En ny värld

På Nelson Mandelas stora minnesceremoni i Soweto förra veckan var det inte de gamla vanliga misstänkta som fördes samman för att hålla tal. Varken Sarkozy eller Hollande, Cameron, Blair, Europeiska Unionen eller SIDA förde sin talan. Istället talade afrikanska unionen och ANC, naturligt nog, och vid sidan av dem Kina, Indien, Brasilien och Kuba. Barack Obama tycktes mest passa in i bilden tack vare sin godartade personlighet och sin afrikanska etnicitet, inte egentligen i egenskap av USA:s president. Maktförhållandena i världen håller på att skifta och det syntes i Soweto. Kvinnornas starka närvaro var påfallande. Det vitaste man kom i närheten av i sällskapet var västvärldens utstötte Raúl Castro.
       Europa är inte längre världens centrum med armen utsträckt mot Nord-Amerika. Kanske kan Europa i framtiden istället vara en kontinent bland kontinenter - en fredlig sådan.
       Kongo måste vara en av de senaste seklernas mest missionerade länder i världen. Men i ett decennium, eller ett par, har en ström av missionärer gått från Kongo till Europa, ett Europa som kongoleserna anser har förlorat sin själ och andlighet.
       Under tiden, i Gävleborgs län, bedriver några få nigerianer evangelisation ute i småsamhällena i skogen. De har lämnat teologiseminarierna i Lagos eller Ibadan för att lära sig svenska och missionera bland de klentrogna skogsborna.
       För tusen år sedan hade de säkert blivit ihjälslagna. Det är ändå en fredligare värld nu. De tycks ha fri lejd.

Bra försök, Reinfeldt

Nu när alla firar minnet av Nelson Mandela har moderaterna fått frågan varför de som enda parti inte stödde kampen mot apartheid. (Varför skulle de ha gjort det? kan man ju undra.) Mandela gillar man dock. Medan ANC var inriktat på våld, säger Fredrik Reinfeldt, så vände Mandela personligen riktningen åt ett annat håll.
      I sitt korta uttalande lyckas Reinfeldt på en och samma gång urskulda moderaterna, misskreditera ANC och rädda Mandela över till den individualistiska ideologin. Man kan rentav se framför sig den kommande Disneyfilmen med Mandela som hälften jultomte hälften lejonkung. Även Eko-reportern gör eftergifter åt Reinfeldts håll genom att säga att Mandela aldrig var en partipolitiker, utan arbetade för mänskliga rättigheter.
       I själva verket var Mandela från unga år fram till sin död trogen ANC, ett ANC som kämpade, inte för några abstrakta mänskliga rättigheter, utan mot ett mycket konkret och våldsamt apartheidsystem. Tidvis var man beredd på en våldsam kamp.
       Under ett antal famösa tebjudningar försökte PW Botha få över Mandela på sin sida genom att locka med frigivning. Han ville slå in en kil mellan Mandela och ANC, genom att få Mandela att avsäga sig anknytningen till ANC:s våldsamma kamp.
       Botha lyckades aldrig, och det gör inte Reinfeldt heller.

Paus

Tyvärr har det blivit en paus på bloggen på grund av mitt diskbråck, men förhoppningsvis ska pausen inte fortgå alltför länge.

Hälsa för alla

Allt blir inte sämre i världen, långt därifrån. Andelen fattiga minskar, andelen barn som överlever ökar. Andelen mänskor på jorden som får del av subventionerad hälsovård ökar också stadigt.
       Tänk dig själv att behöva betala kostnaden för en blindtarmsoperation med vad du har i fickan just för stunden. Det skulle kosta lite mer än 150 spänn...
       Världshälsoorganisationen (WHO) visar i denna lilla vackra film hur några låg- och medelinkomstländer arbetar för att uppnå täckning av hälsovård för alla. I den rika delen av världen kan man konstatera att till och med USA verkar ha lyckats med mästerstycket att införa allmän hälsovård detta år 2013.
       WHO-film: The many paths towards universal health coverage

Ärketomheten och svälten

Är problemet med den nya ärkebiskopen att hon inte tror på fundamentala kristna övertygelser, som att Gud blivit människa? Eller är problemet att hon inte kan beskriva dem på något annat sätt än som mytologi och berättelser som om det var rätt så irrelevant om de var sanna eller inte? Det skapar en dimridå.
       Saul, eller Paulus som han kom att heta, visste att han inte delade tro med de kristna. Han gjorde allt för att bekämpa dem, tills den dag han träffades av blixten på väg till Damaskus.
       Samtidigt, det vill säga just nu, i en belägrad förort till Damaskus har religiösa ledare gett tillåtelse till de troende att äta hundar, katter och åsnor om de svälter. Så mycket lättare livet skulle vara att bära, för dem och för oss alla som hör talas om det, om detta vore berättelser helt enkelt, om mänskor som upplevde sig instängda och i sin känslomässiga frustration började käka på rent mytologiska hundar och åsnor. Om några decennier kommer historien kanske att berättas på just detta sätt.

Livet är så fullt av jobbiga motsägelser

Eller så kanske det inte alls är så?

Det har inte hänt någonting, det var inte jag och dessutom var det inte meningen

Dels har jag inte fått något mail från dig och dels hade jag fått något så hade det säkert drunknat bland spammen från Nigeria, dels har jag svarat för länge sedan, dels var mailet så gnälligt att det inte var värt att svara på.
       Dels har vi inga register över romer alls, och hade vi något var det över kriminella, och då menar jag speciellt tvååringarna som redan suttit och gluttat på laptopen de tänkte sno från dagis.
       Dels har Nicolas Sarkozy inte alls mottagit 32 gånger det tillåtna beloppet till sin presidentvalskampanj från Liliane Bettencourt, och hade han fått några pengar av henne så var det för att han var värd det! Om han blev bästa kompis med Frankrikes rikaste kvinna just sedan hon blev dement så var det dels för att diskutera frågor om statsnyttan med henne, ungefär som när Sokrates diskuterade detta samma ämne med Platons bror Glaukon. Om man skulle fråga Madame Bettencourt själv skulle hon svara dels Qui Nicolas? dels Que république? och Donnez-moi underlagskrämen.
       Paris, modehusens och mutkolvarnas paradstad. Människor, jordens sämsta lögnare, en gråsparv och en gräshoppa skulle göra det bättre!

Hunden som filosof

Platon låter i Staten Sokrates säga att hundar är sanna vishetsvänner därför att de betraktar som vänner dem de känner, och fiender dem de inte känner. En hund kan vara mild och kärvänlig, såväl som vild och argsint. En hund har urskillning och alltså är han en vän av visheten, en filosof.
       I New York Times kan man läsa om hur man övertalat hundar att gå in i magnetkameror och där kunnat konstatera att samma del av hjärnan lyser upp vid kontakt med matte eller husse som hos mänskor när de träffar någon de gillar. Vänskap alltså, kärlek rentav.
       Alla som umgåtts mycket med hundar vet att de kan visa den starkaste vänskap likaväl som att att med blicken i fjärran sitta och filosofera över det ena eller det andra. Om Platon hade umgåtts mer med den arbetande delen av befolkningen hade han kanske också tillerkänt dem, oss, en förmåga till tankebredd och rentav vishet.
Platon:Staten

Disciplin - en skräckhistoria

"Disciplinen låter ingenting undkomma. Det är inte bara så att den inte låter saker ha sin gång, själva dess princip är att även de minsta sakerna inte bör överlämnas åt sig själva."

"Disciplinen har väsentligen som funktion att hindra allt" ...

Michel Foucault, Föreläsning vid Collège de France, 1978

Vad är en familj?

Vad är en familj för något? Något överraskande har en tusen sidor tjock textbok i kirurgi ett svar på den frågan. Utan att gå in på släktskap, partnerskap, kön och ålder eller liknande saker, har man plötsligt lyft benet för att placera ett knä i skrevet på idealen såsom vi känner dem.
       En familj, skriver man, är en social enhet för ömsesidigt stöd. Socialt, ekonomiskt, fysiskt och känslomässigt stöd.
       En man rånas och lämnas liggande i ett dike. Många går förbi honom, men den som stannar och hjälper honom är en person tillhörande en illa ansedd etnisk grupp, en utlänning. Det här är den nytestamentliga historien om den barmhärtige samariern (Luk 10:25). Liknelsen berättas som ett svar på frågan: Vem är min nästa? Två präster kan predika på samma dag över denna text och komma med två olika svar. Min nästa är den som hjälper mig, säger den ene. Min nästa är den som behöver min hjälp, säger den andre.
       Vem är min familj? Den som ger mig stöd, eller den som får mitt stöd? Om allt stöd uteblir kan man då hävda att detta är inte en familj, och lämna den, välja en ny rentutav? Eller kan man ensidigt skapa en familj av de behövande genom att ge dem stöd? Det idealiska livet innehåller väl lite mer ömsesidighet än så, men vad innehåller den ideala familjen?

Geten Zeus

Härskare i sitt kungarike, en grässlänt på ön Zakynthos

Ordval: bestraffar

Uttrycket för dagen bland statsvetare och andra kommentatorer är att Europas befolkningar bestraffar sittande regeringar genom att inte längre vilja rösta på dem. Så kan man ju också säga. Eller man skulle kunna säga att den europeiska delen av mänskligheten inte riktigt är nöjd med den politik som förs.
       Bland de små och smala opinionsundersökningarna där 1 000 personer brukar tillfrågas om vad de skulle rösta på om det var val idag, görs också större och bredare där man frågar om åsikter om samhället i stort. Den typen av undersökningar brukar visa på att det i Europa av idag finns en majoritet för ett starkare gemensamt samhälle, med fungerande offentlig vård och skola, och även en beredvillighet att betala för det.
       Den förda politiken har i decennier gått åt ett annat håll. Det man i praktiken har att välja på är mer eller mindre nyliberala partier, och några galningar på kanten. Här har man kanske en rimlig förklaring på bestraffningen. Vad man än väljer blir det inte rätt, och få är nöjda med sittande regeringars godtycke. Det är märkligt hur politiken har kunna fjärma sig så långt från folkviljan.
       Tycker regeringarna att de här bestraffningarna svider svårt? Var glad att det inte är giljotinen.
       Så här kan också uttrycka det: Politikerna bestraffar (återigen) folket genom att föra en politik som inte representerar dess åsikter.

En gyllene staty i Delfi

När Sokrates diskuterar kärlekens natur med Faidros under en platan någon gång på 400-talet före Kristus, lovar Faidros att resa en staty av guld över de båda i Delfi om Sokrates lyckas hålla ett bättre tal om kärleken än det de tidigare hade läst.
       Så svor arkonterna, härskarna i Athen på den tiden, att om de lät sig korrumperas av gåvor skulle de resa en staty i guld över sig själva i naturligt storlek i Delfi.
       Bättre det än dagens härskares åtalsfrihet...
Platon:  Faidros

Akademiska sjukhusets väg in i väggen

Den nuvarande sjukhuschefen på Akademiska Lennart Persson har startat en egen liten filmkanal på sjukhusets intranät. Sviten av kortfilmer kallas Här och nu och består av mannen själv som talar in i kameran. Ibland bjuder han in gäster. Även Fredrik Skavlan började ganska lågmält en gång i norsk television med sitt Där och då. Tyvärr är Lennart Perssons pratshow inte tillgänglig för den stora allmänheten än.

       Det första Lennart Persson gjorde sedan han tillträtt var att åtgärda parkeringseländet. Den stora bristen på parkeringsplatser för personal men även patienter och anhöriga löste han drakoniskt genom att chockhöja avgifterna. Det tyder på en viss förståelse för prisets inverkan på tillgång och efterfrågan, men tyvärr ingen motsvarande förståelse för legitima mänskliga behov.
       I ett av avsnitten av Här och nu, från tidigare i år, talar han om budgeten och nödvändigheten att spara på personal och vårdplatser för att kunna upprätthålla Akademiskas status som ett modernt universitetssjukhus med det allra modernaste av behandlingar.
       Ironin är att man på detta moderna universitetssjukhus kan få de mest avancerade av medicinska behandlingar och kirurgi, men inte nödvändigtvis en fungerande eftervård eller ens en ren sjukhusmiljö. Man vill behålla höjden på vården men undergräver fundamentet - personal som städar, personal som bemannar vårdavdelningar. Den oordning och dysfunktion det ger upphov till och medföljande risker för patienterna har man från ledningens sida gjort allt för att bagatellisera. Den bristande städningen har åtgärdats med städronder, kvalitetskontroller och ändrade rutiner, men golven är fortfarande skitiga.
     

 I juni i år gav man sjuksköterskorna en extra löneförhöjning, därför att vi i jämförelse med resten av landet var underbetalda. Varifrån kom denna insikt? I åratal hade man då hållit nere lönerna eftersom det alltid gick att få nyexaminerade att ta de ledig platser som fanns. Dessutom har landstinget satt i system att förstå LAS (lagen om anställningsskydd) på så sätt att alla ska hållas i vikariat i två år innan de får anställning.
       År 2013 gick det plötsligt inte längre att få de nyutbildade sjuksköterskorna att acceptera villkoren. Sjukhuset hade brist på personal. Där kom insikten, men den var för liten och för sen. Kostnaden för att skola in ny personal när de gamla inte orkar eller vill längre är hög på detta sjukhus och bidrar inte till ett effektivt nyttjande av budgeten, och man får dessutom en förlust av kunskap som knappast kan ersättas.
       I det senaste Här och nu som handlar om sommarens överbelastning och överbeläggning vänder sig Lennart Persson på slutet direkt mot kameran och tackar personalen. Tror du att ett tack räcker? Var är ursäkten till personalen, var är belöningen för slitet, var är åtgärderna som ska hindra detta från att permanentas?
       Det är intressant att Världshälsoorganisationen (WHO) i sin rapport om finansiering av sjukvårdssystem, Health systems financing: the path to universal coverage, inte nämner för mycket personal som ett problem för effektiviteten i världens sjukvård, men däremot illa motiverad personal, tillsammans med en rad andra saker som felaktig medicinanvändning, tveksamma behandlingsval, korruption, dålig upphandling, för stort förlitande på högteknologi, för små eller för stora sjukhus, felaktiga vårdtider, bristande vårdkedjor och vårdskador.
       Man räknar med att en av tio patienter globalt drabbas av skador genom den vård de får, till en okänd kostnad och lika okänd mängd lidande. Detta är ett massivt problem i sjukvården vilket alltmer börjar få uppmärksamhet, kanske därför att man inte längre betraktar det som oundvikligt.

       Att i det läget börja underbemanna vårdavdelningar och dra in behövliga vårdplatser är inte förnuftigt eller effektivt. De senaste två åren har varningarna kommit tätt från Akademiskas personal om att patientsäkerheten är i fara - från infektionsavdelning, från förlossning och akutmottagning för att nämna några. Ledningens respons har regelmässigt varit densamma - att förneka, förneka och förneka igen. Ett uttalande såsom "Vi skulle aldrig riskera patientsäkerheten" är lika trovärdigt som om Bill Clinton uttalade att han aldrig skulle bedra sin fru. Alla vet redan.

       En sjukhuslednings uppgift kan inte rimligtvis vara att upprätthålla skenet och ägna sig åt PR-verksamhet. Vården finansieras av oss alla, den är till för oss alla och medborgarna har rätt till insyn i hur den fungerar. Om den inte fungerar behöver man diskutera åtgärder. Det är så en demokrati fungerar.

Stort sjukhus litet sjukhus

Att göra sjukvård mer effektiv innebär inte enbart att spara på saker, eller ens personal. Hur stort ett sjukhus är, hur mycket det är belagt och hur långa vårdtiderna är, spelar stor roll för effektiviteten, enligt Världshälsoorganisationen (WHO) i deras rapport om finansiering av hälsosystem.
       WHO säger att enligt vissa studier som gjorts i Storbritannien och USA kan sjukhus vara ineffektiva för att de antigen är för stora eller för små. Är de för små utnyttjar man inte resurserna på bästa sätt, är de för stora kan de bli dysfunktionella. WHO anger, efter dessa studier, att den bästa storleken för sjukhus är 200 till 600 bäddar.
       För att jämföra med ett par sjukhus i Sverige: universitetssjukhuset i Uppsala och länssjukhuset i Gävle har 1050 respektive 390 platser. Gävle ligger alltså väl inom det rekommenderade intervallet, medan Akademiska sjukhuset är betydligt större. (Att man på Akademiska kontinuerligt minskar på antalet platser för att istället låta patienter ligga i korridorerna är kanske ändå inte en lösning i Världshälsoorganisationens anda.)
       Då det gäller beläggningsgrad rekommenderar WHO en nivå på 80-90%. En beläggning på 100% innebär att varje avdelning är full av patienter jämt, och långt ifrån att vara ett ideal så är det ett tak. Man ska inte gå över 100% med mindre än att man har haft en stor olycka i området! En beläggningsgrad på 90% kan innebära att man emellanåt har 100, och emellanåt 80%, och alltså en rimlig chans att skriva ut och skriva in patienter och ändå ha en viss beredskap.
       De senaste månadernas statistik för de bägge sjukhusen visar på en beläggningsgrad som är rätt hyfsad, men ändå något pressad uppåt från det rimliga spannet.
        Medan Gävle under våren och den tidiga sommaren låg mellan 90 och 92% var man i februari uppe i 98%. Akademiska sjukhuset har under samma tidsperiod legat mellan 92 och 94%. I den dagliga statistiken kan man se att man gick igenom hundraprocentstaket vid tio tillfällen under fyra månader. Under några krisdagar i juni låg man stadigt på 102-103% dag efter dag. Det var ingen naturkatastrof i Uppland som ledde till de siffrorna., utan snarare en platsbrist beroende av brist på sjuksköterskor, i sin tur troligtvis grundlagd på åratal av underbetalning och tvivelaktiga arbetsvillkor.
       Det kan se ut som effektivitet att pressa beläggningsgraden uppåt, från WHO:s rekommenderade 80-90%, till 92 eller 94 eller 98 procents genomsnitt, men det innebär då att man vissa dagar är uppe väl över 100% och kostnaden det innebär med ökad risk för vårdskador och utsliten personal måste också räknas med. Man vill inte bara vårda så många som möjligt, utan faktiskt vårda dem väl, och personalen ska orka jobba väl, inte i veckor, utan i decennier framåt.
Källor: Respektive sjukhus presstjänst.

Teknikanvändning!

Världshälsoorganisationen WHO skriver i en av sina senaste årsrapporter, (om finansiering av hälsosystem) om hur dyra insatser med låg nytta tenderar att dominera över billiga insatser med hög nytta inom världens sjukvårdssystem: "What is clear, however, is that for a variety of reasons, high-cost, low-impact interventions tend to be overused while low-cost, high-impact interventions are underexpolited".  (Ur kapitel 4. More health for the money.) Detta är en av de faktorer som gör sjukvård ineffektiv. Oavsett om det är många olika faktorer som kan leda till detta tillstånd, så är det något som man behöver få kontroll över för att inte slösa på begränsade resurser.
       På svenska sjukhus kan man se hur röntgenundersökningar nästan regelmässigt görs om då en patient skickats till ett nytt sjukhus. En röntgen som tagits på X-sjukhuset 7,5 mil bort räknas sällan som något tillförlitligt på sjukhuset Y, inte heller blodprover eller blodgruppering. I de få fall då man ändå har samma journalsystem tar man i alla fall om proverna för säkerhets skull. Vad de gjorde därborta kan man ju inte ta ansvar för.
       I hög- och medelinkomstländer är ofta ultraljudsundersökningar under graviditet oerhört populära, och bruket har även börjat sprida sig till låginkomstländer. Trots mycket begränsad nytta för moderns eller barnets hälsa sker de i fattiga länder ofta på bekostnad av viktigare, enklare och billigare undersökningar, som till exempel tester för infektioner eller havandeskapsförgiftning. Ultraljud är högteknologiskt och kan ge de blivande föräldrarna en känsla av avancerad och säker sjukvård. Föräldrarna får också ofta reda på barnets kön och kan därmed börja köpa kläder i speciella färger, eller - som det rapporterats om i framför allt Sydostasien - bestämma sig för att ta bort ett flickebarn.
       Vad kan man göra åt teknikanvändning som inte verkar gynna hälsan speciellt mycket? WHO anger som exempel jämförelser som gjorts i USA mellan olika delstaters vård. Om man ser att det i en del av ett land används mycket mer resurser på teknik och mediciner utan att det leder till ett bättre hälsoläge för befolkningen där så ger det en chans till jämkning av insatserna. Naturligtvis får man ta hänsyn till olika befolkningsgruppers skilda behov i denna ekvation, men det väsentliga är att insatser ska leda till bättre hälsa, annars är de bortkastade.

Hälften/hälften

       Hälften av världens sjukvårdkostnader går till personal. Brist på kvalificerad sjukvårdspersonal är ett av de stora problemen i att få väldens hälsosystem att fungera, enligt Världshälsoorganisationens (WHO:s) rapport Health systems financing: the path to universal coverage. Effektiviteten hos personalen undermineras av felaktig rekrytering, bristande undervisning och handledning, snedfördelning av personal inom ett land, samt för låga löner vilket leder till stor omsättning och påföljande förlust av kunskaper.
       Hälften, eller upp till två tredjedelar, av ett lands sjukvårdsbudget går till sjukhusvård. WHO framhåller att det saknas klara data för att påstå att ägandeförhållanden, som privat vinstdrivande, privat icke-vinstdrivande eller offentlig, leder till större eller mindre effektivitet i drift av sjukhus. Däremot är det tydligt att den genomsnittliga effektiviteten på världens sjukhus idag är betydligt lägre än den kunde vara.
       Hälften av all medicinsk utrustning i utvecklingsländer är helt eller delvis obrukbar. En av de stora orsakerna till det är att donationer från den rika delen av världen görs utan hänsyn till mottagarlandets behov och förutsättningar
      Hälften av världens mediciner är felaktigt förskrivna eller felaktigt sålda och utlämnade från apotek och liknande. Det är dels en fråga om att riktlinjer för behandlingar inte följs, att misstag görs och dessutom att minst 10% av alla mediciner är förfalskningar.

       Hälften av alla patienter låter bli att ta sina mediciner på det sätt och i den dos som de ordinerats. Här finna stora vinster att göra i form av bättre hälsa, om rätt person fick rätt medicin vid rätt tidpunkt.
      Detta och mer än så i WHO:s rapport Health systems financing: the path to universal coverage, speciellt kapitel 4 More health for the money.

Varför behövs personal i sjukvården?

Stämpelklocka

Man kunde kanske tro att den moderna tekniken skulle sköta sig själv? Nej, tvärtom tycks det som om människor behöver tas om hand av människor för att bli friska.
       De senaste årens debacle med SJ visar på att även räls verkar behöva en mänsklig hand med en snöskovel i för att vara fungerande vintertid. Det är något pinsamt i det faktum att de moderna tågen inte klarar vintrarna, medan 1930-talets tåg gjorde det. Ett annat sätt att se på det är att den oerhörda kostnaden för teknikutveckling tvingar fram besparingar i personal. En del görs onödig, en del har man bara inte längre råd med. Det är idag omöjligt att skicka ut en mängd människor att skotta spåren och hacka bort is från växlarna. Men tågen är höghastighetståg.
       Moderna sjukhus fungerar ungefär på samma sätt. Högteknologi går hand i hand med nedminskning av personalstyrkan och vårdplatserna. PET-kamera, javisst, men rena golv? Njä. Skelettscint, protonstrålning och robotkirurgi, men inte alltid salar till patienterna. De överbelagda kan få bo i korridoren, sköljen eller på en eller annan läkarexpedition. Och kanske inte alltid, vid varje vårdtillfälle, nog med personal att uppmärksamma varningstecknen, näringsbehovet, begynnande trycksår eller oartikulerad smärta.
       Vid ett av landets universitetssjukhus drar man in personal med framför allt två argument. Det ena är det högteknologiska - att sjukhuset ska ligga på topp med den modernaste medicinska behandlingen, kirurgin och diagnostiken, och detta med en fix budget. När pengarna inte räcker sparar man på personalen. Det andra argumentet, eller kanske rättare sagt rationaliseringen av det förra, är att med moderna behandlingsformer blir vårdtiderna kortare och därför kan sjukhusets bemanning vara lägre.
       Medan det första argumentet är en fråga om hur man ser på innebörden av sjukvård, är det andra helt enkelt fel. Kortare vårdtider innebär inte mindre vård utan nästan alltid mer. Den patient som tidigare låg kvar ett antal dagar efter kirurgi, får nu åka hem och gosa sig i soffan hemma tills han blir bra, eller ännu hellre vara uppe och röra på sig. Det är helt i sin ordning, men det innebär också att allt som ska göras med patienten behöver göras på kortare tid på sjukhuset. Antibiotikabehandlingar, drän och katetrar som ska tas bort, röntgenkontroller, undersökningar och provtagningar, rådgivning för egenvård, planering för hemgång eller överflytt till hemsjukhus, planering med kommunen för äldre patienter, skrivandet av diverse intyg och recept - allt detta ska fortfarande göras, fast snabbare.
   

Tvättsäck

 In- och utskrivning av patienter är tidskrävande för både sjuksköterskor och läkare, och är inget som kan delegeras vare sig till robotar eller sekreterare: Att information samlas in och dokumenteras på rätt sätt kan vara avgörande för att patienten får rätt behandling och mediciner på sjukhuset, korrekt eftervård och uppföljning, och själv kan få reda på vad som händer och varför.
       Den pressade personalsituationen som råder i många delar av den svenska sjukvårdsapparaten inverkar negativt både på personal, patienter och anhöriga. Personal blir utarbetad och frustrerad, patienter får vänta orimligt länge på vårdåtgärder eller missar viktiga insatser och deras hälsa riskeras, anhöriga får ta stort ansvar och har svårt att få besked och förklaringar.
       Ett svenskt sjukhus idag liknar en familj som har allt det senaste av datorer, telefoner, läsplattor och systemkameror. De har väggarna täckta av TV-skärmar, men äter inget annat än äcklig burkpotatis och fiskpinnar. De har inte smakat färsk mat på tre veckor. De har inte råd.
       Sverige är ett av världens rikaste länder. Om vi har en sjukvårdskris är det för att vi har skapat den.

Mer hälsa för pengarna

Världshälsoorganisationen (WHO) har ägnat en av sina stora världshälsorapporter åt frågan om sjukvårdens finansiering. Kapitel 4 med titeln More health for the money ägnas specifikt åt ineffektivitet inom sjukvården, och dess botemedel effektiviseringar.
       Man räknar med att uppåt en biljon dollar går förlorade årligen i ineffektiva sjukvårdssystem. De besparingar som skulle kunna göras med effektiviseringar uppskattas till 20-40% av jordens totala sjukvårdskostnader. Det betyder inte att de resurserna skulle behöva användas till andra saker än till hälsa, men tvärtom att fler människor skulle få tillgång till nödvändig sjukvård, ja rentav till avancerade behandlingar.
       I låg- och medelinkomstländer handlar det om att möjliggöra för alla invånare att få tillgång till sjukvård. I höginkomstländer rör det sig om att ha råd med avancerade behandlingar för alla på lika villkor, till en kostnad som är politisk möjlig.
       Att effektivisera innebär inte bara att skära ner på kostnaderna, slår WHO fast. Det innebär också, eller framför allt, att få ut mer nytta av de pengar som spenderas - att få mer hälsa för pengarna.
       Det är intressant att WHO bland de tio största källorna till ineffektivitet inte nämner för mycket personal. Inte en stavelse i kapitlet antyder att detta skulle vara ett globalt problem. I Sverige tycks det vara metoden par préférence i effektivisering att helt enkelt och brutalt skära ner på antalet anställda. WHO nämner istället omotiverad och illa betald personal som ett av de tio stora problemen. Bland de andra nämns inadekvat bruk av mediciner och teknisk utrustning, felaktiga val av behandlingsmetoder, korruption och vårdskador. Mer om detta senare.
       Så varför väljer Sverige alltid att spara på personal?

Åt ångest gläd dig

Den persiske poeten Rumi, född i Afghanistan, mystiker, sufier, skriver:
"Åt ångest dig gläd, åt ångest och förnedring, ty ångest och förnedring är den                repets snara hvarmed Den Högste drar dig Hem till Sig."
       Man kan inte bara sitta i soffan och rapa av lycka, mätt på grillbiffar, solsken och öl, hur mycket man än vill det. Att vara människa är någonting mer än det.
       Förr eller senare drabbas man av kärlek, sorg och uppgifter i livet. Eller ångest, för att inte leva tillräckligt, ångest för att inte tillräckligt ha drabbats av kärlek, sorg, glädje eller de mystiska uppgifterna att leva för.
       Det är bara att be om att få drabbas.

Stekt

Ännu en dag i Grekland. 25.000 offentliganställda, bland annat lärare och poliser, ska flyttas in i "omställnings-program" för att omskolas till en arbetsmarknad som inte finns. Landet har nu 27% arbetslöshet. Ytterligare 15.000 ska bli av med sina jobb nästa år enligt planen. De som har kvar jobben får lägre lön. Detta i en ekonomi som redan går katastrofalt illa, och som med varje besparingsåtgärd bara krymper ännu mer, vilket Internationella Valutaunionen erkänt nyligen.
       Under tiden dyker den tyska finansministern Schäuble upp i Athen för att "stödja" den grekiska regeringen i det senaste beslutet att stå fast vid besparingsåtgärderna. Gör man inte det får man förstås inte ut nya räddningspengar från trojkan. Någon skuldavskrivning vill Wolfgang Schäuble inte höra talas om. Samtidigt vill det grekiska talet om Tysklands skuld inte tystna, den skuld man drog på sig under ockupationen då man tog Greklands guldreserv ut ur landet. Den skulden avskrevs 1948. Vid det laget hade man lämnat efter sig bortåt en halv miljon döda. Dödsorsak: ockupation.

Att vara en medborgare

Att få sitta ner och prata med sina jämlikar på en fri plats i en fri tid, tala om vad man vill, är det inte detta som är grunden i all demokrati? Att vara en samhällsvarelse, en medborgare. Lite kaffe till skadar inte, inte heller den friska luften och svalkan i skuggan. Friheten att vara en människa. Glädje.

      Männen i den uråldriga grekiska demokratin ständigt pratande vid sitt kaffe. Detta är livet. Men var är kvinnorna?

Ett statistiskt sammanträffande?

det här att kvinnor alltid tycks städa?

eller bära på saker?

eller skrubba?

Gubbarna har tid att fika

Zakynthos stad

Polis polis potatismos

I sina svarta västar, svarta stövlar, svarta byxor, svarta stärkta skjortor med emblem på armarna; med sina motorcyklar, hjälmar och sin radio på plats strax under hakan står de där och pratar och har ingenting att göra. Vilken nitlott, att vara polis här på en liten ö i joniska havet där inget tycks hända. Inga demonstrationer eller upplopp, inga kravallstaket eller bensinbomber. Bara någon full turist...

       Och de som har klätt upp sig så.

Pojkar utan sysselsättning

På en grekisk ö i joniska havet sitter dessa unga pojkar och försöker hitta på jäkelskap. De kommer inte på så mycket. Vad ska de ställa till med? Finns inte ens mycket att stjäla på ön. Och bryr sig någon i om de bara bråkar och svär? Här händer ju inget. Har de pengar till öl? Nja...

       Undrar om de vet att ikonerna i museet på vars trapp de sitter är värda miljoner euro? Många miljoner till namnet? Troligtvis inte. Och ännu mindre att ikonernas verkliga värde är 318 miljarder euro. Minst.

På en ö i det joniska havet

Gubbarna har suttit där i evinnerliga tider och de sitter där än.

Post mortem Irland

På senaste tiden har man börjat riva upp eurozonens gamla döda räddningsprojekt ur mullen för att se vilka sjukdomar de led av, kanske rentav fastställa dödsorsak.
       Irland, som nyligen hamnat i ännu en svår ekonomisk nedgång, får nu handskas med betänkligheter om man gjorde rätt i att låta skattebetalarna stå för bankräddningar 2008. Inspelningar av telefonsamtal mellan chefer på Anglo Irish Bank har läckt ut, och visar att man från bankens ledning medvetet förde allmänheten och parlamentet bakom ljuset genom att inte avslöja hur stora förlusterna verkligen var. En av de högsta cheferna resonerar som så att om förlusternas storlek blev känd, kanske man från samhällets sida skulle tro att man hade ett val. 
       Vi ska inte bara tro att vi har ett val. Vi ska vara övertygade om att vi har ett val. Island räddade inte sina banker, och ön har inte sjunkit som ett förlorat Atlantis. Även på Cypern gjordes ett annat val och man frös banktillgångar över 100.000 euro där. När det inträffade beskrevs det som ett undantag, men senare lagförslag inom EU tyder på något annat. Nu planeras för en lagstiftning där investerare i banker och de med stora tillgångar får ta de största smällarna. Det skulle i så fall innebära slutet på de urskillningslösa och vettlösa bankräddningarna. Låt oss hoppas.

Grundkurs i ekonomi

Världens billigaste och bästa(?) grundkurs i ekonomi erbjuder Internationella Valutaunionen (IMF) i sin rapport om Greklands "räddning" i eurokrisens epicentrum. Här behandlas krisens grunder, räddningsplanerna, övervägandena och framtids-projektionerna. Här rapporteras om allt som gick snett, vilket var ganska mycket. Här berättas om de projektioner som slog fel, vilket var de flesta. De ekonomiska teorierna i praktiskt arbete kan man säga, och med ett detaljerat facit.     .

       "The program was based on a number of ambitious assumptions" , säger man i punkt 53. "Programmet baserades på att antal optimistiska antaganden". Ja, det gjorde det.
       Inte mer än 18 dollar behöver man lägga ut för denna verklighetsbaserade undervisning, eller faktiskt inget alls om man laddar ner den gratis och helt lagligt.
       På bloggen Dafni har nu tolv inlägg publicerats om denna stackars rapport, och detta är till allas lättnad det sista.

Demokratins smala livsrum

Eurokrisen förändrar hur beslut fattas. Lägets allvar tvingar fram drastiska lösningar, snabba beslut och ofta nog ingripanden av överstatliga organisationer. Internationella Valutaunionen (IMF) beskriver i sin rapport om Greklands "räddningsprojekt" vilka vägval och överväganden man stod inför. Besluten var inte på något sätt självskrivna, och resultaten sällan riktigt vad man väntade sig. Man erkänner att man saknade folkligt stöd och legitimitet, men hävdar samtidigt att diskussionen om ett eventuellt grekiskt utträde ur euron borde ha förts bakom stängda dörrar och inte offentligt, kanske för att inte oroa marknaderna och trassla till räntan på statsobligationerna.
       I det nya Europa krymper utrymmet för åsiktsskillnad. Kriserna, vare sig av politisk eller finansiell grund, tillåts att pågå för länge. När de officiellt ska åtgärdas, helst med överstatlig hjälp, är det bråttom. På några få dagar eller veckor ska avtal ingås som påverkar hela länders liv i decennier framåt. Ingen tid finns för en verklig och öppen konsekvens- och riskanalys, för remissförfarande och debatt i de djupa folklagren. Besluten ska bara nöjaktigt pressas igenom i parlamenten.
       Den fullständigt moderna makten vill få oss att tro att det inte finns några val - att den är maktlös och handlar utifrån en ren nödvändighet. Det är den enda vägens politik, som inte tillåter sig att presentera bättre eller sämre val, utan inget val alls. Vare sig det är krisen, naturen, nationen, unionen eller situationen som tvingar fram politiken, så kräver den ett diskussionslöst accepterande. Detta är falskspel.
   

  Det finns val, kanske inte alltid så trevliga, men ändå val. Varje dag och varje stund görs det val. Detta, om inget annat, kan IMF-rapporten lära oss. I eurokrisens hittills värsta stunder, i Grekland 2010-2012, gjordes val, ibland för att pengarna fanns eller saknades, ibland för att den politiska viljan fanns eller saknades. Diskussioner fördes, på den överstatliga nivån, tvivel fanns på den överstatliga nivån. Man hade kunnat fatta andra beslut. Hade andra beslut fattats hade till exempel den offentliga grekiska skulden varit lite mer fransk och betydligt mer privat. I vilket fall som helst behöver dessa utrymmen av val återerövras till demokratin. Dessa utrymmen, och lite till.
       Det är verkligen kris i Europa, en demokratins kris.

Dysfunktion

Varför är vissa byråkratier dysfunktionella? Vissa samhällen rentav? Världsbanken anger Sverige som ett av de länder med den effektivaste statsapparaten i världen. Grekland däremot ligger relativt lågt bland utvecklade länder, men inte extremt lågt i ett globalt perspektiv.
      Internationella Valutaunionen (IMF) uttrycker i sin grekiska rapport förvåning över hur dysfunktionell byråkratin visat sig vara i Grekland - mer ineffektiv än man kunnat vänta sig utifrån Världsbankens effektivitetssiffror. Förändringar och reformer har visat sig vara nästintill omöjliga att få genomförda. Man skriver att "administrative capacities in Greece do appear to be extremely weak" (punkt 50).  Försiktigt antyds att man kanske borde ha anat detta innan, utifrån erfarenheter från tidigare samarbeten med Grekland. Detta tycks dock inte ha brutit igenom den programmatiska optimismen i projektets början.
       Alla som besökt den grekiska vardagsverkligheten bara några meter utanför turistghettona vet hur illa saker brukar fungera, från högt till lågt. En busstidtabell för maj förväntas gälla i juni också, åtminstone kanske och ungefär, och med en massa skrik och gap.
       Byråkratin är dysfunktionell. De olika myndigheterna och institutionerna tycks inte ha styrsel  över sina lägre nivåer. Det gäller inte bara de fall då anställda medvetet protesterar mot demokratiskt tvivelaktiga beslut, till exempel det att stänga ner sändningarna från den statliga televisionen nyligen. De anställda vägrade då lämna TV-huset och fortsatte att sända på webben. Ett domstolsbeslut gav dem senare rätt, och bedömde den snabba nedstängningen som lagvidrig. Men det handlar också om ren desorganisation.
       Varför är Sverige så effektivt och Grekland så ineffektivt? Finns det kanske dolda fördelar i ineffektiviteten som vi inte insett i Sverige, eller är den bara en förlust för alla inblandade? Jag har inte svaren på de frågorna.

Exodus

2010 var det krisens år då Internationella Valutaunionen (IMF) i Grekland begynte sitt Stand-By Arrangement som ett räddnings/låneprogram kallas på nyspråk. Tre år efteråt publicerades de först hemliga resultaten av den verbala obduktion man genomfört på programmets lik.
       Man talar i obduktionsrapporten bland annat om den ändå tänkbara möjligheten att Grekland ställt in sina betalningar 2010, gjort statsbankrutt och i så fall antagligen obönhörligt startat ett kaotiskt uttåg ur eurozonen. Varför valde man inte den vägen?
      IMF anger ett par klart mätbara ekonomiska skäl: en exodus ur euron skulle troligtvis ha orsakat panikartade uttag ur bankerna. Grekland hade dessutom sedan första halvåret 2010 gjort sig omöjlig på den privata lånemarknaden. Inga lån gick mer att ta. Man hade behövt stå på egna ben för att kunna göra sig helt omöjlig i eurozonen, och det kunde man inte. Det som skulle ha krävts var en  primär budgetbalans - dvs att inkomster och utgifter före ränte- och skuldbetalningar gick ihop. Där var man inte på långa vägar 2010 - extrema ingrepp i statsbudgeten hade krävts för att kunna stå fri från både skuld och hjälp, och detta skulle enligt IMF ha lett till en ännu större krympning av BNP än den vi faktiskt sett.

       Någon gång 2012 eller 2013 anses Grekland uppnå primär budgetbalans och skulle teoretiskt sett kunna be både trojkan och eurozonen att flyga och fara. Inget tyder dock på att det håller på att hända.
       IMF tar förstås inte upp moraliska, politiska och militära skäl. Hur mycket moral ett land eller själva europeiska unionen har är en helt okänd faktor, men att det kan finnas säkerhets-politiska överväganden i Greklands fall tas upp i en kommentar i maj i år i Kathimerini . Grekland ser EU-medlemskapet som ett skydd mot geopolitisk isolering, skriver man. NATO har tidigare hjälpt Grekland mot Turkiet, men med mindre NATO-närvaro i Europa förväntar man sig att EU-grannarna griper in om de ständiga gränskonflikterna med Turkiet trappas upp till något riktigt allvarligt.
       Fransk och tysk militär mot Turkiet, för att skydda Grekland? Är detta något man ens kan föreställa sig utanför det grekiska självmedvetandet? Om detta är skälet att stanna i eurozonen, är det inte ett riskabelt självbedrägeri?

Brandvägg

I krisens år 2010 var en av Europas minsta ekonomier på väg att föröda hela europrojektet. Hade Grekland lämnat euron, gjort statsbankrutt eller fått en tidig skuld-avskrivning hade effekterna kunnat spridas över hela kontinenten. Bland annat om detta skriver Internationella Valutaunionen (IMF)  i sin rapport om "räddningsprojektet" för Grekland. Åtgärderna som vidtogs då var framför allt menade att hejda denna löpeld innan den nådde centrum och skadade kärnan av den eurofinansiella verkligheten. Man bistod Grekland med enorma statslån. Man sköt upp skuldavskrivningen i två år. Man byggde en brandvägg och lät Grekland brinna. Länge leve euron!
       På 1960-talet var det ett litet land i Asien som beskrevs som den första dominobrickan i en rad, som om den föll skulle få alla de andra att falla. Föll Vietnam för kommunismen, skulle resten av Asien följa, menade man i USA:s högre kretsar. Att jätten Kina redan var kommunistiskt kunde man kanske inte ändra på, men övriga Asien måste man rädda. Så var det när en smal landremsa mot Stilla havet fick en roll i världspolitiken. Sedan kom det vietnamesiska folket att visa världen exceptionellt mod och integritet och besegra inkräktarna.
       Kommer Grekland i själva krisens epicentrum att kunna uppamma ett sådant mod och en sådan integritet att man kan visa Europa vad demokrati är, vad en människa är? Man har gjort det förr.

En försenad skuldavskrivning

När Internationella Valutaunionen (IMF) inledde sin verksamhet i Grekland 2010 ville man helst börja med en partiell skuldavskrivning, det man kallar en debt restructuring. Så brukar man vanligtvis börja sina räddningsmissioner, enligt IMF:s egen rapport som nyligen släpptes ut i ljuset.
       Varför gjordes det inte i Grekland? Den politiska viljan saknades inom EU och ministerrådet, säger IMF, i en kommentar som skapat rubriker om oenighet inom trojkan. I det politiska klimat som rådde 2010 var en grekisk skuldavskrivning i vilket fall inte möjlig. Den moraliska risken anförs - om en skuldsatt plötsligt kan befrias från sin skuld kan det få andra att tro att de inte behöver ta ansvar för sina handlingar. Bankerna är ett annat skäl. Avskrivna skulder blir till förluster för bankerna, och i det moderna Europa tar inte banker smällar för samhället, det är det offentliga som tar smällar för bankerna. Det tredje, det tyngsta och det värsta skälet var att risken för smitta var överhängande. Faller en faller alla. Greklands skuld hade kunnat förvandlas till en tysk, amerikansk och framför allt fransk skuld, och då hade även värdet av andra euroländers statsobligationer varit i fara.

Valet för Grekland stod mellan en statsbankrutt eller att fortsätta som om en skuldavskrivning kunde undvikas, skriver IMF. Detta som om pågick i två år tills illusionen brast och verkligheten i form av en delvis avskrivning av skulderna trängde sig på.
       Vid det laget hade många av skulderna bytt ägare. Privata kreditgivare hade minskat sin utlåning från cirka 320 miljarder euro till mindre än 100 miljarder, medan offentliga kreditorer tagit deras plats och ägde en skuld på bortåt 225 miljarder. Det som tidigare skulle ha blivit privata förluster var nu framför allt offentliga. Åtstramningarna blev större än de behövt bli med en tidigare skuldavskrivning.
       Spridningen i Europa blev liten, förutom till Cypern, som om själva språket och närheten slagit upp en dörr i den brandvägg eurozonen så nogsamt byggt upp runt Grekland. De förluster cypriotiska banker gjorde på den grekiska skuldavskrivningen förvärrade den redan pågående krisen där, som sedan 2013 fullständigt rupturerade. Men euron klarade sig, märkligt skadeslös.
     

Inuti räddningens rävsax

Internationella Valutaunionen (IMF) berättar i sin rapport om projektet att rädda Grekland 2010-2012 hur tillväxtsiffrorna bara krympte. De krympte för att ekonomin var på nedgång. De krympte för att Greklands känt opålitliga statistik reviderades till mer sanna, och värre, siffror. De krympte också som ett resultat av åtgärderna - svältregimen fick ekonomin in i ett sant katabolt, nedbrytande, stadium.
       Man väntade med att ompröva budgetmålen till december 2011. Hade man omprövat dem tidigare kunde man ha minskat krympningen av ekonomin, erkänner IMF i punkt 40 av sin rapport. Detta hade dock krävt större finansiering, fortsätter IMF. Kanske fanns inte den politiska viljan inom EU, den finansiella styrkan eller viljan att öka på en skuld som redan var närmast ohanterbar för ett enskilt land.
       Strypning av ekonomin å ena sidan, eller politiskt risktagande på överstatlig nivå och en ännu värre skuld för Grekland å andra sidan, det var valet om man inte förstås hade gått någon helt annan väg utanför IMF:s och trojkans tänkbara universum.

Projektionen av en skuld

Internationella Valutaunionen (IMF) har i sin rapport om Grekland och sitt engagemang där visat på hur man beräknar inte bara landets nuvarande skuld utan även den framtida skulden. Den nuvarande statsskulden brukar i Grekland såväl som i resten av världen beräknas som procent av BNP. En grafisk framställning av eurozonens statsskulder som BBC tillhandahåller visar att alla euroländer utom Grekland ökat sin skuld 2012 jämfört med 2011. Mer om detta senare. Det mest skrämmande med dessa färgade kurvor är den höga skuldsättningsnivån i hela eurozonen (med det lilla undantaget Estland), och den obrutna trenden uppåt.

Man ska aldrig ge mat åt tiggare.
Då kommer de bara tillbaka.

       Medan BBC bara gör kurvor av torra redan inträffade fakta hämtade från Eurostat så roar sig IMF som sanna ekonomer med att göra projektioner in i den okända rymd som kallas framtiden. I punkt 30 av deras rapport visar man på hur en av de reviderade prognoserna för skulden skenade iväg till 180 % det magiska året 2020. Detta får inte ske då den kanoniska nivån är satt till 120 % år 2020 för att skulden ska betecknas som hållbar.

       Turligt nog inträffade en skuldavskrivning år 2012, av IMF kallad debt restructuring och av den vulgära världspressen nämnd haircut. Efter denna klippning pekade kurvan in mot de fantastiska 120 procenten igen år 2020, precis som den första kurva IMF gjorde under programmet! Inget därmed sagt om orsak och verkan som här liksom i de flesta fall i livet är okända för de dödliga. Man kunde lika gärna fråga katten.

       Med ordningen återställd kan IMF och hela trojkan hävda att Greklands skuld visserligen inte är hållbar just nu, men den kommer att bli det i nådens år 2020. Om nu inte BNP envisas med att fortsätta krympa i svältdieternas Europa, vilket får skulden att se större ut. Eller om något annat inträffar. Landar skulden på någon annan siffra därborta i det okända som vi kallar framtiden, kan vi trösta oss med att 120 % ändå var en helt godtycklig nivå, precis som år 2020 är ett godtyckligt år.

Intäkter av en tänkt privatisering

Internationella Valutaunionen (IMF) har i sin rapport om Greklands "räddningsprogram" presenterat en rad märkliga siffror. Bland annat var det så att någon ( kanske IMF själv) i den fjärde revideringen av programmet höjde de tänkta inkomsterna från privatiseringen av Greklands nationella tillgångar från 10 miljarder euro till 50 miljarder. Hade alltså någon gång under de två år programmet pågick landets tillgångar femdubblats i värde?
       Kanske inte. En lakonisk rad i punkt 29 som försöker beskriva sammanhangen talar om att vid den femte revideringen, då tillgångarnas värde återigen skrevs ner, hade man börjat en skuldavskrivning som gjorde att de tänkta privatiseringsintäkterna inte längre betydde så mycket för skuldens "hållbara nivå". På svenska: så länge Greklands statsskuld inte alls var avskriven måste man föreställa sig stora möjliga inkomster av privatisering för att kunna tänka sig att skuldnivån år 2020 skulle ligga på en "hållbar nivå". När skulden väl hade börjat avskrivas i vissa delar kunde man tillåta sig att tvivla på att landet skulle inbringa så stora summor på auktion.
       Detta är den ekonomiska vetenskapen i ord och handling. Vad som är en "hållbar nivå" av skuld anger IMF som 120 % av BNP år 2020, vilket många redan kritiserat som fullständigt godtycke.

Ekonomin som vetenskap

Internationella Valutaunionen (IMF) har i sin rapport om Greklands "räddning" erkänt en rad missgrepp, bland annat att man gravt felberäknat multiplikatoreffekten (fiscal multiplier). Om man skär ner på offentliga utgifter och dessutom höjer skatter får man visserligen den statliga budgeten mer i balans, men samhällsekonomin minskar samtidigt. Den krymper med alla euro man sparat in, och en hel del till, eftersom både konsumtion och offentliga investeringar stryps, och privata företag förlorar business i det dåliga klimatet.

        IMF räknade i fallet Grekland med att för varje sparad euro i statsbudgeten skulle ekonomin dessutom krympa med en halv euro till. Man antog att multiplikator-effekten var 0,5 står det i rapportens punkt 41. (Ordagrant assumed). Sparar man en miljard får man alltså multiplicera den med 0,5 och får en halv miljard ytterligare i krympt ekonomi. Senare har man fått revidera den ursprungliga antagandet och antar nu att multiplikatoreffekten snarare är 1. Hur man har kommit fram till dessa siffror anges inte.
        Det är bara astrologer som kan förutsäga framtiden, så man ska inte anklaga ekonomerna för att ha misslyckats, men man kan anklaga dem för att försöka förutsäga framtiden och för att göra det på så lösa grunder. En felräkning på 100% alltså, eller rättare sagt ett felantagande. Är detta en vetenskap?

En grekisk gata obekymrad över IMF

Den maktlösa makten

I Sofokles drama Antigone bestämmer härskaren Kreon att förrädaren Polyneikes inte får begravas. När Antigone ändå försöker begrava sin bror döms hon till döden. Kreon blir till en urbild av en tyrann som inte ens respekterar gudarna eller traditionen, utan enbart statsnyttan, och även det på ett godtyckligt sätt.
       När Jean Anouilh 2300 år senare skriver en ny version av dramat försöker Kreon få Antigone att hålla tyst om det hon gjort. Så länge ingen vet behöver hon inte dö, han tänker bara låta vakterna som sett henne "försvinna". Här handlar det om att upprätthålla skenet av statsnytta, eller kanske man kan säga att statsnyttan består av skenet.
       Antigone har som en modern människa ingen gud, inte heller handlar hon av kärlek till sin bror. Hon riskerar livet för sin egen skull, eller kanske gör hon det för ingen. Kreon å sin sida är en motvillig härskare, han gick med på att bli kung mot sin vilja. Lika lite som att bli kung vill han vägra Polyneikes en begravning, eller låta döda Antigone. Han gör det han måste. Antigone hånar honom för att han bara gör det han inte vill. Hon kan ju göra som hon vill. Med mina brutna jordiga naglar är jag drottning, säger hon.
       Kreon i 1944 års Antigone är den fullständigt moderna makten förkroppsligad - den som förnekar sin egen existens. Den handlar av ren nödvändighet - det den tror eller påstår är nödvändigt. Här finns knappt ett spår av vilja kvar, och i sin maktfullkomlighet beskriver den sig själv som maktlös. Den är snarare ett offer för yttre krafter den inte kan rå på, men bara blidka. I kontrast framstår den dödsdömda Antigone som ett mirakel av frihet - hon har friheten att göra det hon vill, om det så bara är att säga nej och dö.
       Den friheten kan ingen ta ifrån oss, medan maktens beroende av annan makt gör den maktlös.

Om jag var diktator

i Turkiet, skulle jag bjuda demonstranterna på kaffe och säga att det var intressanta synpunkter de hade, och sedan skulle jag förstöra parken vid någon annan tidpunkt, några månader eller år senare när ingen var beredd på det.
       Om jag var del av en demokratisk regering i Turkiet skulle jag bjuda demonstranterna på kaffe, lyssna på dem och säga att jag gråter varje natt över parken och att jag delar demonstranternas vrede, men tyvärr kan jag inget göra för att förhindra att parken förstörs. Och sedan skulle parken förstöras några månader senare när ingen längre orkade bråka om det, under regeringens tårar.
       Brasiliens president Dilma Rousseff påstås ha sagt om de stora pågående protesterna i hennes land, att hon är stolt över dem och att protester är en legitim del av livet i en demokrati. Detta är nästan på nivå med den skandinaviska samförstånds-modellen - alla klagomål tas emot med stolthet över de engagerade medborgarna - att man sedan inte gör något åt saken är som man säger en helt annan sak. Landstinget som arbetsgivare följer helt denna modell: vi är så stolta över duktiga medarbetare som oroar sig för patientsäkerheten, men de måste förstå att vi inte kan ändra på något.
       Detta är det moderna samhället: makten säger vi älskar dem som har en annan åsikt och vågar skrika ut den, MEN DE MÅSTE FÖRSTÅ ATT INGET KOMMER NÅGONSIN ATT BLI ANNORLUNDA

Strypgrepp på Europa

Francois Hollande må hävda att eurokrisen är över när han träffar japanska investerare, men övertygar han någon? Med en eurozon skuldsatt upp över öronen och en tillväxtbaserad ekonomi med knappt någon tillväxt?
       Internationella valutaunionens (IMF) Greklandsrapport visar på problemen. Trojkans "räddningsprogram" nådde en bit på väg. Man lyckades reformera pensionssystemet, höja skatterna och framför allt hålla Grekland kvar i eurozonen och därmed hejda den smittspridning som var valutaunionens stora skräck. Vad man inte lyckades med var att få ekonomin att faktiskt fungera.
       Konkurrenskraften var låg - man lyckades sänka lönerna, men inte höja produktiviteten. Bytesbalansen var skev - man lyckades strypa importen, men inte öka exporten.
       IMF har själva kritiserat Storbritannien tidigare i somras för att gå för hårt fram med inhemska besparingar och därmed tvinga ekonomin att gå på sparlåga.

       IMF tycks mest förvånade över resultaten i Grekland. Man kan sammanfatta deras inställning så här: Vi har varit framgångsrika med att strypa ekonomin, och märkligt nog tycks den nu vara död.   
       Det behövs något som kan få liv i den stora stagnation man numera kallar Europa, annars kan vi aldrig säga att krisen är över.

Demokrati - en snubbeltråd för utveckling?

Internationella valutafonden (IMF) släppte i förra veckan sin hemliga rapport om Grekland sedan delar av den börjat läcka ut och blivit omskriven  i Wall Street Journal. Rapporten med den något kryptiska titeln Greece: Ex Post Evaluation of Exceptional Access under the 2010 Stand-By Arrangement handlar om bakgrunden till den grekiska krisen, räddningsåtgärderna, förhoppningarna, prognoserna och slutligen en utvärdering av de faktiska resultaten.
       Det finns mycket att säga om denna rapport. En av de mer anmärkningsvärda punkterna (eller en av de mest alldagligt normala) är punkt 48 som behandlar det för IMF:s ekonomer så obekväma folkstyret. På sitt nyprojektspråk gör IMF konstaterandet "ownership of the program did not extend far", vilket närmast kan översättas med att Grekland inte riktigt ägde reformprogrammet. Demokratiskt underskott kallades sådant förr i tiden, eller brist på legitimitet. Eller i klarspråk - folk hatade åtgärderna och gick ut och demonstrerade och kastade brandbomber.
       Kan ekonomer inte se detta på något annat sätt än att man försenas på den enda vägen fram, att tyvärr gör oresonliga människor det svårt att sälja ut landet, skära ner den offentliga sektorn och reformera arbetsmarknaden? Folkviljan som ett hinder för framgång? Som människor som enbart ser mörker är demokratin för dem en snubbeltråd, kanske med en landmina i ena änden. De samtidiga erkännandena att stryp- och svältmetoden inte riktigt gav de önskade resultaten ger en liten öppning för funderingar om kanske folkviljan till och med ur ett brutal-ekonomiskt perspektiv hade lite rätt.
       Fortsättning följer...

Tobak - en av världens värsta massmördare

Medan en omtalad och brutal massaker dödade 16 personer i mars 2012 i Afghanistan, så dödar tobak 90.000 människor i samma land. Per år.
       90.000. Det är 16% av alla dödsfall, och även om det kan låta mycket och är en hög siffra för Asien, så ligger dödstalen på samma nivå som i Europa och Amerika, allt enligt WHO:s rapport från 2012.
       Tobak är en av historiens värsta massmördare. Den figurerar i bakgrunden till fem eller sex av de tio vanligaste dödsorsakerna i världen.
       En amerikansk antirökkampanj som sänds som om den vore TV-reklam tar fasta på de mest extrema skadeverkningarna av tobaksrökning. Den visar bland annat en kvinna som steg för steg plockar av sig peruken, tar ur löständerna, kopplar loss benprotesen och slutligen tar bort den högtalare från struphuvudet som gör det möjligt för henne att tala. -Spela in din röst medan du ännu har någon, säger man i ett annat inslag.
        WHO:s rapport från 2012 räknar inte in dödsfall av passiv rökning, inte heller barn eller unga vuxna under 30 år. Det är ovanligt att man dör av egen rökning före 30 års ålder, men barn och unga ingår i de 600.000 som varje år dör av passiv rökning, enligt en annan uppmärksammad WHO-rapport från 2010. Då luftvägsinfektioner är en av de stora barnadödarna i världen och rökinhalation förvärrar luftvägsbesvär, så spelar passiv rökning en stor och destruktiv roll för den globala barnhälsan.
       Rökning är ändå omgivet av en stor social acceptans och få, om ens några, religiösa tabun. Dess starka beroendepotential är välkänd. Det är en dörr man lätt tar sig in igenom på skoj, men som när man vill ut kan visa sig vara igenmurad.

       Rökning har något harmlöst, glatt över sig. Det är roligt att röka, det piggar upp en, det smakar gott till kaffet. Man koncentrerar sig bra på sin läsning, känner sig smart och röken på en promenad bildar en romantisk ridå mot höstlöven. När man slutar kommer en del av livsmeningen att sippra bort för evigt.
       Indianska källor, säkert apokryfiska, beskriver rökning som en kontakt med andevärlden. Att kedjeröka skulle då kunna ses som att busringa till änglarna - man bara driver med dem, och lyssnar inte heller. I själva verket sysslar man med att sakta mörda sin kropp med sammandragna kärl och nedsatt syretillförsel. Att röka är ett av de mest socialt accepterade sätten att begå självmord. I Europa, USA och Australien har man de senaste åren alltmer förtagit chansen att döda andra med cigarretter, och drivit ut rökarna på trottoarer och balkonger där de visserligen kan irritera andras luftvägar och luktsinne, men inte åstadkomma mycket bestående skada. Sig själva däremot är de fria att förtära.
       WHO har länge drivit frågan om helt neutrala cigarrettpaket till tobaksbolagens förtvivlan. Inga färger, loggor, speciella storlekar eller smaksättning på cigarretter skulle få locka rökare. Cigarrettillverkarnas motstånd talar för att det skulle kunna bli effektivt. Bolagen har lagt stora pengar och åratal i domstolar på att försöka hindra Australien att införa lagstiftning om neutrala paket. Den kampen har man nu förlorat.
       WHO vill gå ett steg längre och ha bildvarningar på paketen, men den politiska viljan till detta tycks ännu så länge bara finnas i några få länder.
       Riskerna med tobak beskrivs ibland som ett lotteri - antigen få man lungcancer eller inte - vilket det ligger en viss sanning i. Har man tur med sina gener kan man röka upp 35.000 tobaksfält utan att få lungcancer någonsin. Men de andra följderna? Det för tidiga åldrandet, den strypta blodcirkulationen, med påföljande nedsatta allmäntillstånd och kondition. Riskerna för stroke, hjärtinfarkt och andra cancertyper än lungcancer. Infektionskänslighet, nedsatt fruktsamhet, benägenhet att bilda blodproppar, nedsatt lukt- och smaksinne, heshet, impotens. Och KOL, rökarnas egen invaliditet. Alla rökare drabbas av något.
       Naturligtvis finns det stora pengar inblandade. Tobaksindustrin är notoriskt generös med reklampengar, såväl som att hyra in forskare och jurister. Vinsterna är enorma. Och priset? Sex miljoner döda per år. Host host.
       Först äta en god middag, ta ett glas kanske, eller kaffe; sedan tända en cigg för att dra in den ljuva röken som gör en lycklig och tar bort övermättnaden, gör en närvarande och skarp, fast lugn samtidigt. Det är lugnt. I Sverige dör bara 13.500 per år av rökning.

Änglar finns!

På stationsplan i Uppsala, en dag i maj, framförde Teater Blanca sin föreställning med dikter och sånger av kända författare. De hade att trängas med resenärer, rökare, skolklasser; i ett ljudhav av bussmotorer, högtalarutrop, biltrafik och mobilpladder.

-Vill du se en stjärna?

       Det gemensamma utrymmet blir allt trängre i städerna. Det märks i stationsbyggnadens extremt få sittplatser för väntande, bredvid caféers och restaurangers bekväma soffor och stolar för betalande. Framför stationsbyggnaderna, den nya och den gamla, har oftast kommersen sin plats; taxi, bondemarknad, restaurang eller kiosk. Här finns inte en bänk att bara slå sig ner på, förutom just idag.
     
       I detta belamrade rum slog poesin igenom, människor samlades och lyssnade, ett leende tändes i ansiktet på de plötsligt förbipasserande.

-Du är så helvetes besviken på mig.

       Edith Södergrans så sönderciterade dikt Dagen svalnar fick ett nytt liv i ängelns mun. Han la till en ny sång till dikten - du är så besviken på mig, du är så helvetes besviken. 

Änglar finns!

       Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en kvinna och fann en själ. Du är besviken. 

       Inte ens en ängel kan göra alla nöjda. Kanske är han inte alls som människor vill ha honom. Kanske är han inte som du vill ha honom. Kanske är jag inte vad du vill att jag ska vara. Kanske är jag vad Gud vill att jag ska vara. Kanske inte. Låt mig dirigera mitt eget band.