Ögonblicksbild från Athen

"Clear sky, not on the horizon direct strikes on public transport."
Klart lysande sol över Athens kollektivtrafik alltså.
Från hemsidan över alla grekiska strejker, automatöversatt.

Ljudanalys

Grannen flipprar med diskbänksskivan, hunden snusar innan snarkandet tar vid, utrotningshotat kinesiskt väckarur tickar med ullstrumpan på, dämpat, sakta; ute våren forsande från taket, alla pratar om fåglar men jag hör dem inte, hundarnas löptid är förbi, katterna har redan startat mars, människan har inte vaknat till än. Ett litet sms knackar, dagisbarna vrålar i sina varselväster, bärbara datorns surr i ventilatorn tonar ner, suset i halvsvullna bihålor, sfärernas musik.

Snabb vabb

Försäkringskassan. Varför lägger ni skattepengar på TV-reklam! Tror ni inte folk kan vabba ändå? Kanske kan man berätta på hemsidan hur man gör, till en arbetskostnad av tio kronor. Eller vill ni bara visa för stadsborna att det finns de som jobbar i industri ännu 2013? Åtminstone på film. Är det folkbildning? Synd bara vad den kostar. Förskingringskassa.
       Undrar hur uträkningen gick till. Om man satsar på en fin reklamfilm -  skådespelarnas mimik är utmärkt, och gjuteriet ser inte ens fejkanimerat ut - så ökar man marknadsandelen av snabb vabb och då tjänar man oerhörda pengar. Nej visst nej, man har redan vabbmonopolet i hamn, och det bara kostar.
       En myndighet är ingen schampotillverkare och reklam-TV inte detsamma som ett demokratiskt samtal. Ökat förtroende hos medborgarna kanske man kan få genom att sköta sitt myndighetsutövande. Det är förstås tråkigt i jämförelse med att visa upp gulliga karlar som tar hand om sina barn, och lansera ord som vabbruari som kan hamna i nyordlistan och vinna höga medelklasspoäng.

Att resa till Cythere

Idol

Att de gamla grekerna var intelligentare än vi är ingen nyhet. Inte om man talar om Sokrates, Platon och Aristoteles. Men att hela mänskligheten  nådde en topp 1000 år f Kr i trakten av Athen och att det sedan bara har gått utför är inte samma vardagsmat. En professor i utvecklingsbiologi på Stanford University hävdar att det är så, och att den genomsnittlige greken dessutom var mer emotionellt stabil och socialt integrerad än vad vi är nu. Samma sak med innevånarna i de övriga världsdelarna  två- till sextusen år tillbaka.
       På Kunskapskanalen går en dokumentär med titeln Är västvärldens storhetstid förbi? där man argumenterar för att västvärldens överlägsenhet som förr kunde baseras på vetenskap, demokrati, medicin och kanske överlägsen krigsföring numera bara har en hysterisk konsumism som olympisk gren - "retail therapy" -  shoppande för att överkomma alla livets frustrationer och svårigheter.
       Under tiden kan man fundera på vilka människor som får den största uppmärksamheten och det är vanligtvis de som inte gör något alls. Är vi så fullständigt utan riktning? Programledare som viftar med håret och ger tusentals intervjuer om hur de löser sin barnpassning, tonåringar som tävlar i sång,  kändisanhöriga som bloggar sönder sitt och barnens privatliv. En del har ju underhållningsvärde, som prinsessan som gifter sig med cirkusarbetare och prinsen som fyller hela Verbier med tomflaskor, andra är bara oförskämda och irriterande, som familjen K i Kalifornien, som ägnar dagarna åt att förolämpa varandra. Det gemensamma är en oerhörd självupptagenhet och en lika stor oförmåga att åstadkomma något bestående.
       Och de återfinns igen på en lokal nivå, i varje bekantskapskrets, de som det ständigt talas om, de som låter tala om sig, de parasitära, de självupptagna, de som gör inget och relaterar till ingen, de som aldrig orkar bry sig om världen och människorna omkring dem.
       Människan är en zoon politikon, säger Aristoteles, en samhällsvarelse, ett politiskt djur. Vi är inte gjorda för att strunta i allt omkring oss. Vi är gjorda för att bry oss, känna medlidande, lyssna, diskutera och kämpa för ett bättre liv för alla.

Havssköldpaddan, just efter den dykt

Caretta Caretta på jakt undan turisterna i Joniska havet

Agamemnon - en relativ härskare

                                 "nej inte en gång Agamemnon
som nu berömmer sig av att vara achaiernas främste."

På vilket sätt är Agamemnon kung?

Bara i den mån han är den främste av grekerna (achaierna).
Och det anser sig han sig själv vara.
Men anser andra det?
Och han själv anser det just nu.
Imorgon vet ingen.
(Iliaden av Homeros, Sång 1, rad 90f, tolkning Ingvar Björkeson)

Ät mer fisk - den innehåller inte hästkött!

Lördagsmarknad i Neos Kosmos, Athen. 

Askonsdag

Påven Benedict XVI har sagt att det är gott med ord och handling, men i livet behövs bön och lidande också.
       I den här världen härskar ordets människor med oinskränkt makt. Det kanske kommer en dag när det som ännu inte sagts får betyda något. En dag när det som ännu inte gjorts får existera. Inte ens idiotin orkar prata ständigt, inte ens övervåldet kan vaka alla nätter.
       Och fram till dess är världen vacker nog, snötäckt, full av sovande hundar och barn, dessa stunder av skönhet och ordning.

Hårt på jobbet? Det är det ibland.

Byzantinsk galär

Sa Achillevs till Agamemnon

"Hundögda fyllesvin där, i mod är du hjortkalvens like!" 
Ja, så kan man ju också tilltala en kung. Och detta i en tid när en kung hade makt och kunde avkräva omgivningen en ofattbar respekt. Men medan kung Agamemnon omtalas som folkens herde är det Achillevs som är gudars like. Och det är guden Apollo som gör dem till ovänner när han stiger ner från Olympen och börjar skjuta sina fasansfulla pilar.
(Iliaden av Homeros, Sång 1, rad 225, tolkning Ingvar Björkeson)

Månggifte 4 - En president i djurhudar

När Jacob Zuma tillträdde som Sydafrikas president i april 2009 ställdes man inför ett etikettsdilemma: vilken av hans tre fruar skulle vara first lady, den första, alla tre eller kanske ingen av dem? Men man skulle kunna säga att Jacob Zumas själva personlighet, hans handlingar och uttalanden har ställt den sortens frågor i skuggan. Hans senaste uttalande om att detta att ha hund som man går promenader med och tar till veterinären är en vit kulturyttring och inget en riktig afrikan ägnar sig åt har retat upp hundägarna och några miljoner till som inte gillar rasstereotyper. Varje år tycks han kunna finna nya grupper medborgare att alienera. Lägg till detta en våldtäktsrättegång och flera komplicerade korruptionsåtal. Åtalen har dock lagts ner och anklagelsen att han våldtagit en HIV-smittad vän till familjen friades han från. Under rättegången gjorde han ett uttalande som troligtvis kommer att överleva honom - på frågan om han inte var rädd att smittas av HIV svarade han att "det är bara att duscha efteråt".
       Sydafrikanska presidenters inställning till HIV-epidemin har varit en sorglig följd: från att ignorera att tala om frågan (Nelson Mandela), till att förneka att HIV orsakar AIDS (Thabo Mbeki) till Jacob Zumas bevingade ord om dusch som profylax. Senare har Zuma sonat sin dumhet genom att införa ett radikalt program för utdelande av bromsmediciner, vilket beskrivs som det största i världen.
       I skrivande stund har han fyra fruar, av de "minst sex" han har gift sig med. Det är inga stackare han hittat vid vägkanten heller: en har varit bankkvinna och en annan beskrivs som tillhörande den sociala eliten i sin hemstad. Den mest framgångsrika av dem är dock den som lämnat honom och skilt sig, Nkosazana Dlamini-Zuma, tidigare regeringsmedlem och nyligen vald till Afrikanska Unionens ordförande. Förutom fruarna tycks hans kvinnohistorier vara legio, han har erkänt flera utomäktenskapliga barn, också detta med kvinnor i samhällets toppskikt. Man kan hoppas att hans fruar bär med sig bromsmediciner i sina bastanta hattar.
       Han har alltså en attraktionskraft på kvinnor, åtminstone på dem som uppskattar den speciella blandning av traditionell Zulu-tillvaro och mondänt stadsliv han kan erbjuda. Inför valet i höstas for han hem till sin by i KwaZulu-Natal där man bad och offrade tolv oxar och rökelse i en stor ceremoni, Zuma förstås klädd i djurhudar. Han vann valet.

Månggifte 3 - Big Love

Den amerikanska serien om familjen Henrickson i Sandy, Utah är en välförtjänt succé. Den handlar om en äppelkindad mormonfamilj som gjort det för moderna stadsmormoner så ovanliga livsvalet att månggifta sig. Det är de och en eller ett par familjer till mot resten av samhället: i staden är polygami avskaffat för länge sedan och ses som ett pinsamt förflutet, på landet i de märkliga religiösa reservaten pågår det i samspel med auktoritära ledare som beordrar unga flickor att gifta sig med gamla gubbar, och som kan tilldela de andra männen fruar som belöning eller lika lätt ta ifrån dem denna belöning om de är illojala. Kvinnorna har mycket litet att säga till om, är knappt läskunniga, klädda i långa kjolar och märkliga flätor. Sönerna stöts ofta ut ur storfamiljerna i puberteten när de börjar kasta blickar på pappans unga fruar. Då körs de iväg till stan och får klara sig bäst de vill.
       Precis så börjar den äppelkäcke Bill Henricksons liv i staden, 14 år och hemlös. Trettio år senare är han affärsman, casinoägare, på god väg att bli delstatssenator och bor i en rad rara förortshus med sina tre fruar och nio barn. Ett rosenrött liv? Nej, inte riktigt. Omgivningen måste hållas i ovetenhet, de galna släktingarna från reservatet vill aldrig lämna dem ifred, fruarna gnabbas och familjeprojektet kräver enorma inkomster. I en typisk scen har Bill sökt akutvård för hjärtbesvär: stirrig och blek, stödd av sin yngsta fru får han besked av läkaren att inget är fel annat än att han gravt överdoserat Viagran.
       Första frun Barbara är en riktig praktmormon från fin familj, välutbildad och sofistikerad, som överraskats då hon var sjuk av att hennes man börjat skaffa sig fler fruar. De andra två fruarna, betydligt yngre, tycks mer ha kastats in i situationen utan att ha några oerhörda valmöjligheter i livet. Nicki kommer direkt från reservatet, dotter till sektens "profet", går klädd i långa kjolar och vet knappt om en värld utanför Utah. Margene, uppvuxen i husvagn med sin alkoholiserade mamma, var familjens barnvakt då hon inledde en affär med Bill.  En fjärde fru, den serbiska Ana, alltför självständig för att stå ut med att styras av man och systerfruar eller lämna ifrån sig sina pengar, drar efter en vecka.
      Den goda sidan av det är att ingen behöver vara ensam i denna familj, man uppfostrar barnen tillsammans och hjälper varandra. Men det knakar i fogarna då kvinnor och barn går sina egna vägar  i arbete och kärlek. Var och en av fruarna är frustrerad på sitt sätt och den präktige Bill utmattad, psykiskt på gränsen till vad han orkar då han försöker hålla alla på plats. Han har svurit på att skapa ett nytt liv för sin familj, men blir det så nytt? Han slutar också med att stöta ut sin  son och hans affärer är djupt intrasslade i reservatets.
       Under presidentvalskampanjen 2012 framkom det att kandidaten Mitt Romneys farfarsfar hade flytt till Mexico för att grunda en polygamistsekt där sedan mormonerna övergav polygamin 1890, och att Romneys far var född i detta reservat.  Romney talar inte gärna om sin familjebakgrund.
       När Bill blir vald till delstatssenator, är hans bakgrund välkänd men hans polygama nutid ännu en hemlighet. Han ser i själva verket utnämningen som en möjlighet att lämna det hemliga livet bakom sig. Han väljer att ta med sig fruarna ut i ljuset, något ingen av dem vill, och en djupt splittrad familj står mitt i en presskonferens och får sanningen om sitt liv avslöjad.