30 april 2013

Kungahuset - extra lättläst

Det svenska kungahuset har en hemsida som utmärker sig genom att vara abnormt enkel, använda små ord och långa avstånd emellan dem. Här finns många fotografier och framför allt vidsträckta vackert vita ytor. Man kan då något förvånas över knappen Lättläst som ännu en grad förstorar stilen och framför allt mellanrummen mellan orden.
       Ska småbarn läsa detta, eller illitterata? Chimpanser utbildade i teckenspråk? Som väl alla vet finns det inget samband mellan dyslexi och dumhet. Tyvärr, med tanke på vårt statsskick, utesluter dock inte dyslexi dumhet.
       Märkligt nog är den extremt lättlästa versionen om monarkin mer korrekt än den lite ordrikare: den säger att det är 70 kungar vi vet namnet på under årtusendenas dimma, alltså övriga ej; medan den svårlästa hävdar att vi känner dem alla.
       De mest spännande kungar är de som saknar historiskt belagd existens, de som Vilhelm Moberg skrivit om i Min svenska historia, dessa mytiska personer som kunde dö genom att förtrollas in i en sten, eller drunkna i ett mjödkar då de firade jul – eller drack jul som man gjorde på den gamla goda tiden.
       Den nya tidens konungar är ju så trista - inte ens skriva musik kan de. Det enda skälet att behålla monarkin jag kan tänka mig är Karl den XII:s marsch. Eller ur ett globalt perspektiv: kung Henrik VIII:s madrigal Pastime with Good Company.

29 april 2013

Gubbe och en nymf

Odysseus har efter att ha förtörnat Athena blivit kidnappad av en nymf, hålls kvar på hennes ö i långa år och får inte komma hem till Itaka efter kriget i Troja.
       Han är ingen ungdom längre, redan krigshjälte och kung innan han for till det blåsiga Troja som tog tio år att jämna med marken, och nu har ännu en sju åtta år passerat i förskingringen. Hans son är vuxen och ute och letar efter honom. Men det är denna ärrade gubbe som nymfen Kalypso vill ha "till make".
       Samtidigt, borta på Itaka, är Penelopes hus belamrat med friare som äter henne ur huset. Hon är Odysseus hustru, lämnad ensam de senaste 17 åren och ingen ungdom hon heller, men det är henne männen från öarna är ute efter.
       Är Odysseus då lycklig? Nej
"utan på stranden han gråtande satt, som han brukade alltid,
och slet sönder sin själ med tårar och suckar och ängslan,
stirrande ut med sin tårade blick över ödsliga havet."
(Odysséen av Homeros, Sång 5 rad 82f, tolkning Erland Lagerlöf)

26 april 2013

Uppsala förbereder sig


Vatten metervis över havsnivå

med avspärrningar och barrikader för den översvämning som hände i förra veckan. Cykelvägar avstängda, aqua fences uppställda mot staketen vid Fyrisån.
       Vattenmassorna syns tydligt på bilderna.
Stormvågor











Om snön börjar smälta på Svalbard och rinner hitåt är vi väl förberedda. Ingen kan säga något annat.

18 april 2013

En ny och bättre värld?

"Att vänta på att någon annan ska göra jobbet åt oss är ett sätt att rationalisera vår egen inaktivitet."
Slavoj Zizek, Först som tragedi ,sedan som fars.

16 april 2013

Industriman på radio sa

att Sveriges krona är alltför stark - vår export tappar mark. Vi kan inte konkurrera med svagare valutor. En ekonom svarar honom: Eftersom vi har överskott i vår bytesbalans kunde vi kanske ett tag tåla en stark krona? Vi exporterar mer än vi importerar. Nej, säger industrimannen, vi måste gå med i euron.
       Och visst, med en skakig euro på 8,30 skulle vi bli Tyskland, som det var förr, i begynnelsen. Vi skulle kunna exportera sönder halva universum, slåss mot Kina med bambusvärd, klättra upp efter väggar och i träd, kasta dolkar 300 meter bakåt - ja, exportera till hela eurozonen exploderar till en RÖD DVÄRG.
       Visst har vi ett återhållsamt löneavtal, säger industrimannen Sverker Martin-Löf, men det löper på tre år, och fortsätter kronan att stiga blir enhetslönekostnaden för hög. Visst är det bra nog med välfärd och utbildning, men enhetslönekostnaden får inte bli för hög.
       Enhetslönekostnaden - unit labour cost - lönens kostnad i förhållande till produktiviteten, är det som Greklands avtal med trojkan i Memorandum of Understanding vill sänka, eller rättare sagt har sänkt, strax under reproduktiv nivå, i sin förståelse för trojkans krav.
       Enhetslönekostnaden är det som trojkan vill åt. När trojkan är förspänd med bjällror och allt och galopperar fram över tundran är det inte havre i krubban och varm melass den tänker på, utan enhetslönekostnaden. Den ville man gärna sänka till någonstans nära den farliga nivå där en arbetares lön inte räcker till för att föda henne (vad har man väl biståndsorganisationer till?)
       För hur ska annars det mycket gamla Europa bli lönsamt?

13 april 2013

Kaffekoppsindex

På sossarnas kongress alldeles nyligen bestämde man sig för att inte jobba för en höjning av den minimala arbetslöshetsersättningen för icke medlemmar av a-kassan, utan istället en höjning av nivån och taket på a-kasseersättningen, och en sänkning av avgiften. Det kan ju låta rimligt när man har en försäkring att försöka få alla som behöver den att försäkra sig, och sedan få en rimlig ersättning, speciellt som man under de två senaste regeringarna närmast jobbat för motsatsen - att få ska försäkra sig  - för att alliansen trott att man därigenom minskar fackens makt. De som inte är anslutna till arbetslöshets-försäkringen måste väl rimligtvis kvalificera sig till socialhjälp, eller vad det nu heter just i år, kanske försörjningsstöd - men så är tydligen inte fallet.
       Nivån på den nämnda minimala icke försäkringsbaserade nödhjälpen för arbetslösa ligger på 223 kr/dag, och om den följer det vanliga mönstret för arbetslöshetsersättning betalas den ut fem dagar /vecka, i den mån man inte arbetar alls. Då landar man på 4 906 kr/ mån, eller 589 euro, farligt nära den grekiska minimilönen på 586 euro, sedan de drakoniska besparingsåtgärderna sänkt den i botten. Som alla förstår är det svårt att försörja man, barn och hund på en sådan lön, vare sig i Korinth eller Alvesta, men skillnaden mellan länderna är att grekerna förväntas arbeta för denna summa.
       Så finns det förstås de som bara behöver göra sig onödiga på sina jobb för att casha in, som landstingschefen i Uppsala län - låt oss glömma hennes namn - som får 24 månadslöner till en summa av 4,3 miljoner för att ge sig av. Om man snällt avrundar denna förfärliga summa lite neråt till 2 miljoner om året, blir det 167 000 kr/ mån, eller
20 000 euro + kaffepengar.
       Det enda intressanta i allt detta är självfallet kaffet. Hur länge behöver man egentligen arbeta för att ha råd med en kopp kaffe på något trevligt ställe? Om man räknar med att stackarna med minimiersättning eller minimilön slipper betala skatt, vilket är optimistiskt i överkant; att en sjuksköterska betalar 25% i skatt, och en landstingschef 35%, vilket kan vara att överskatta progressiviteten i vårt skattesystem; men något måste hon ju ändå betala - så blir kaffekoppsindex för denna fredag något som det följande.
       Greken med minimilön får arbeta 45 minuter för sin kaffe frappé, medan en utsliten svensk sjuksköterska jobbar 11 minuter för sitt lite mindre spännande filterkaffe på en uteservering vid svandammen. Landstingschefen å sin sida behöver bara ävlas 2,2 minuter av sina 10-timmarsdagar för att det räcka till samma sak. Sedan måste man komma ihåg att alla landstingsanställda får äckligt kaffe fullständigt gratis på sina jobb, att den arbetslöse inte alls behöver arbeta för sitt kaffe, att landstingschefen inte heller gör det längre, arbetar; att greken ändå har fint väder, och att människor är märkliga varelser.
       Den gode Homeros beskrev saken så här ca 700 f Kr:
"                               Som en redlig spinnerska lyfter
vågen i handen och jämnt fördelar vikter och ullgarn
för att få hop till sin usla lön och en nödtorft åt barnen"
(Iliaden av Homeros, Sång 12 rad 433f, tolkning Ingvar Björkeson)

12 april 2013

Att vara ett kvittosamhälle, med momsregistering och hela konkarongen

 Grekland, ett land där man inte längre kan köpa
 en kopp kaffe utan kvitto.
Handsprit
Kaffe frappé

11 april 2013

Vilken världsdel tillhör Grekland?


Grekland är inte riktigt som resten av Europa - på många sätt är det mer asiatiskt än europeiskt. Husen, getterna, de avgnagda bergen med några cypresser på, musikens märkliga tonarter, det turkiska kaffet identiskt med det grekiska, den grekiska yoghurten identisk med den turkiska, gatuhundarna, trafiken med fler motorcyklar än bilar; det påminner mer om Vietnam än om Sverige. Klimatet är subtropiskt, med de svala öppna stenhusen, palmer och apelsinträdgårdar. De stora populära TV-såporna är turkiska och textade till grekiska. Det enda riktigt europeiska är ekonomin, stagnerad trots sin underutveckling, dessutom belånad på samma gång, inte ett spår av asiatisk tiger. Historiskt sett har grekerna vänt sig österut, inspirerats vetenskapligt av babylonierna och helst fört krig med perserna.  Så på vilka skakiga grunder kan Europa hävda sin arvsrätt till Grekland?
       Jason Manolopoulos hävdar i sin bok Greece's Odious Debt att den klassiska grekiska traditionen och storhetstiden är västlig. Sedan drabbades man av barbarernas välde och en östlig despoti, och att det är just dessa orientaliska despotiska drag som lever kvar i det moderna Grekland och hämmar dess utveckling. Man vill gärna i Grekland dra en skiljelinje mellan västlig demokrati och östlig despoti såsom det var vid tiden för perserkrigen. Man kan tala om att skattesmitning varit endemisk i Grekland sedan den osmanska tiden, därför att det sågs som en motståndshandling mot en ockupationsmakt. Men den osmanska överhögheten med påföljande behov av skattesmitning ligger snart 200 år bort i tiden. Manolopoulos vill också hävda att Grekland inte är europeiskt därför att det aldrig haft en filantropisk medelklass. Med de måtten skulle inte Sverige heller kvalificera som europeiskt, vars välstånd byggdes snarare av tung industri och en stark arbetarrörelse.
      Varje försök att förstå, eller förklara, ekonomiska tillstånd och händelser med kulturella faktorer sänker en ner i ett hav av relativism, slående mot vassa klippor av fördom och godtycke. En sak är säker – Europa vill ha det grekiska arvet som sitt, men inte kännas vid det moderna Greklands kaos.

10 april 2013

Cyperns centralbank sa

att det skulle bli för många uppgifter om de gjort som det cypriotiska parlamentets etikkommitté bett om och gett ut hela listan på dem som tagit ut stora summor ur de cypriotiska bankerna det senaste året. Det hade kunnat leda till att kommitténs syfte förfelades, sade den ställföreträdande centralbankschefen.
       Istället presenterade man en lista på dem som tagit ut mer än 100.000 euro från Bank of Cyprus och Laiki Bank under de två veckor innan bankerna stängdes. Det här är oacceptabelt, säger etikkommittén, som inte ens är säkra på att listan är komplett. Fast mindre arbete blir det förstås.

8 april 2013

Bara krigsgudinnan rår på krigsguden

"Åk bara du, men låt Pallas ta hand om Ares, för ingen
vet väl bättre än hon att plåga och vanära honom."
Ingen av de grekiska gudarna kan hålla sams, men minst av allt krigsgudarna Pallas Athena och Ares. De är krafter som jämnar ut varandra.
(Iliaden av Homeros, Sång 5 rad 765f, tolkning Ingvar Björkeson)

7 april 2013

Katt på kallt vårtak

Vart är jag på väg? Varför får inte jag spela keyboard på Youtube?

6 april 2013

En könsegregerad trist historia?

Växer man upp i ett brukssamhälle lär man sig att respektera män. Och varför skulle man inte det?
       De var helare människor på något sätt, gladare och friare än kvinnorna, rentav andliga. Livet, det är att intressera sig för något, kamrat, och det var männen som var intressanta. Männen kunde tillåta sig saker. De kunde göra saker bara för att det var roligt eller för att det intresserade dem. De kunde kosta på sig att visa svaghet, eftersom deras position var upphöjd, att gråta av sentimentalitet när de fått lite i sig.
       Kvinnorna visade aldrig svaghet, aldrig sentimentalitet, inte ens för sina barn, som om känslor hade kunna döda dem.
       Män behöver mat också, ständigt. Kvinnor däremot kan säga, när de lämnats åt sig själva: Idag behöver vi inte laga någon mat, det är inga karlar här. I en upprörd scen i Othello låter Shakespeare kvinnorna säga om männen: De är bara magar, vi är bara mat.
       Männen sysslar med viktiga saker och blir aggressiva om de störs. Kvinnor å sin sida är aldrig ostörda.
      Även i tragiken och ensamheten tycks de avundsvärda, de gamla ungkarlarna eller de frånskilda männen - med huset i kaos, balar av glasfiberull uppställda längs väggarna och tusentals ölburkar i källaren. De gör det de vill, det de alltid gjort. Medans kvinnorna trampar i uppförsbacke i ett glädjelöst ordningsskapande eller fullständigt halkar utför i sitt frigida städdille.
       Och så finns det de få - de kvinnor som inte fogar in sig, de rödhåriga, de argsinta, de fullständigt livsfarliga kvinnor som gör precis det som behagar dem; som vilda djur man måste närma sig försiktigt, helt utanför språket och förnuftet. Männen darrar inför dem, som om de var gudinnan Pallas Athena, och dyrkar dem. Men långt ifrån att vara odödliga har de bara några få år på sig att existera.

4 april 2013

En klassmässigt komplicerad uppväxt?

Första dagen i skolan i brukssamhället på 70-talet pekade man ut tre elever och berättade att de skulle bli duktiga. Det var de tre som var barn till tjänstemän. Nu var det ju inte några stjärnadvokater eller plastikkirurger det handlade om, utan en lägre tjänsteman, en något lite högre tjänsteman och en gymnastiklärare. Men deras barn blev duktiga snart och nio år framåt - det hade man inte kunna förutsäga bättre om man så skurit upp en strömming och spått i inälvorna.

       Vi har avskaffat klassamhället, sa man. Synd bara att det inte märktes. Istället numrerade man socialgrupper: ett, två och tre. De svarta i Afrika är precis som oss, sa man, fast de borstar tänderna med kvistar, man måste tycka om dem för de är precis som oss. Det var konstigt, för ingen tyckte ju direkt om oss, vi var till besvär. Pojkarna rycktes i luggen, flickorna blev mest utskällda. Ingemar Hedenius har avskaffat helvetet, sa man. Glömde man säga det till djävlarna där nere?
       Hur många generationer går det emellan bonddräng och skiftarbetare i järnverket som till nöds skriver sitt namn med svajig handstil, till akademiskt bildad expatrierad med luftkonditionerad lön och privatskolor till barnen? Exakt två generationer. Hur många generationer tar det att lära sig medelklassens sociala kod? Sjutton. Var han vikarie han som ställde sig upp och vrålade, eller bara en av de vanliga lärarna? Det kommer aldrig att  bli någonting av er, vrålade han. Vi har avskaffat klassamhället! Synd bara att det inte märks.

2 april 2013

En etniskt okomplicerad uppväxt?

Jag är uppvuxen i det brutalt ursprungliga Sverige, i ett brukssamhälle omgivet av skog och gamla gruvhål. Och med märkligt utländska grannar...
     Av fyra grannar på 70-talet var två finländare, vilket i och för sig inte betraktades som utländskt då, finnarna var så många. Mer exotiska var den enda norska familj som fanns, och min danska kompis med huset fullt av dansk ovan föda i form av surt rågbröd, sött körsbärsvin och födelsedagstårtor täckta av godis uppepå. I närmsta kvarteret fanns tre tyska familjer med sina tillhörande trädgårdstomtar, två österrikiska hushåll med hundar, dessutom några islänningar. Mormors läkare var kenyan, apotekaren estländare. Uppåt bruket till fanns jugoslaverna och italienarna, samt de österrikare som hade en zoo-affär. Religionstillhörigheten å andra sidan var homogen, på så sätt att ingen verkade ha någon. Den sociala kontrollen var i själva verket mycket stark. Varje sak man gjorde, varje ord, klädesplagg och tonfall skulle visa att man hörde till orten, att man var som folk.
       Skollärarna på 70-talet hade tre uttalade fiender som de betraktade som de stora hoten mot hälsa och folkvett: cigarretter, Coca cola och ketchup; men värst av dem var ketchupen. Den rann som ett hot mot hela samhällets moraliska och förnuftiga struktur. Den skulle utplånas.
   


  Det var tider, det.