Brandvägg

I krisens år 2010 var en av Europas minsta ekonomier på väg att föröda hela europrojektet. Hade Grekland lämnat euron, gjort statsbankrutt eller fått en tidig skuld-avskrivning hade effekterna kunnat spridas över hela kontinenten. Bland annat om detta skriver Internationella Valutaunionen (IMF)  i sin rapport om "räddningsprojektet" för Grekland. Åtgärderna som vidtogs då var framför allt menade att hejda denna löpeld innan den nådde centrum och skadade kärnan av den eurofinansiella verkligheten. Man bistod Grekland med enorma statslån. Man sköt upp skuldavskrivningen i två år. Man byggde en brandvägg och lät Grekland brinna. Länge leve euron!
       På 1960-talet var det ett litet land i Asien som beskrevs som den första dominobrickan i en rad, som om den föll skulle få alla de andra att falla. Föll Vietnam för kommunismen, skulle resten av Asien följa, menade man i USA:s högre kretsar. Att jätten Kina redan var kommunistiskt kunde man kanske inte ändra på, men övriga Asien måste man rädda. Så var det när en smal landremsa mot Stilla havet fick en roll i världspolitiken. Sedan kom det vietnamesiska folket att visa världen exceptionellt mod och integritet och besegra inkräktarna.
       Kommer Grekland i själva krisens epicentrum att kunna uppamma ett sådant mod och en sådan integritet att man kan visa Europa vad demokrati är, vad en människa är? Man har gjort det förr.

En försenad skuldavskrivning

När Internationella Valutaunionen (IMF) inledde sin verksamhet i Grekland 2010 ville man helst börja med en partiell skuldavskrivning, det man kallar en debt restructuring. Så brukar man vanligtvis börja sina räddningsmissioner, enligt IMF:s egen rapport som nyligen släpptes ut i ljuset.
       Varför gjordes det inte i Grekland? Den politiska viljan saknades inom EU och ministerrådet, säger IMF, i en kommentar som skapat rubriker om oenighet inom trojkan. I det politiska klimat som rådde 2010 var en grekisk skuldavskrivning i vilket fall inte möjlig. Den moraliska risken anförs - om en skuldsatt plötsligt kan befrias från sin skuld kan det få andra att tro att de inte behöver ta ansvar för sina handlingar. Bankerna är ett annat skäl. Avskrivna skulder blir till förluster för bankerna, och i det moderna Europa tar inte banker smällar för samhället, det är det offentliga som tar smällar för bankerna. Det tredje, det tyngsta och det värsta skälet var att risken för smitta var överhängande. Faller en faller alla. Greklands skuld hade kunnat förvandlas till en tysk, amerikansk och framför allt fransk skuld, och då hade även värdet av andra euroländers statsobligationer varit i fara.

Valet för Grekland stod mellan en statsbankrutt eller att fortsätta som om en skuldavskrivning kunde undvikas, skriver IMF. Detta som om pågick i två år tills illusionen brast och verkligheten i form av en delvis avskrivning av skulderna trängde sig på.
       Vid det laget hade många av skulderna bytt ägare. Privata kreditgivare hade minskat sin utlåning från cirka 320 miljarder euro till mindre än 100 miljarder, medan offentliga kreditorer tagit deras plats och ägde en skuld på bortåt 225 miljarder. Det som tidigare skulle ha blivit privata förluster var nu framför allt offentliga. Åtstramningarna blev större än de behövt bli med en tidigare skuldavskrivning.
       Spridningen i Europa blev liten, förutom till Cypern, som om själva språket och närheten slagit upp en dörr i den brandvägg eurozonen så nogsamt byggt upp runt Grekland. De förluster cypriotiska banker gjorde på den grekiska skuldavskrivningen förvärrade den redan pågående krisen där, som sedan 2013 fullständigt rupturerade. Men euron klarade sig, märkligt skadeslös.
     

Inuti räddningens rävsax

Internationella Valutaunionen (IMF) berättar i sin rapport om projektet att rädda Grekland 2010-2012 hur tillväxtsiffrorna bara krympte. De krympte för att ekonomin var på nedgång. De krympte för att Greklands känt opålitliga statistik reviderades till mer sanna, och värre, siffror. De krympte också som ett resultat av åtgärderna - svältregimen fick ekonomin in i ett sant katabolt, nedbrytande, stadium.
       Man väntade med att ompröva budgetmålen till december 2011. Hade man omprövat dem tidigare kunde man ha minskat krympningen av ekonomin, erkänner IMF i punkt 40 av sin rapport. Detta hade dock krävt större finansiering, fortsätter IMF. Kanske fanns inte den politiska viljan inom EU, den finansiella styrkan eller viljan att öka på en skuld som redan var närmast ohanterbar för ett enskilt land.
       Strypning av ekonomin å ena sidan, eller politiskt risktagande på överstatlig nivå och en ännu värre skuld för Grekland å andra sidan, det var valet om man inte förstås hade gått någon helt annan väg utanför IMF:s och trojkans tänkbara universum.

Projektionen av en skuld

Internationella Valutaunionen (IMF) har i sin rapport om Grekland och sitt engagemang där visat på hur man beräknar inte bara landets nuvarande skuld utan även den framtida skulden. Den nuvarande statsskulden brukar i Grekland såväl som i resten av världen beräknas som procent av BNP. En grafisk framställning av eurozonens statsskulder som BBC tillhandahåller visar att alla euroländer utom Grekland ökat sin skuld 2012 jämfört med 2011. Mer om detta senare. Det mest skrämmande med dessa färgade kurvor är den höga skuldsättningsnivån i hela eurozonen (med det lilla undantaget Estland), och den obrutna trenden uppåt.

Man ska aldrig ge mat åt tiggare.
Då kommer de bara tillbaka.

       Medan BBC bara gör kurvor av torra redan inträffade fakta hämtade från Eurostat så roar sig IMF som sanna ekonomer med att göra projektioner in i den okända rymd som kallas framtiden. I punkt 30 av deras rapport visar man på hur en av de reviderade prognoserna för skulden skenade iväg till 180 % det magiska året 2020. Detta får inte ske då den kanoniska nivån är satt till 120 % år 2020 för att skulden ska betecknas som hållbar.

       Turligt nog inträffade en skuldavskrivning år 2012, av IMF kallad debt restructuring och av den vulgära världspressen nämnd haircut. Efter denna klippning pekade kurvan in mot de fantastiska 120 procenten igen år 2020, precis som den första kurva IMF gjorde under programmet! Inget därmed sagt om orsak och verkan som här liksom i de flesta fall i livet är okända för de dödliga. Man kunde lika gärna fråga katten.

       Med ordningen återställd kan IMF och hela trojkan hävda att Greklands skuld visserligen inte är hållbar just nu, men den kommer att bli det i nådens år 2020. Om nu inte BNP envisas med att fortsätta krympa i svältdieternas Europa, vilket får skulden att se större ut. Eller om något annat inträffar. Landar skulden på någon annan siffra därborta i det okända som vi kallar framtiden, kan vi trösta oss med att 120 % ändå var en helt godtycklig nivå, precis som år 2020 är ett godtyckligt år.

Intäkter av en tänkt privatisering

Internationella Valutaunionen (IMF) har i sin rapport om Greklands "räddningsprogram" presenterat en rad märkliga siffror. Bland annat var det så att någon ( kanske IMF själv) i den fjärde revideringen av programmet höjde de tänkta inkomsterna från privatiseringen av Greklands nationella tillgångar från 10 miljarder euro till 50 miljarder. Hade alltså någon gång under de två år programmet pågick landets tillgångar femdubblats i värde?
       Kanske inte. En lakonisk rad i punkt 29 som försöker beskriva sammanhangen talar om att vid den femte revideringen, då tillgångarnas värde återigen skrevs ner, hade man börjat en skuldavskrivning som gjorde att de tänkta privatiseringsintäkterna inte längre betydde så mycket för skuldens "hållbara nivå". På svenska: så länge Greklands statsskuld inte alls var avskriven måste man föreställa sig stora möjliga inkomster av privatisering för att kunna tänka sig att skuldnivån år 2020 skulle ligga på en "hållbar nivå". När skulden väl hade börjat avskrivas i vissa delar kunde man tillåta sig att tvivla på att landet skulle inbringa så stora summor på auktion.
       Detta är den ekonomiska vetenskapen i ord och handling. Vad som är en "hållbar nivå" av skuld anger IMF som 120 % av BNP år 2020, vilket många redan kritiserat som fullständigt godtycke.

Ekonomin som vetenskap

Internationella Valutaunionen (IMF) har i sin rapport om Greklands "räddning" erkänt en rad missgrepp, bland annat att man gravt felberäknat multiplikatoreffekten (fiscal multiplier). Om man skär ner på offentliga utgifter och dessutom höjer skatter får man visserligen den statliga budgeten mer i balans, men samhällsekonomin minskar samtidigt. Den krymper med alla euro man sparat in, och en hel del till, eftersom både konsumtion och offentliga investeringar stryps, och privata företag förlorar business i det dåliga klimatet.

        IMF räknade i fallet Grekland med att för varje sparad euro i statsbudgeten skulle ekonomin dessutom krympa med en halv euro till. Man antog att multiplikator-effekten var 0,5 står det i rapportens punkt 41. (Ordagrant assumed). Sparar man en miljard får man alltså multiplicera den med 0,5 och får en halv miljard ytterligare i krympt ekonomi. Senare har man fått revidera den ursprungliga antagandet och antar nu att multiplikatoreffekten snarare är 1. Hur man har kommit fram till dessa siffror anges inte.
        Det är bara astrologer som kan förutsäga framtiden, så man ska inte anklaga ekonomerna för att ha misslyckats, men man kan anklaga dem för att försöka förutsäga framtiden och för att göra det på så lösa grunder. En felräkning på 100% alltså, eller rättare sagt ett felantagande. Är detta en vetenskap?

En grekisk gata obekymrad över IMF

Den maktlösa makten

I Sofokles drama Antigone bestämmer härskaren Kreon att förrädaren Polyneikes inte får begravas. När Antigone ändå försöker begrava sin bror döms hon till döden. Kreon blir till en urbild av en tyrann som inte ens respekterar gudarna eller traditionen, utan enbart statsnyttan, och även det på ett godtyckligt sätt.
       När Jean Anouilh 2300 år senare skriver en ny version av dramat försöker Kreon få Antigone att hålla tyst om det hon gjort. Så länge ingen vet behöver hon inte dö, han tänker bara låta vakterna som sett henne "försvinna". Här handlar det om att upprätthålla skenet av statsnytta, eller kanske man kan säga att statsnyttan består av skenet.
       Antigone har som en modern människa ingen gud, inte heller handlar hon av kärlek till sin bror. Hon riskerar livet för sin egen skull, eller kanske gör hon det för ingen. Kreon å sin sida är en motvillig härskare, han gick med på att bli kung mot sin vilja. Lika lite som att bli kung vill han vägra Polyneikes en begravning, eller låta döda Antigone. Han gör det han måste. Antigone hånar honom för att han bara gör det han inte vill. Hon kan ju göra som hon vill. Med mina brutna jordiga naglar är jag drottning, säger hon.
       Kreon i 1944 års Antigone är den fullständigt moderna makten förkroppsligad - den som förnekar sin egen existens. Den handlar av ren nödvändighet - det den tror eller påstår är nödvändigt. Här finns knappt ett spår av vilja kvar, och i sin maktfullkomlighet beskriver den sig själv som maktlös. Den är snarare ett offer för yttre krafter den inte kan rå på, men bara blidka. I kontrast framstår den dödsdömda Antigone som ett mirakel av frihet - hon har friheten att göra det hon vill, om det så bara är att säga nej och dö.
       Den friheten kan ingen ta ifrån oss, medan maktens beroende av annan makt gör den maktlös.

Om jag var diktator

i Turkiet, skulle jag bjuda demonstranterna på kaffe och säga att det var intressanta synpunkter de hade, och sedan skulle jag förstöra parken vid någon annan tidpunkt, några månader eller år senare när ingen var beredd på det.
       Om jag var del av en demokratisk regering i Turkiet skulle jag bjuda demonstranterna på kaffe, lyssna på dem och säga att jag gråter varje natt över parken och att jag delar demonstranternas vrede, men tyvärr kan jag inget göra för att förhindra att parken förstörs. Och sedan skulle parken förstöras några månader senare när ingen längre orkade bråka om det, under regeringens tårar.
       Brasiliens president Dilma Rousseff påstås ha sagt om de stora pågående protesterna i hennes land, att hon är stolt över dem och att protester är en legitim del av livet i en demokrati. Detta är nästan på nivå med den skandinaviska samförstånds-modellen - alla klagomål tas emot med stolthet över de engagerade medborgarna - att man sedan inte gör något åt saken är som man säger en helt annan sak. Landstinget som arbetsgivare följer helt denna modell: vi är så stolta över duktiga medarbetare som oroar sig för patientsäkerheten, men de måste förstå att vi inte kan ändra på något.
       Detta är det moderna samhället: makten säger vi älskar dem som har en annan åsikt och vågar skrika ut den, MEN DE MÅSTE FÖRSTÅ ATT INGET KOMMER NÅGONSIN ATT BLI ANNORLUNDA

Strypgrepp på Europa

Francois Hollande må hävda att eurokrisen är över när han träffar japanska investerare, men övertygar han någon? Med en eurozon skuldsatt upp över öronen och en tillväxtbaserad ekonomi med knappt någon tillväxt?
       Internationella valutaunionens (IMF) Greklandsrapport visar på problemen. Trojkans "räddningsprogram" nådde en bit på väg. Man lyckades reformera pensionssystemet, höja skatterna och framför allt hålla Grekland kvar i eurozonen och därmed hejda den smittspridning som var valutaunionens stora skräck. Vad man inte lyckades med var att få ekonomin att faktiskt fungera.
       Konkurrenskraften var låg - man lyckades sänka lönerna, men inte höja produktiviteten. Bytesbalansen var skev - man lyckades strypa importen, men inte öka exporten.
       IMF har själva kritiserat Storbritannien tidigare i somras för att gå för hårt fram med inhemska besparingar och därmed tvinga ekonomin att gå på sparlåga.

       IMF tycks mest förvånade över resultaten i Grekland. Man kan sammanfatta deras inställning så här: Vi har varit framgångsrika med att strypa ekonomin, och märkligt nog tycks den nu vara död.   
       Det behövs något som kan få liv i den stora stagnation man numera kallar Europa, annars kan vi aldrig säga att krisen är över.

Demokrati - en snubbeltråd för utveckling?

Internationella valutafonden (IMF) släppte i förra veckan sin hemliga rapport om Grekland sedan delar av den börjat läcka ut och blivit omskriven  i Wall Street Journal. Rapporten med den något kryptiska titeln Greece: Ex Post Evaluation of Exceptional Access under the 2010 Stand-By Arrangement handlar om bakgrunden till den grekiska krisen, räddningsåtgärderna, förhoppningarna, prognoserna och slutligen en utvärdering av de faktiska resultaten.
       Det finns mycket att säga om denna rapport. En av de mer anmärkningsvärda punkterna (eller en av de mest alldagligt normala) är punkt 48 som behandlar det för IMF:s ekonomer så obekväma folkstyret. På sitt nyprojektspråk gör IMF konstaterandet "ownership of the program did not extend far", vilket närmast kan översättas med att Grekland inte riktigt ägde reformprogrammet. Demokratiskt underskott kallades sådant förr i tiden, eller brist på legitimitet. Eller i klarspråk - folk hatade åtgärderna och gick ut och demonstrerade och kastade brandbomber.
       Kan ekonomer inte se detta på något annat sätt än att man försenas på den enda vägen fram, att tyvärr gör oresonliga människor det svårt att sälja ut landet, skära ner den offentliga sektorn och reformera arbetsmarknaden? Folkviljan som ett hinder för framgång? Som människor som enbart ser mörker är demokratin för dem en snubbeltråd, kanske med en landmina i ena änden. De samtidiga erkännandena att stryp- och svältmetoden inte riktigt gav de önskade resultaten ger en liten öppning för funderingar om kanske folkviljan till och med ur ett brutal-ekonomiskt perspektiv hade lite rätt.
       Fortsättning följer...

Tobak - en av världens värsta massmördare

Medan en omtalad och brutal massaker dödade 16 personer i mars 2012 i Afghanistan, så dödar tobak 90.000 människor i samma land. Per år.
       90.000. Det är 16% av alla dödsfall, och även om det kan låta mycket och är en hög siffra för Asien, så ligger dödstalen på samma nivå som i Europa och Amerika, allt enligt WHO:s rapport från 2012.
       Tobak är en av historiens värsta massmördare. Den figurerar i bakgrunden till fem eller sex av de tio vanligaste dödsorsakerna i världen.
       En amerikansk antirökkampanj som sänds som om den vore TV-reklam tar fasta på de mest extrema skadeverkningarna av tobaksrökning. Den visar bland annat en kvinna som steg för steg plockar av sig peruken, tar ur löständerna, kopplar loss benprotesen och slutligen tar bort den högtalare från struphuvudet som gör det möjligt för henne att tala. -Spela in din röst medan du ännu har någon, säger man i ett annat inslag.
        WHO:s rapport från 2012 räknar inte in dödsfall av passiv rökning, inte heller barn eller unga vuxna under 30 år. Det är ovanligt att man dör av egen rökning före 30 års ålder, men barn och unga ingår i de 600.000 som varje år dör av passiv rökning, enligt en annan uppmärksammad WHO-rapport från 2010. Då luftvägsinfektioner är en av de stora barnadödarna i världen och rökinhalation förvärrar luftvägsbesvär, så spelar passiv rökning en stor och destruktiv roll för den globala barnhälsan.
       Rökning är ändå omgivet av en stor social acceptans och få, om ens några, religiösa tabun. Dess starka beroendepotential är välkänd. Det är en dörr man lätt tar sig in igenom på skoj, men som när man vill ut kan visa sig vara igenmurad.

       Rökning har något harmlöst, glatt över sig. Det är roligt att röka, det piggar upp en, det smakar gott till kaffet. Man koncentrerar sig bra på sin läsning, känner sig smart och röken på en promenad bildar en romantisk ridå mot höstlöven. När man slutar kommer en del av livsmeningen att sippra bort för evigt.
       Indianska källor, säkert apokryfiska, beskriver rökning som en kontakt med andevärlden. Att kedjeröka skulle då kunna ses som att busringa till änglarna - man bara driver med dem, och lyssnar inte heller. I själva verket sysslar man med att sakta mörda sin kropp med sammandragna kärl och nedsatt syretillförsel. Att röka är ett av de mest socialt accepterade sätten att begå självmord. I Europa, USA och Australien har man de senaste åren alltmer förtagit chansen att döda andra med cigarretter, och drivit ut rökarna på trottoarer och balkonger där de visserligen kan irritera andras luftvägar och luktsinne, men inte åstadkomma mycket bestående skada. Sig själva däremot är de fria att förtära.
       WHO har länge drivit frågan om helt neutrala cigarrettpaket till tobaksbolagens förtvivlan. Inga färger, loggor, speciella storlekar eller smaksättning på cigarretter skulle få locka rökare. Cigarrettillverkarnas motstånd talar för att det skulle kunna bli effektivt. Bolagen har lagt stora pengar och åratal i domstolar på att försöka hindra Australien att införa lagstiftning om neutrala paket. Den kampen har man nu förlorat.
       WHO vill gå ett steg längre och ha bildvarningar på paketen, men den politiska viljan till detta tycks ännu så länge bara finnas i några få länder.
       Riskerna med tobak beskrivs ibland som ett lotteri - antigen få man lungcancer eller inte - vilket det ligger en viss sanning i. Har man tur med sina gener kan man röka upp 35.000 tobaksfält utan att få lungcancer någonsin. Men de andra följderna? Det för tidiga åldrandet, den strypta blodcirkulationen, med påföljande nedsatta allmäntillstånd och kondition. Riskerna för stroke, hjärtinfarkt och andra cancertyper än lungcancer. Infektionskänslighet, nedsatt fruktsamhet, benägenhet att bilda blodproppar, nedsatt lukt- och smaksinne, heshet, impotens. Och KOL, rökarnas egen invaliditet. Alla rökare drabbas av något.
       Naturligtvis finns det stora pengar inblandade. Tobaksindustrin är notoriskt generös med reklampengar, såväl som att hyra in forskare och jurister. Vinsterna är enorma. Och priset? Sex miljoner döda per år. Host host.
       Först äta en god middag, ta ett glas kanske, eller kaffe; sedan tända en cigg för att dra in den ljuva röken som gör en lycklig och tar bort övermättnaden, gör en närvarande och skarp, fast lugn samtidigt. Det är lugnt. I Sverige dör bara 13.500 per år av rökning.

Änglar finns!

På stationsplan i Uppsala, en dag i maj, framförde Teater Blanca sin föreställning med dikter och sånger av kända författare. De hade att trängas med resenärer, rökare, skolklasser; i ett ljudhav av bussmotorer, högtalarutrop, biltrafik och mobilpladder.

-Vill du se en stjärna?

       Det gemensamma utrymmet blir allt trängre i städerna. Det märks i stationsbyggnadens extremt få sittplatser för väntande, bredvid caféers och restaurangers bekväma soffor och stolar för betalande. Framför stationsbyggnaderna, den nya och den gamla, har oftast kommersen sin plats; taxi, bondemarknad, restaurang eller kiosk. Här finns inte en bänk att bara slå sig ner på, förutom just idag.
     
       I detta belamrade rum slog poesin igenom, människor samlades och lyssnade, ett leende tändes i ansiktet på de plötsligt förbipasserande.

-Du är så helvetes besviken på mig.

       Edith Södergrans så sönderciterade dikt Dagen svalnar fick ett nytt liv i ängelns mun. Han la till en ny sång till dikten - du är så besviken på mig, du är så helvetes besviken. 

Änglar finns!

       Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en kvinna och fann en själ. Du är besviken. 

       Inte ens en ängel kan göra alla nöjda. Kanske är han inte alls som människor vill ha honom. Kanske är han inte som du vill ha honom. Kanske är jag inte vad du vill att jag ska vara. Kanske är jag vad Gud vill att jag ska vara. Kanske inte. Låt mig dirigera mitt eget band.

Massakern i Kandahar: Del 5. Motståndet mot kriget

Så här ser siffrorna ut.

       Ersättningen för en afghansk civil dödad av misstag av amerikansk militär: 2.500 dollar. Ersättningen för en afghansk civil dödad i massakern i Kandaharprovinsen 2012: 46.000 dollar. Ersättningen för en afghansk civil skadad i massakern i Kandaharprovinsen 2012: 10.000 dollar. BNP per capita i Afghanistan: 543 dollar.

       Antalet amerikanska soldater i Afghanistan: 66.000. Antalet privata kontraktsarbetare i Afghanistan som arbetar för Pentagon: 113.000.

       Antalet skallskador orsakade av yttre våld i amerikanska krig: 230.000 per 10 år. Antalet diagnoser av posttraumatiskt stressyndrom i amerikanska militären: 76.000 per 10 år. Antalet diagnoser av posttraumatiskt stressyndrom återkallade av Madigan Hospital vid Joint Base Lewis-McChord: 300.

       Antalet dödade i massakern i Kandaharprovinsen: 16. Antalet dödade i Song My-massakern, Vietnam: 109. Antalet dödsfall relaterade till tobak i Afghanistan enligt WHO: 90.000 per år.

       Om 90.000 dör av tobak, per år, varför ska man göra stort väsen av en massaker som dödade sexton?

       En massaker är ett brott mot mänskligheten. Det är ett angrepp mot själva livet att skjuta ihjäl sovande barn. Afghanernas förtroende för amerikanerna är i det närmaste ödelagt nu. Därmed inte sagt att man ska låta tobaken härja fritt.

       Det finns i Afghanistan ett envist rykte att det inte var en ensam soldat som dödade och skadade alla i de två byarna den natten 11 mars. Även om vittnesmålen är motsägelsefulla är man i stort sett eniga om att det var flera soldater inblandade, en del talar till och med om helikoptrar i området. Både president Karzai och den han utsett att vara högste ansvarig för utredningen hävdar att det måste ha varit mer än en soldat på platsen. Under tiden har inte USA gjort minsta antydan om någon annat än att sergeant Bales ensam bär ansvaret för det som hände. Efter massakern krävde Karzai att amerikanerna genast skulle dra tillbaka sina trupper från landsbygden.

       I USA är det inte musikaliska örtpåverkade hippies som protesterar mot kriget idag, utan det mest uttalade motståndet mot kriget tycks ligga hos krigsveteranerna. Organisationen Iraq Veterans Against the War, som även räknar Afghanistan-veteraner bland sina medlemmar, har som ledord medkänsla, solidaritet och rättvisa. Man vill ändra de strukturer av våld som råder i de länder USA har invaderat, kompensera ländernas befolkningar för vad de utstått, och även förändra de mönster i det amerikanska samhället som gör att unga och fattiga tvingas in i en militär karriär, i brist på andra livsmöjligheter. Man hävdar att soldater pressas för hårt, med för många och långa tjänstgöringar i krig, och sedan inte får den vård de behöver eller tillräckliga förmåner. ”The military is broken”, säger man.

       1968 skedde en massaker i Song My (My Lai), nyheten om vilken spreds i hela världen. Det var en större massaker än den i Kandahar och kunde åtminstone påstås av de inblandade att vara del i en militär operation. Gabriel Kolko skriver i sin Vietnam. Anatomy of a War att flera tidigare massakrer var kända och omskrivna av vänstertidningar, men det var först när opinionen började vända på allvar mot kriget, och eliten i form av företagsledare och politiker tvivlade på möjligheten till seger, som nyheten om en massaker i Vietnam kunde spridas i breda kretsar av media.

       De krig som USA fört på tvåtusentalet är annorlunda. Vietnamkriget trodde man att man skulle vinna, även om det var illusoriskt. Irak och Afghanistan var krig som varken gick att vinna eller förlora. Man kunde börja dem, men knappast sluta dem helt. Även om ingen är speciellt mycket för kriget i Afghanistan, är motståndet också svagt och fragmentariskt. Kriget är planerat att avslutas inom några år, trupperna har börjat dras tillbaka, men den amerikanska närvaron kommer att förbli länge i mer förtäckta former. De ständiga civila dödsfallen döljs inte, men väcker inga folkstormar. Den stora opinionsvändningen som skulle få dödsskjutningarna av civila att bli till skandalösa händelser är ännu inte här. Men den kanske kommer.