Ärketomheten och svälten

Är problemet med den nya ärkebiskopen att hon inte tror på fundamentala kristna övertygelser, som att Gud blivit människa? Eller är problemet att hon inte kan beskriva dem på något annat sätt än som mytologi och berättelser som om det var rätt så irrelevant om de var sanna eller inte? Det skapar en dimridå.
       Saul, eller Paulus som han kom att heta, visste att han inte delade tro med de kristna. Han gjorde allt för att bekämpa dem, tills den dag han träffades av blixten på väg till Damaskus.
       Samtidigt, det vill säga just nu, i en belägrad förort till Damaskus har religiösa ledare gett tillåtelse till de troende att äta hundar, katter och åsnor om de svälter. Så mycket lättare livet skulle vara att bära, för dem och för oss alla som hör talas om det, om detta vore berättelser helt enkelt, om mänskor som upplevde sig instängda och i sin känslomässiga frustration började käka på rent mytologiska hundar och åsnor. Om några decennier kommer historien kanske att berättas på just detta sätt.

Livet är så fullt av jobbiga motsägelser

Eller så kanske det inte alls är så?

Det har inte hänt någonting, det var inte jag och dessutom var det inte meningen

Dels har jag inte fått något mail från dig och dels hade jag fått något så hade det säkert drunknat bland spammen från Nigeria, dels har jag svarat för länge sedan, dels var mailet så gnälligt att det inte var värt att svara på.
       Dels har vi inga register över romer alls, och hade vi något var det över kriminella, och då menar jag speciellt tvååringarna som redan suttit och gluttat på laptopen de tänkte sno från dagis.
       Dels har Nicolas Sarkozy inte alls mottagit 32 gånger det tillåtna beloppet till sin presidentvalskampanj från Liliane Bettencourt, och hade han fått några pengar av henne så var det för att han var värd det! Om han blev bästa kompis med Frankrikes rikaste kvinna just sedan hon blev dement så var det dels för att diskutera frågor om statsnyttan med henne, ungefär som när Sokrates diskuterade detta samma ämne med Platons bror Glaukon. Om man skulle fråga Madame Bettencourt själv skulle hon svara dels Qui Nicolas? dels Que république? och Donnez-moi underlagskrämen.
       Paris, modehusens och mutkolvarnas paradstad. Människor, jordens sämsta lögnare, en gråsparv och en gräshoppa skulle göra det bättre!

Hunden som filosof

Platon låter i Staten Sokrates säga att hundar är sanna vishetsvänner därför att de betraktar som vänner dem de känner, och fiender dem de inte känner. En hund kan vara mild och kärvänlig, såväl som vild och argsint. En hund har urskillning och alltså är han en vän av visheten, en filosof.
       I New York Times kan man läsa om hur man övertalat hundar att gå in i magnetkameror och där kunnat konstatera att samma del av hjärnan lyser upp vid kontakt med matte eller husse som hos mänskor när de träffar någon de gillar. Vänskap alltså, kärlek rentav.
       Alla som umgåtts mycket med hundar vet att de kan visa den starkaste vänskap likaväl som att att med blicken i fjärran sitta och filosofera över det ena eller det andra. Om Platon hade umgåtts mer med den arbetande delen av befolkningen hade han kanske också tillerkänt dem, oss, en förmåga till tankebredd och rentav vishet.
Platon:Staten