2 december 2015
21 november 2015
Gamla ord för en ny verklighet
Arkaiska nästan utdöda ord återuppstår till ett nytt och skrämmande liv. Som gryningsräd i Paris, skeppsbrott utanför Lesbos, kalifat i Syrien, korsriddare som ännu ej har siktats, landsförräderi i Ebba Busch Thors retorik.
Andra som väntar på att få återvända: barmhärtighet och nåd.
Andra som väntar på att få återvända: barmhärtighet och nåd.
18 november 2015
Krig och fred
"Livet gick emellertid sin gilla gång alldeles oberoende av relationerna till Napoleon Bonaparte och alla inre reformer - det väsentliga var som förr alla de tusen frågorna om hälsa och sjukdom, arbete och vila, vetenskap och konst, poesi och musik, kärlek och hat."
Leo Tolstoj, Krig och fred 1873
Leo Tolstoj, Krig och fred 1873
 |
| Väggmålning, Zakynthos Grekland |
12 november 2015
Lyxfällan - en bild av svensk trygghet
I många avsnitt av Lyxfällan - och jag har sett väldigt många - slås jag av att man har en Carpe Diem -skylt uppskruvad på väggen. Ska man tro på ett samband mellan livsmottot Fånga dagen och kronisk skuldsättning? Men då skulle man behöva undersöka de hem som inte är i grav skuldsättning, och se hur många av dem som också har Carpe Diem på väggen, och är allmänt besatta av heminredning och ljuslyktor. Kanske är det lika stor andel.
Lyxfällan är bra underhållning för den som inte själv är skuldsatt, som hunduppfostringsprogram när ens egen vovve är ett smärre under av socialisering. Och vad är det värsta som händer familjerna? En loppis. Att tvingas sluta röka, dricka cola och äta pizza. Svårt nog att tvärsluta med flera missbruk samtidigt, men trots vissa mumlande hot från programledarna ställs de aldrig på bar backe. Inte heller blir de utan mat, sjukvård, dagis eller framtida utbildning för barnen.
Det är något lugnande att man kan skuldsätta sig så in i väggen, och att lösningen ändå blir så vardagligt acceptabel. Tacka en skattefinansierad allmän sjukförsäkring för det, en subventionerad barnomsorg och en fri utbildning. Sverige låter inte sina medborgare gå under av konsumtion.
Ett lands skuldkris kan inte alls liknas vid Lyxfällan även om vissa både höga och låga personer försöker göra det gällande. Dels för att länder sällan betalar av sina skulder, utan mest bara räntan, medan det mesta av skulden försvinner i tillväxt och inflation. Dels därför att länder har ansvar för sin säkerhet, sin befolknings hälsa och utbildning, och några tusental andra ting. Att sälja ut ett vattenverk är inte samma sak som sälja platt-TV:n på loppis, helt enkelt för att tillgång till vatten är något livsnödvändigt för medborgarna.
Ett mer oroande perspektiv för svenskt familjeliv än den kantnaggade idyllen är de deltagare som nekar sina barn glass, fredagsmys eller idrottsaktiviteter, medan de helt lugnt berättar att de aldrig nekar sig själva en ljuslykta, en pizza eller en resa. Min tidigare övertygelse att även den mest själviska person inkluderar sina barn i självomsorgerna tycks komma på skam.
Lyxfällan är bra underhållning för den som inte själv är skuldsatt, som hunduppfostringsprogram när ens egen vovve är ett smärre under av socialisering. Och vad är det värsta som händer familjerna? En loppis. Att tvingas sluta röka, dricka cola och äta pizza. Svårt nog att tvärsluta med flera missbruk samtidigt, men trots vissa mumlande hot från programledarna ställs de aldrig på bar backe. Inte heller blir de utan mat, sjukvård, dagis eller framtida utbildning för barnen.
Det är något lugnande att man kan skuldsätta sig så in i väggen, och att lösningen ändå blir så vardagligt acceptabel. Tacka en skattefinansierad allmän sjukförsäkring för det, en subventionerad barnomsorg och en fri utbildning. Sverige låter inte sina medborgare gå under av konsumtion.
Ett lands skuldkris kan inte alls liknas vid Lyxfällan även om vissa både höga och låga personer försöker göra det gällande. Dels för att länder sällan betalar av sina skulder, utan mest bara räntan, medan det mesta av skulden försvinner i tillväxt och inflation. Dels därför att länder har ansvar för sin säkerhet, sin befolknings hälsa och utbildning, och några tusental andra ting. Att sälja ut ett vattenverk är inte samma sak som sälja platt-TV:n på loppis, helt enkelt för att tillgång till vatten är något livsnödvändigt för medborgarna.
Ett mer oroande perspektiv för svenskt familjeliv än den kantnaggade idyllen är de deltagare som nekar sina barn glass, fredagsmys eller idrottsaktiviteter, medan de helt lugnt berättar att de aldrig nekar sig själva en ljuslykta, en pizza eller en resa. Min tidigare övertygelse att även den mest själviska person inkluderar sina barn i självomsorgerna tycks komma på skam.
27 juli 2015
En ministers pris
Reuters har räknat på de senaste nio månaderna i Grekland, och jämfört förre premiärminister Antonis Samaras dröm om att kunna leda landet ut ur räddningsaktionerna och endast låna på marknadens villkor, med utfallet nu att man behöver en 80-90 miljarder euro i nya nödlån. Vad som hänt däremellan är naturligtvis att Syriza vann valet och inledde ett halvår av hårda förhandlingar med kreditorerna. Reuters jämför också en projicerad tillväxt för 2015 och 2016, med vad som nu tycks vara fallet. Man jämför en gammal skattning på allmänna tillgångar med en ny skattning.
Den avgrund som uppstår mellan det önskade, det projicerade, det uppskattade, det trodda, och det faktiska utfallet skyller man sedan på en specifik regering, ett visst parti, ja till och med en namngiven finansminister. Räkningen ser ut att sluta på en 63 miljarder euro, plus lite till.
Här uppstår svåra sannings- och kunskapsproblem i form av att ingen kan bevisa eller motbevisa orsaks- och verkansföljden i detta resonemang. Kanske finns ekonomiska orsaker bakom utfallen, kanske själva konfliktsituationen inte kan skyllas enbart på den ene parten, kanske en strypning av krediter från centralbanken inte är det bästa för ett land som väntar på en folkomröstning. Kanske. Men framför allt: hopp, önsketänkande och projektioner är inte sanning. IMF:s egen rapport från de två första årens insats i Grekland visar på detta med extrem tydlighet - nästintill varenda projektion som gjordes slog fel, ifråga om allt från tillväxt, skuldkvot, tillgångars realiserbara värde till insatsernas effekt på ekonomins storlek.
För att slutföra denna amatörmässiga ekonomiska matematik slår Reuters till med en icke namngiven EU-funktionärs skattning att en ministers tid kan värderas till 1.000 euro i timmen, "lågt räknat", och att regeringschefers tid är värt det dubbla - 2.000 euro. Hur någon kommit fram till denna siffra beskrivs inte, men man kan lugnt utgå ifrån att det inte är ministrarnas marknadsvärde på en fri marknad.
Det är nämligen så att förespråkarna för en fri marknad, precis som de som talar mest om medmänsklig kärlek och arbete, sällan är de som vill utöva detta i någon som helst praktik.
20 juli 2015
Goda nyheter
Eftermälet till de senaste veckornas eurozonsförhandlingar och nära-Greklandskrasch-upplevelse börjar nu skriva in sig i analyser och artiklar. I en intervju med sju av kontinentens stora tidningar breder Europarådets president Donald Tusk ut sina farhågor inför den politiska framtiden.
Den stora risken med Greklands-historien (läs här: hela Syrizas regeringstid, antiåtstramningsmandat, förhandlingar och framför allt det stora tydliga NEJ:et i folkomröstningen) är inte ekonomisk och finansiell smitta, säger han, utan politisk.
Hela den historien slutade ju i ett débâcle och nederlag för båda sidor med svåröverskådliga konsekvenser. EU-institutionernas har nu visat på sin rädsla för vänstern, och skräck inför folkliga beslut. Angela Merkel har uttryckt att det var nejet i folkomröstningen som fick lånegivarna att tappa förtroendet för Grekland, (och alltså inte den grekiska regeringens och Tsipras vacklande hållning).
Vad är det då Donald Tusk är rädd för? Atmosfären i Europa, säger han, stämningen, den stora allmänna debatten som råder nu, och situationen i Grekland med resultaten av det senaste valet (då Syriza kom till makten) och folkomröstningen. Man talar om nya ideologier, men detta är inte nytt, hävdar han. Hans intuition säger att strömningarna är riskabla för Europa: "Speciellt denna radikala vänsterillusion att man kan skapa ett alternativ till det traditionella europeiska ekonomiska synsättet."
Så pass rädda är eurokraterna för vänstern, för allmänna val, för folkomröstningar som inte går deras väg, för själva tanken att en europeisk politisk debatt uppstår där man börjar skönja alternativ till den etablerade deflationistiska ordningen.
"Min rädsla är att den ideologiska smittan är mer riskabel än den finansiella."
Låt oss hoppas.
Källa: Kathimerini, eng utgåva. (Min översättning)
Den stora risken med Greklands-historien (läs här: hela Syrizas regeringstid, antiåtstramningsmandat, förhandlingar och framför allt det stora tydliga NEJ:et i folkomröstningen) är inte ekonomisk och finansiell smitta, säger han, utan politisk.
Hela den historien slutade ju i ett débâcle och nederlag för båda sidor med svåröverskådliga konsekvenser. EU-institutionernas har nu visat på sin rädsla för vänstern, och skräck inför folkliga beslut. Angela Merkel har uttryckt att det var nejet i folkomröstningen som fick lånegivarna att tappa förtroendet för Grekland, (och alltså inte den grekiska regeringens och Tsipras vacklande hållning).
Vad är det då Donald Tusk är rädd för? Atmosfären i Europa, säger han, stämningen, den stora allmänna debatten som råder nu, och situationen i Grekland med resultaten av det senaste valet (då Syriza kom till makten) och folkomröstningen. Man talar om nya ideologier, men detta är inte nytt, hävdar han. Hans intuition säger att strömningarna är riskabla för Europa: "Speciellt denna radikala vänsterillusion att man kan skapa ett alternativ till det traditionella europeiska ekonomiska synsättet."
Så pass rädda är eurokraterna för vänstern, för allmänna val, för folkomröstningar som inte går deras väg, för själva tanken att en europeisk politisk debatt uppstår där man börjar skönja alternativ till den etablerade deflationistiska ordningen.
"Min rädsla är att den ideologiska smittan är mer riskabel än den finansiella."
Låt oss hoppas.
Källa: Kathimerini, eng utgåva. (Min översättning)
14 juli 2015
En mardrömslik uppgörelse
Den uppgörelse Grekland gjort med Eurogruppen för att ens kunna starta förhandlingarna inför ett tredje nödlån, ett tredje ΜΝΗΜΟΝΙΑ, Memorandum of Understanding, är ett uppgivande av sin nationella självständighet.
Förutom brutala besparingar i en redan sönderspard ekonomi, innehåller avtalet märkliga inslag som kvasi-automatiska budgetnedskärningar och krav att all nationell lagstiftning som på något sätt kan beröra låneavtalet (dvs allt?) först måste passera och godkännas av EU-institutionerna. IMF återinsätts i Aten och 50 miljarder euro av statliga tillgångar förs över till en fond för privatisering. (Dessa 50 miljarder har spökat tidigare i förutvarande Memorandum och i IMF:s prognoser som man radikalt tvingats skriva ner, då inga sådana summor gick att få fram i praktiken vid försök att sälja av tillgångarna)
Först då man lagstiftat och börjat genomföra allt detta kan diskussionen om en fullständigt nödvändig omstrukturering av skulden påbörjas. Inga som helst löften har getts, och med det nya låneavtalet kommer skulden att överstiga 200% av BNP, och troligtvis ökande då BNP snarare kommer att sjunka. Ingen tror att Grekland kommer att kunna betala denna skuld.
Inte heller finns någon plan ännu på att tina upp de frysta krediterna för landets banker som är nära att kollapsa. Om de å andra sidan kollapsar är väl spelet slut, och man får börja trycka upp drachmer.
Nobelpristagaren Joseph Stiglitz beskriver åtstramningspolitiken som "en depression utan slut" och hans kollega Paul Krugman talar om "dödandet av det europeiska projektet".
Ingen kan rimligtvis vara lycklig över detta. Yanis Varoufakis liknar uppgörelsen med militärkuppen 1967, och ett antal tusen twittrare på olika språk kan inte sluta hävda att detta är en kupp mot demokratin. (#ThisIsACoup)
Kommer det grekiska parlamentet (och det tyska för den delen, och fem till) att godkänna detta? Vore bättre om man ställde om de tryckpressar som finns i Grekland för 10-eurosedlar till drachmer. Europrojektet håller på att kväva en hel världsdel.
Förutom brutala besparingar i en redan sönderspard ekonomi, innehåller avtalet märkliga inslag som kvasi-automatiska budgetnedskärningar och krav att all nationell lagstiftning som på något sätt kan beröra låneavtalet (dvs allt?) först måste passera och godkännas av EU-institutionerna. IMF återinsätts i Aten och 50 miljarder euro av statliga tillgångar förs över till en fond för privatisering. (Dessa 50 miljarder har spökat tidigare i förutvarande Memorandum och i IMF:s prognoser som man radikalt tvingats skriva ner, då inga sådana summor gick att få fram i praktiken vid försök att sälja av tillgångarna)
Först då man lagstiftat och börjat genomföra allt detta kan diskussionen om en fullständigt nödvändig omstrukturering av skulden påbörjas. Inga som helst löften har getts, och med det nya låneavtalet kommer skulden att överstiga 200% av BNP, och troligtvis ökande då BNP snarare kommer att sjunka. Ingen tror att Grekland kommer att kunna betala denna skuld.
Inte heller finns någon plan ännu på att tina upp de frysta krediterna för landets banker som är nära att kollapsa. Om de å andra sidan kollapsar är väl spelet slut, och man får börja trycka upp drachmer.
Nobelpristagaren Joseph Stiglitz beskriver åtstramningspolitiken som "en depression utan slut" och hans kollega Paul Krugman talar om "dödandet av det europeiska projektet".
Ingen kan rimligtvis vara lycklig över detta. Yanis Varoufakis liknar uppgörelsen med militärkuppen 1967, och ett antal tusen twittrare på olika språk kan inte sluta hävda att detta är en kupp mot demokratin. (#ThisIsACoup)
Kommer det grekiska parlamentet (och det tyska för den delen, och fem till) att godkänna detta? Vore bättre om man ställde om de tryckpressar som finns i Grekland för 10-eurosedlar till drachmer. Europrojektet håller på att kväva en hel världsdel.
 |
| Kris? Vilken kris? |
11 juli 2015
Psykologisk krigsföring
Förhandlingsläget mellan Tyskland och Grekland tycks alltmer förvärrat.
Den före detta grekiske finansministern Yanis Varoufakis har igår kväll gått ut med en artikel i The Guardian där han anklagar sin tyske kollega Wolfgang Schäuble för att ha en mer eller mindre dold plan att pressa Grekland ut ur eurozonen. Eftersom Varoufakis ända fram till i söndags var landets finansminister, är det som om han vore en officiell person i förhandlingarna, och ändå inte eftersom han avgått. Han är fortfarande parlamentsledamot för Syriza, men skriver som en privatperson.
Under tiden som eftermiddagens förhandlingar i Bryssel pågick mellan eurozonens finansministrar läcktes ett dokument som kanske eller kanske inte kom från det tyska finansministeriet. Detta dokument innehåller Schäubles plan att Grekland kan få en time-out på fem år från eurozonen, en tid för att rekonstruera skulden och reformera sin ekonomi innan man tillåts komma in i valutaunionen igen. Detta har inte presenterats som ett officiellt tyskt förslag, och då Schäuble har vägrat att kommentera det läckta dokumentet, kan ingen veta dess tyngd. Är det någons sjuka idé om ett skämt, eller en fullt medveten läcka för att skrämma deltagarna i förhandlingarna?
Osäkerheten om vem som står för vad kan inte förbättra något i detta förvirrade Europa.
Den tyske twittraren NEIN skriver: "Europa utan Grekland. Som Schäuble utan ett hjärta."
Den före detta grekiske finansministern Yanis Varoufakis har igår kväll gått ut med en artikel i The Guardian där han anklagar sin tyske kollega Wolfgang Schäuble för att ha en mer eller mindre dold plan att pressa Grekland ut ur eurozonen. Eftersom Varoufakis ända fram till i söndags var landets finansminister, är det som om han vore en officiell person i förhandlingarna, och ändå inte eftersom han avgått. Han är fortfarande parlamentsledamot för Syriza, men skriver som en privatperson.
Under tiden som eftermiddagens förhandlingar i Bryssel pågick mellan eurozonens finansministrar läcktes ett dokument som kanske eller kanske inte kom från det tyska finansministeriet. Detta dokument innehåller Schäubles plan att Grekland kan få en time-out på fem år från eurozonen, en tid för att rekonstruera skulden och reformera sin ekonomi innan man tillåts komma in i valutaunionen igen. Detta har inte presenterats som ett officiellt tyskt förslag, och då Schäuble har vägrat att kommentera det läckta dokumentet, kan ingen veta dess tyngd. Är det någons sjuka idé om ett skämt, eller en fullt medveten läcka för att skrämma deltagarna i förhandlingarna?
Osäkerheten om vem som står för vad kan inte förbättra något i detta förvirrade Europa.
Den tyske twittraren NEIN skriver: "Europa utan Grekland. Som Schäuble utan ett hjärta."
4 juli 2015
30 juni 2015
Det omätliga
Den grekiske finansministern Yanis Varoufakis har vunnit uppmärksamhet för många saker, och detta är endast en av dem:
I kritik av Thomas Pickettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet säger han att kapital, hur livsviktigt det än är, inte går att mäta, och fortsätter vidare med två andra livsviktiga ting som endast en idiot skulle förneka att de fanns, men också endast en idiot skulle påstå det gick att mäta, nämligen skönhet och kärlek.
Ska man våga lägga till en sak, en omätligt livsviktig sak, nämligen demokrati? Vad Grekland lyckats med, i detta nästan ovinnbara ställningskrig mot EU-institutionerna som pågått nu i fem månader, är att återinföra demokratin i förhandlingarna. Man har förhandlat för det man fått mandat till i valet, och när det misslyckades hänförde man beslutet till en folkomröstning, där man lovar att respektera det grekiska folkets beslut.
EU-byråkratin tycks djupt främmande för både mandat och folkvilja. Demokratin, vars värde för människan och ett land, är lika omätbar som kapital, skönhet och kärlek, lika omättligt viktig, har återvänt som segrare, den enda segraren i detta sifferkrig.
Även om Grekland förlorar har man segrat.
I kritik av Thomas Pickettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet säger han att kapital, hur livsviktigt det än är, inte går att mäta, och fortsätter vidare med två andra livsviktiga ting som endast en idiot skulle förneka att de fanns, men också endast en idiot skulle påstå det gick att mäta, nämligen skönhet och kärlek.
Ska man våga lägga till en sak, en omätligt livsviktig sak, nämligen demokrati? Vad Grekland lyckats med, i detta nästan ovinnbara ställningskrig mot EU-institutionerna som pågått nu i fem månader, är att återinföra demokratin i förhandlingarna. Man har förhandlat för det man fått mandat till i valet, och när det misslyckades hänförde man beslutet till en folkomröstning, där man lovar att respektera det grekiska folkets beslut.
EU-byråkratin tycks djupt främmande för både mandat och folkvilja. Demokratin, vars värde för människan och ett land, är lika omätbar som kapital, skönhet och kärlek, lika omättligt viktig, har återvänt som segrare, den enda segraren i detta sifferkrig.
Även om Grekland förlorar har man segrat.
23 juni 2015
Farväl till euron?
"Vill vi leva i en Europeisk Union som ser som sin uppgift att göra mos av stolta nationer för att hålla andra nationer i ett tillstånd av svagsint skräck? Vi har stått inför sådana dilemman förr och reagerat storartat. Vi måste göra det igen." Yanis Varoufakis
Passioner kan sluta illa. Greklands nye finansminister Yanis Varoufakis i Syriza talar ofta om den dödliga omfamningen mellan konkursmässiga banker och lika konkursmässiga nationalstater.
Greklands 12 år gamla åtrå till euron tycks nu vara på väg att döda landet genom kvävning. Euron innebar "billiga pengar" på finansiellt nyspråk, det vill säga små underutvecklade länder i Europas periferi kunde få krediter med samma låga ränta som Tyskland. Det finns en ekonomisk teori som säger att med tillräcklig tillgång till kapital uppnår alla länder inom kort tid samma nivå av välstånd. Det är en (av många) ekonomiska teorier som inte tål att granskas mot den realitet i tiden som vi kallar verkligheten. Det massiva inflöde av kapital i Sydeuropa som valutaunionen drog med sig ledde inte till en fantastisk industriell, informationsteknologisk eller ens infrastrukturell utveckling där. Man såg inte hållbara framsteg inom utbildning, forskning eller hälsovård som följd.
I det korrupta och dysfunktionella politiska system som rådde i Grekland ledde kapitalinflödet till stor offentlig spendering på byggen av olika slag, mest känt kanske olympiastadier till orimliga kostnader, dessutom en ny flygplats, samt ett tunnelbane- och spårvagnsnät i Athen med vackra och effektiva Siemenståg, dessvärre en del av den globala mutskandal det tyska företaget senare avslöjades med. En del av dem var nyttiga satsningar förvisso, men i ett korrupt klimat är det inte bara mutorna som kostar skattepengar, utan de för framför allt med sig ökade kostnader för de dåliga upphandlingar som var mutornas själva grund.
Att bli medlem i en valutaunion för med sig en radikal och närmast omedelbar prishöjning till nivå med de andra (rikaste) länderna. Löne- och pensionshöjningar följer med nödvändighet i spåren, men släpar efter. Produktiviteten kanske inte alls höjs. I gapet mellan pris- och lönehöjningar skuldsätter sig hushållen, och mellan löneökningar och stagnerad produktivitet öppnar sig en avgrund.
Ekonomerna Acemoglu och Robinson beskriver i sitt verk Why Nations Fail hur länder med en fungerande representation och delaktighet i politiken och ekonomin för stora befolkningsgrupper och rättssystem leder till välstånd, medan brist på legitimt styre, korruption, politiska eliter som tjänar sina egna syften och rättsosäkerhet i samhället inte i längden kan åstadkomma annat än ekonomisk stagnation eller nedgång. Detta kan vara ett sätt att förklara varför tillgång till kapital i sig inte leder till något välstånd. Demokratiska institutioner och delaktighet tar decennier eller rentav sekler att bygga upp, och pengainflöde in i ett korrupt system kan närmast fördröja denna process.
Eurozonen skapar sin egen form av dysfunktion och asymmetri. Om Tyskland bara vill exportera, men inte importera i samma mån, flödar ett överskott ut över den södra periferin. När syd som en följd av finanskrisen stryper krediterna flödar detta överskott ut ur eurozonen. Europa blir en exportör av passiva besparingar och deflation, hävdar Yanis Varoufakis. Förutom att Europa själv stagnerar och befinner sig på randen av deflation, påverkar man resten av världsekonomin.
I The Rotten Heart of Europe beskriver Bernard Connolly, tidigare anställd av EU-kommisionen, hur ERM (the Exchange-Rate Mechanism), förstadiet till EMU och Eurozonen, kollapsade. Att upprätthålla mer eller mindre fasta växelkurser i ett landsöverskridande samarbete utan att ha gemensam ekonomisk politik verkar vara ogörligt i och med den obalans det skapar genom ländernas skiftande import, export, konkurrenskraft och budget. Utan möjlighet att låta valutans värde ta smällarna och bilda en buffert för skiftningarna kommer andra delar av ekonomin att förskjutas. Minnesvärt är Sveriges försök i början av 90-talet då vi knöt kronan till ECU:n, (EU:s då teoretiska valuta), med fasansfulla konsekvenser, och man kunde läsa på löpsedlarna att reporäntan stigit till den surrealistiska nivån 500%.
Bernard Connolly skildrar från sin plats inifrån EU-kommissionen hur inte ekonomiska, utan maktpolitiska överväganden, framför allt i spelet mellan Frankrike och Tyskland, helt har dominerat, där Tysklands vilja till politisk makt och Frankrikes tro att man ska kunna styra över Tyskland i en valutaunion, har regerat hela processen som sedan lett rakt fram till EMU. Så fort The Rotten Heart of Europe publicerades förlorade Bernard Connolly sitt jobb. Det han kallar för Europas ruttna innanmäte är själva EMU, det som har bildat eurozonen. "För Frankrike (som för Tyskland) har `lika villkor´ på den inre marknaden alltid inneburit en brant lutning till deras fördel - resultatet av införandet av ERM och socialstadgan, båda med intentionen att hålla `perifera´ länder i unionen i ett tillstånd av ekonomisk svaghet och politiskt beroende."
Grekland, ett dysfunktionellt land som drivits rakt in i den finansiella väggen, blev sedan epicentrum för besparingsåtgärder och insatser av Internationella Valutaunionen (IMF). IMF:s rapport om fondens program i Grekland är full av förvånade uttryck för misstag begångna i all oskuld, ett ständigt skrattretande "oj, vi räknade fel". Allt blev värre än det skulle vara. Inget hjälpte egentligen upp situationen. Inte heller har de mycket stränga besparingarna gjort ekonomin bättre. Siffrorna är i själva verket förfärande: BNP har krympt med 27% sedan krisen började, arbetslösheten är 27%, och statsskulden har överstigit 180% av BNP. Inget tyder på att ekonomin håller på att förbättras.
Det är i denna situation som Syriza valts, på mandat att omförhandla villkoren för landets nödlån. Förhandlingarna kanske, eller kanske inte, kommer att bli framgångsrika. Den nya regeringen vägrar till exempel att minska pensionerna vilket kreditorerna just nu kräver. Finansminister Yanis Varoufakis säger att med de summor som kreditorerna vill ha skulle det innebära att man utarmar de fattigaste pensionärerna, stryper landets ekonomi ännu mer och ytterligare förvärrar den humanitära krisen i landet. Eftersom bara 9 % av de arbetslösa uppbär ersättning lever många familjer i praktiken på någon släktings ofta rätt usla pension, och detta kan vara deras enda räddning.
Finansministern kallar den process man hittills har sett i förhållandet mellan Grekland och dess kreditorer för "extend and pretend" - man fortsätter på samma sätt som förut och låtsas att krisen går att lösa med åtstramning och kvävning även om inget tyder på det. Även i IMF:s officiella rapport finns en liknande formulering, att man låtsats som om en skuldavskrivning kunde undvikas, till den delvis inträffade 2012 för första, men troligtvis inte sista gången. Finansminister Varoufakis har presenterat sina förslag till åtgärder tillsammans med sina medförfattare Holland och Galbraith i A Modest Proposal for Resolving the Eurozone Crisis, och senast i Greece´s Proposals to End the Crisis: My intervention at today's Eurogroup. Förslagen är sannerligen modesta: att privatisera statens tillgångar bara då man kan få ett rimligt pris för dem, att få tillgång till unionens investeringsfonder, att på ett organiserat sätt avhjälpa den humanitära krisen i landet, att inte spara mer på pensioner, att omvandla lånen till finansiellt sett bättre fungerande lån.
Det märkliga är att Syriza-regeringen håller fast vid att bli kvar i eurozonen. Och varför? Det är svårt att se att Grekland någonsin har annat än misär att vänta sig som medlemmar i valutaunionen. Att lämna den nu är naturligtvis en stor risk, och minister Varoufakis har gjort ett förstulet yttrande att det hade varit bättre om man hade behållit drachman. Nu som medlemmar är den officiella hållningen att man absolut ska bli kvar, och att eurozonen för att fungera borde bli en politisk union. Yanis Varoufakis går så långt att han hävdar att de flesta européer vill ha en sådan union. Kan han mena det på allvar? Vilken svensk skulle vilja gå in i en politisk union med Tyskland och Grekland, Italien och Estland? Istället för självstyre? Då vore vi galna. Tillhör även Syriza den politiska elit som tror att deras egenintresse gynnas av eurozonen? Eller har man några rimliga skäl att stanna?
Om förhandlingarna mellan Grekland och kreditorerna går i stå vet ingen vad som händer, förutom att Grekland då har slut på pengar. Den 30 juni förfaller en miljardskuld till IMF. Christine Lagarde har tydligt sagt att inget uppskov kommer att ges. Om Grekland ställer in den betalningen, har man då uppnått den så fruktade statsbankrutten? Och börjar i så fall dominobrickorna att falla - att man lämnar eurozonen, att andra länder följer med, att hela zonen faller i bitar? Ingen vet.
När Aristoteles såg ut över Europa såg han inte sitt hemland, han såg ett främmande landskap av heder och stäpper, bebott av primitiva stamfolk, en del av dem ljushyllta med pil och båge förfäder till oss skandinaver. Kommer vi att bilda ett ofrivilligt imperium med de andra stammarna, eller kommer vi att ramla i bitar?
Vi lever i intressanta tider.
Passioner kan sluta illa. Greklands nye finansminister Yanis Varoufakis i Syriza talar ofta om den dödliga omfamningen mellan konkursmässiga banker och lika konkursmässiga nationalstater.
Greklands 12 år gamla åtrå till euron tycks nu vara på väg att döda landet genom kvävning. Euron innebar "billiga pengar" på finansiellt nyspråk, det vill säga små underutvecklade länder i Europas periferi kunde få krediter med samma låga ränta som Tyskland. Det finns en ekonomisk teori som säger att med tillräcklig tillgång till kapital uppnår alla länder inom kort tid samma nivå av välstånd. Det är en (av många) ekonomiska teorier som inte tål att granskas mot den realitet i tiden som vi kallar verkligheten. Det massiva inflöde av kapital i Sydeuropa som valutaunionen drog med sig ledde inte till en fantastisk industriell, informationsteknologisk eller ens infrastrukturell utveckling där. Man såg inte hållbara framsteg inom utbildning, forskning eller hälsovård som följd.
I det korrupta och dysfunktionella politiska system som rådde i Grekland ledde kapitalinflödet till stor offentlig spendering på byggen av olika slag, mest känt kanske olympiastadier till orimliga kostnader, dessutom en ny flygplats, samt ett tunnelbane- och spårvagnsnät i Athen med vackra och effektiva Siemenståg, dessvärre en del av den globala mutskandal det tyska företaget senare avslöjades med. En del av dem var nyttiga satsningar förvisso, men i ett korrupt klimat är det inte bara mutorna som kostar skattepengar, utan de för framför allt med sig ökade kostnader för de dåliga upphandlingar som var mutornas själva grund.
Att bli medlem i en valutaunion för med sig en radikal och närmast omedelbar prishöjning till nivå med de andra (rikaste) länderna. Löne- och pensionshöjningar följer med nödvändighet i spåren, men släpar efter. Produktiviteten kanske inte alls höjs. I gapet mellan pris- och lönehöjningar skuldsätter sig hushållen, och mellan löneökningar och stagnerad produktivitet öppnar sig en avgrund.
Ekonomerna Acemoglu och Robinson beskriver i sitt verk Why Nations Fail hur länder med en fungerande representation och delaktighet i politiken och ekonomin för stora befolkningsgrupper och rättssystem leder till välstånd, medan brist på legitimt styre, korruption, politiska eliter som tjänar sina egna syften och rättsosäkerhet i samhället inte i längden kan åstadkomma annat än ekonomisk stagnation eller nedgång. Detta kan vara ett sätt att förklara varför tillgång till kapital i sig inte leder till något välstånd. Demokratiska institutioner och delaktighet tar decennier eller rentav sekler att bygga upp, och pengainflöde in i ett korrupt system kan närmast fördröja denna process.
 |
| "NER MED KLEPTOKRATIN" |
I The Rotten Heart of Europe beskriver Bernard Connolly, tidigare anställd av EU-kommisionen, hur ERM (the Exchange-Rate Mechanism), förstadiet till EMU och Eurozonen, kollapsade. Att upprätthålla mer eller mindre fasta växelkurser i ett landsöverskridande samarbete utan att ha gemensam ekonomisk politik verkar vara ogörligt i och med den obalans det skapar genom ländernas skiftande import, export, konkurrenskraft och budget. Utan möjlighet att låta valutans värde ta smällarna och bilda en buffert för skiftningarna kommer andra delar av ekonomin att förskjutas. Minnesvärt är Sveriges försök i början av 90-talet då vi knöt kronan till ECU:n, (EU:s då teoretiska valuta), med fasansfulla konsekvenser, och man kunde läsa på löpsedlarna att reporäntan stigit till den surrealistiska nivån 500%.
Bernard Connolly skildrar från sin plats inifrån EU-kommissionen hur inte ekonomiska, utan maktpolitiska överväganden, framför allt i spelet mellan Frankrike och Tyskland, helt har dominerat, där Tysklands vilja till politisk makt och Frankrikes tro att man ska kunna styra över Tyskland i en valutaunion, har regerat hela processen som sedan lett rakt fram till EMU. Så fort The Rotten Heart of Europe publicerades förlorade Bernard Connolly sitt jobb. Det han kallar för Europas ruttna innanmäte är själva EMU, det som har bildat eurozonen. "För Frankrike (som för Tyskland) har `lika villkor´ på den inre marknaden alltid inneburit en brant lutning till deras fördel - resultatet av införandet av ERM och socialstadgan, båda med intentionen att hålla `perifera´ länder i unionen i ett tillstånd av ekonomisk svaghet och politiskt beroende."
Det är i denna situation som Syriza valts, på mandat att omförhandla villkoren för landets nödlån. Förhandlingarna kanske, eller kanske inte, kommer att bli framgångsrika. Den nya regeringen vägrar till exempel att minska pensionerna vilket kreditorerna just nu kräver. Finansminister Yanis Varoufakis säger att med de summor som kreditorerna vill ha skulle det innebära att man utarmar de fattigaste pensionärerna, stryper landets ekonomi ännu mer och ytterligare förvärrar den humanitära krisen i landet. Eftersom bara 9 % av de arbetslösa uppbär ersättning lever många familjer i praktiken på någon släktings ofta rätt usla pension, och detta kan vara deras enda räddning.
Det märkliga är att Syriza-regeringen håller fast vid att bli kvar i eurozonen. Och varför? Det är svårt att se att Grekland någonsin har annat än misär att vänta sig som medlemmar i valutaunionen. Att lämna den nu är naturligtvis en stor risk, och minister Varoufakis har gjort ett förstulet yttrande att det hade varit bättre om man hade behållit drachman. Nu som medlemmar är den officiella hållningen att man absolut ska bli kvar, och att eurozonen för att fungera borde bli en politisk union. Yanis Varoufakis går så långt att han hävdar att de flesta européer vill ha en sådan union. Kan han mena det på allvar? Vilken svensk skulle vilja gå in i en politisk union med Tyskland och Grekland, Italien och Estland? Istället för självstyre? Då vore vi galna. Tillhör även Syriza den politiska elit som tror att deras egenintresse gynnas av eurozonen? Eller har man några rimliga skäl att stanna?
När Aristoteles såg ut över Europa såg han inte sitt hemland, han såg ett främmande landskap av heder och stäpper, bebott av primitiva stamfolk, en del av dem ljushyllta med pil och båge förfäder till oss skandinaver. Kommer vi att bilda ett ofrivilligt imperium med de andra stammarna, eller kommer vi att ramla i bitar?
Vi lever i intressanta tider.
6 mars 2015
Diagnos: Austerity fatigue
Hårt prövade mänskor prövas hårt igen. Sån är melodin med åtstramningar, att där tillgångarna är minst ska de strypas mest. Leden ska slitas mest där den varit som mest belastad. Den mest spruckna vägen ska trafikeras tyngst. "Vill man ha nånting gjort ska man be den upptagnaste i byn", säger ordförande Mao.
Den har mest tillgång till vård som är friskast och rikast, så ser det ut överallt i världen. Och de som behöver vården mest är de minst försäkrade, de minst sannolika att ens vilja söka vård, de längst bort från vårdcentralen.
De mest utmattade ska tröttas mer. De bekväma ska sparas allt besvär, de rika alla utgifter.
Det nya Europas diagnos heter austerity fatigue, besparingsutmattning. För medan nationalekonomer lugnt kan sitta i TV och säga att en statsskuld är ingenting man betalar av tills den är slut, som en privat skuld; utan att tillväxten i ekonomin istället måste få skulden att krympa i jämförelse, så gör denna besparingsstränghet att allt bara krymper. Livet, förutsättningarna, företagen, uppfinningarna, de ungas möjlighet till utbildning, de sjukas möjlighet till friskhet. Själva horisonten krymper.
De besparingsutmattade kan inte ens bli riktiga konsumenter och hålla hjulen rullande i samhällsekonomin. De usla lönerna ger dem en usel efterfrågan.
Europa måste få växa istället, något positivt behöver skapas, byggas upp; även italienare, spanjorer och greker få vettiga löner och sociala rättigheter tills de förfärliga skulderna i Eurozonens periferi bleknar bort i sin futtighet.
Den har mest tillgång till vård som är friskast och rikast, så ser det ut överallt i världen. Och de som behöver vården mest är de minst försäkrade, de minst sannolika att ens vilja söka vård, de längst bort från vårdcentralen.
De mest utmattade ska tröttas mer. De bekväma ska sparas allt besvär, de rika alla utgifter.
Det nya Europas diagnos heter austerity fatigue, besparingsutmattning. För medan nationalekonomer lugnt kan sitta i TV och säga att en statsskuld är ingenting man betalar av tills den är slut, som en privat skuld; utan att tillväxten i ekonomin istället måste få skulden att krympa i jämförelse, så gör denna besparingsstränghet att allt bara krymper. Livet, förutsättningarna, företagen, uppfinningarna, de ungas möjlighet till utbildning, de sjukas möjlighet till friskhet. Själva horisonten krymper.
De besparingsutmattade kan inte ens bli riktiga konsumenter och hålla hjulen rullande i samhällsekonomin. De usla lönerna ger dem en usel efterfrågan.
Europa måste få växa istället, något positivt behöver skapas, byggas upp; även italienare, spanjorer och greker få vettiga löner och sociala rättigheter tills de förfärliga skulderna i Eurozonens periferi bleknar bort i sin futtighet.
28 februari 2015
Paretos lag, och lathetens triumf
Sociologen Vilfredo Pareto hävdade att 20% av människorna gör 80% av arbetet, och att detta förhållande är tillämpbart på vitt skilda sammanhang.
Mänsklighetens historia visar på en rad olika sätt att organisera vem som gör arbetet och vem som har nytta av det. Relationen däremellan är något som kan starta krig och revolutioner.
Den som förfogar över andras arbetskraft är sällan nöjd med enbart detta. En ideologi byggs på detta förhållande, där den som tänker ut hur andra ska arbeta ser sig själv som överlägsen, mer andligt högstående och även bättre presterande.
Vem som är viktig och vem som arbetar är alltid en kontrovers. Två exempel från vitt skilda tider i Grekland kan ges. Platon och Aristoteles hävdade båda att den del av befolkningen som befattade sig med kroppsligt arbete, det vill säga bönder och hantverkare, var moraliskt lägre stående än de fria aristokratiska männen. Det grova arbetet bevisade att deras själar också var grova, utan att andra bevis behövde tas i fråga. I dagens eurokris har befolkningens lathet anförts som förklaring till Greklands extraordinärt dåliga läge. Statistiken från Eurostat visar på något annat - grekerna arbetar mer än andra européer, mer än tyskarna. Dock säger statistiken inget om andlig höghet.
I sin bok om människans ursprung som jägare och samlare skriver Lasse Berg om en nutida grupp i Kalahari som lever på uråldrigt sätt:
"I dessa samlargrupper finns det, precis som i alla andra kulturer, både hårt arbetande individer som jobbar mer än dubbelt så mycket som genomsnittet, och sådan som under längre perioder är extremt lata. Under en vecka lyfter dess knappt ett finger för att bidra till gruppens uppehälle; de varken samlar, jagar eller utför hushållsarbete. Ändå tycks en kultur ha vuxit fram som gör att gruppen kan acceptera också ett sådant asocialt beteende."
Jägar- och samlarsamhällen är ändå oerhört jämlika, jämfört med något sammanhang, kultur eller organisering som kommit efter dem, och likväl uppvisar de denna skillnad i ansträngning som krävs av olika individer.
Vilka är dessa lata personer som kommer undan, och hur lyckas de med sin bedrift att låta andra göra jobbet? Varje familj, vart förhållande och varenda arbetsplats har något av denna historia i sitt inre. Kanske är det inte utmärkande för ett geni att vara en person som gör storverk, utan tvärtom mer genialiskt att framgångsrikt slippa undan svett och ansträngning? Moraliskt halvruttet kanske, men en triumf för latheten över utmattning och förslitningsskador.
Mänsklighetens historia visar på en rad olika sätt att organisera vem som gör arbetet och vem som har nytta av det. Relationen däremellan är något som kan starta krig och revolutioner.
Den som förfogar över andras arbetskraft är sällan nöjd med enbart detta. En ideologi byggs på detta förhållande, där den som tänker ut hur andra ska arbeta ser sig själv som överlägsen, mer andligt högstående och även bättre presterande.
Vem som är viktig och vem som arbetar är alltid en kontrovers. Två exempel från vitt skilda tider i Grekland kan ges. Platon och Aristoteles hävdade båda att den del av befolkningen som befattade sig med kroppsligt arbete, det vill säga bönder och hantverkare, var moraliskt lägre stående än de fria aristokratiska männen. Det grova arbetet bevisade att deras själar också var grova, utan att andra bevis behövde tas i fråga. I dagens eurokris har befolkningens lathet anförts som förklaring till Greklands extraordinärt dåliga läge. Statistiken från Eurostat visar på något annat - grekerna arbetar mer än andra européer, mer än tyskarna. Dock säger statistiken inget om andlig höghet.
I sin bok om människans ursprung som jägare och samlare skriver Lasse Berg om en nutida grupp i Kalahari som lever på uråldrigt sätt:
"I dessa samlargrupper finns det, precis som i alla andra kulturer, både hårt arbetande individer som jobbar mer än dubbelt så mycket som genomsnittet, och sådan som under längre perioder är extremt lata. Under en vecka lyfter dess knappt ett finger för att bidra till gruppens uppehälle; de varken samlar, jagar eller utför hushållsarbete. Ändå tycks en kultur ha vuxit fram som gör att gruppen kan acceptera också ett sådant asocialt beteende."
Jägar- och samlarsamhällen är ändå oerhört jämlika, jämfört med något sammanhang, kultur eller organisering som kommit efter dem, och likväl uppvisar de denna skillnad i ansträngning som krävs av olika individer.
Vilka är dessa lata personer som kommer undan, och hur lyckas de med sin bedrift att låta andra göra jobbet? Varje familj, vart förhållande och varenda arbetsplats har något av denna historia i sitt inre. Kanske är det inte utmärkande för ett geni att vara en person som gör storverk, utan tvärtom mer genialiskt att framgångsrikt slippa undan svett och ansträngning? Moraliskt halvruttet kanske, men en triumf för latheten över utmattning och förslitningsskador.
13 februari 2015
Hopp för Grekland
Det finns nu till slut hopp om att Grekland kan ta sig ur det gastkramande greppet av åtstramningåtgärder och repressiva dysfunktionella lånevillkor med tveksam demokratisk grund. Den nya regeringen, den nye finansministern, talar också ett nytt språk - de accepterar inte den rådande ordningen som om den vore ofrånkomlig, istället vill de omförhandla villkoren.
De flesta kommer att hävda att det är omöjligt, ända fram tills att det händer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)