En ministers pris

I efterskalven som följer nu på Europas nära-Grexit-upplevelse i juni och juli kommer nu analyser och uträkningar av kostnaderna.
     Reuters har räknat på de senaste nio månaderna i Grekland, och jämfört förre premiärminister Antonis Samaras dröm om att kunna leda landet ut ur räddningsaktionerna och endast låna på marknadens villkor, med utfallet nu att man behöver en 80-90 miljarder euro i nya nödlån. Vad som hänt däremellan är naturligtvis att Syriza vann valet och inledde ett halvår av hårda förhandlingar med kreditorerna. Reuters jämför också en projicerad tillväxt för 2015 och 2016, med vad som nu tycks vara fallet. Man jämför en gammal skattning på allmänna tillgångar med en ny skattning.
     Den avgrund som uppstår mellan det önskade, det projicerade, det uppskattade, det trodda, och det faktiska utfallet skyller man sedan på en specifik regering, ett visst parti, ja till och med en namngiven finansminister. Räkningen ser ut att sluta på en 63 miljarder euro, plus lite till.
     Här uppstår svåra sannings- och kunskapsproblem i form av att ingen kan bevisa eller motbevisa orsaks- och verkansföljden i detta resonemang. Kanske finns ekonomiska orsaker bakom utfallen, kanske själva konfliktsituationen inte kan skyllas enbart på den ene parten, kanske en strypning av krediter från centralbanken inte är det bästa för ett land som väntar på en folkomröstning. Kanske. Men framför allt: hopp, önsketänkande och projektioner är inte sanning.  IMF:s egen rapport från de två första årens insats i Grekland visar på detta med extrem tydlighet - nästintill varenda projektion som gjordes slog fel, ifråga om allt från tillväxt, skuldkvot, tillgångars realiserbara värde till insatsernas effekt på ekonomins storlek.
     För att slutföra denna amatörmässiga ekonomiska matematik slår Reuters till med en icke namngiven EU-funktionärs skattning att en ministers tid kan värderas till 1.000 euro i timmen, "lågt räknat", och att regeringschefers tid är värt det dubbla - 2.000 euro. Hur någon kommit fram till denna siffra beskrivs inte, men man kan lugnt utgå ifrån att det inte är ministrarnas marknadsvärde på en fri marknad.
     Det är nämligen så att förespråkarna för en fri marknad, precis som de som talar mest om medmänsklig kärlek och arbete, sällan är de som vill utöva detta i någon som helst praktik.

En mardrömslik uppgörelse

Den uppgörelse Grekland gjort med Eurogruppen för att ens kunna starta förhandlingarna inför ett tredje nödlån, ett tredje ΜΝΗΜΟΝΙΑ, Memorandum of Understanding, är ett uppgivande av sin nationella självständighet.
     Förutom brutala besparingar i en redan sönderspard ekonomi, innehåller avtalet märkliga inslag som kvasi-automatiska budgetnedskärningar och krav att all nationell lagstiftning som på något sätt kan beröra låneavtalet (dvs allt?) först måste passera och godkännas av EU-institutionerna. IMF återinsätts i Aten och 50 miljarder euro av statliga tillgångar förs över till en fond för privatisering. (Dessa 50 miljarder har spökat tidigare i förutvarande Memorandum och i IMF:s prognoser som man radikalt tvingats skriva ner, då inga sådana summor gick att få fram i praktiken vid försök att sälja av tillgångarna)
     Först då man lagstiftat och börjat genomföra allt detta kan diskussionen om en fullständigt nödvändig omstrukturering av skulden påbörjas. Inga som helst löften har getts, och med det nya låneavtalet kommer skulden att överstiga 200% av BNP, och troligtvis ökande då BNP snarare kommer att sjunka. Ingen tror att Grekland kommer att kunna betala denna skuld.
     Inte heller finns någon plan ännu på att tina upp de frysta krediterna för landets banker som är nära att kollapsa. Om de å andra sidan kollapsar är väl spelet slut, och man får börja trycka upp drachmer.
     Nobelpristagaren Joseph Stiglitz beskriver åtstramningspolitiken som "en depression utan slut" och hans kollega Paul Krugman talar om "dödandet av det europeiska projektet".
     Ingen kan rimligtvis vara lycklig över detta. Yanis Varoufakis liknar uppgörelsen med militärkuppen 1967, och ett antal tusen twittrare på olika språk kan inte sluta hävda att detta är en kupp mot demokratin. (#ThisIsACoup)
     Kommer det grekiska parlamentet (och det tyska för den delen, och fem till) att godkänna detta? Vore bättre om man ställde om de tryckpressar som finns i Grekland för 10-eurosedlar till drachmer. Europrojektet håller på att kväva en hel världsdel.
   

Kris? Vilken kris?

Farväl till euron?

                                 "Vill vi leva i en Europeisk Union som ser som sin uppgift att göra mos av stolta nationer för att                                                   hålla andra nationer i ett tillstånd av svagsint skräck? Vi har stått inför sådana dilemman förr och                                               reagerat storartat. Vi måste göra det igen." Yanis Varoufakis                           

Passioner kan sluta illa. Greklands nye finansminister Yanis Varoufakis i Syriza talar ofta om den dödliga omfamningen mellan konkursmässiga banker och lika konkursmässiga nationalstater.
     Greklands 12 år gamla åtrå till euron tycks nu vara på väg att döda landet genom kvävning. Euron innebar "billiga pengar" på finansiellt nyspråk, det vill säga små underutvecklade länder i Europas periferi kunde få krediter med samma låga ränta som Tyskland. Det finns en ekonomisk teori som säger att med tillräcklig tillgång till kapital uppnår alla länder inom kort tid samma nivå av välstånd. Det är en (av många) ekonomiska teorier som inte tål att granskas mot den realitet i tiden som vi kallar verkligheten. Det massiva inflöde av kapital i Sydeuropa som valutaunionen drog med sig ledde inte till en fantastisk industriell, informationsteknologisk eller ens infrastrukturell utveckling där. Man såg inte hållbara framsteg inom utbildning, forskning eller hälsovård som följd.
     I det korrupta och dysfunktionella politiska system som rådde i Grekland ledde kapitalinflödet till stor offentlig spendering på byggen av olika slag, mest känt kanske olympiastadier till orimliga kostnader, dessutom en ny flygplats, samt ett tunnelbane- och spårvagnsnät i Athen med vackra och effektiva Siemenståg, dessvärre en del av den globala mutskandal det tyska företaget senare avslöjades med. En del av dem var nyttiga satsningar förvisso, men i ett korrupt klimat är det inte bara mutorna som kostar skattepengar, utan de för framför allt med sig ökade kostnader för de dåliga upphandlingar som var mutornas själva grund.
     Att bli medlem i en valutaunion för med sig en radikal och närmast omedelbar prishöjning till nivå med de andra (rikaste) länderna. Löne- och pensionshöjningar följer med nödvändighet i spåren, men släpar efter. Produktiviteten kanske inte alls höjs. I gapet mellan pris- och lönehöjningar skuldsätter sig hushållen, och mellan löneökningar och stagnerad produktivitet öppnar sig en avgrund.
     Ekonomerna Acemoglu och Robinson beskriver i sitt verk Why Nations Fail hur länder med en fungerande representation och delaktighet i politiken och ekonomin för stora befolkningsgrupper och rättssystem leder till välstånd, medan brist på legitimt styre, korruption, politiska eliter som tjänar sina egna syften och rättsosäkerhet i samhället inte i längden kan åstadkomma annat än ekonomisk stagnation eller nedgång. Detta kan vara ett sätt att förklara varför tillgång till kapital i sig inte leder till något välstånd. Demokratiska institutioner och delaktighet tar decennier eller rentav sekler att bygga upp, och pengainflöde in i ett korrupt system kan närmast fördröja denna process.

"NER MED KLEPTOKRATIN"

          Eurozonen skapar sin egen form av dysfunktion och asymmetri. Om Tyskland bara vill exportera, men inte importera i samma mån, flödar ett överskott ut över den södra periferin. När syd som en följd av finanskrisen stryper krediterna flödar detta överskott ut ur eurozonen. Europa blir en exportör av passiva besparingar och deflation, hävdar Yanis Varoufakis. Förutom att Europa själv stagnerar och befinner sig på randen av deflation, påverkar man resten av världsekonomin.
     I The Rotten Heart of Europe beskriver Bernard Connolly, tidigare anställd av EU-kommisionen, hur ERM (the Exchange-Rate Mechanism), förstadiet till EMU och Eurozonen, kollapsade. Att upprätthålla mer eller mindre fasta växelkurser i ett landsöverskridande samarbete utan att ha gemensam ekonomisk politik verkar vara ogörligt i och med den obalans det skapar genom ländernas skiftande import, export, konkurrenskraft och budget. Utan möjlighet att låta valutans värde ta smällarna och bilda en buffert för skiftningarna kommer andra delar av ekonomin att förskjutas. Minnesvärt är Sveriges försök i början av 90-talet då vi knöt kronan till ECU:n, (EU:s då teoretiska valuta), med fasansfulla konsekvenser, och man kunde läsa på löpsedlarna att reporäntan stigit till den surrealistiska nivån 500%.
     Bernard Connolly skildrar från sin plats inifrån EU-kommissionen hur inte ekonomiska, utan maktpolitiska överväganden, framför allt i spelet mellan Frankrike och Tyskland, helt har dominerat, där Tysklands vilja till politisk makt och Frankrikes tro att man ska kunna styra över Tyskland i en valutaunion, har regerat hela processen som sedan lett rakt fram till EMU. Så fort The Rotten Heart of Europe publicerades förlorade Bernard Connolly sitt jobb. Det han kallar för Europas ruttna innanmäte är själva EMU, det som har bildat eurozonen. "För Frankrike (som för Tyskland) har `lika villkor´ på den inre marknaden alltid inneburit en brant lutning till deras fördel - resultatet av införandet av ERM och socialstadgan, båda med intentionen att hålla `perifera´ länder i unionen i ett tillstånd av ekonomisk svaghet och politiskt beroende."

     Grekland, ett dysfunktionellt land som drivits rakt in i den finansiella väggen, blev sedan epicentrum för besparingsåtgärder och insatser av Internationella Valutaunionen (IMF). IMF:s rapport om fondens program i Grekland är full av förvånade uttryck för misstag begångna i all oskuld, ett ständigt skrattretande "oj, vi räknade fel". Allt blev värre än det skulle vara. Inget hjälpte egentligen upp situationen. Inte heller har de mycket stränga besparingarna gjort ekonomin bättre. Siffrorna är i själva verket förfärande: BNP har krympt med 27% sedan krisen började, arbetslösheten är 27%, och statsskulden har överstigit 180% av BNP. Inget tyder på att ekonomin håller på att förbättras.
     Det är i denna situation som Syriza valts, på mandat att omförhandla villkoren för landets nödlån. Förhandlingarna kanske, eller kanske inte, kommer att bli framgångsrika. Den nya regeringen vägrar till exempel att minska pensionerna vilket kreditorerna just nu kräver. Finansminister Yanis Varoufakis säger att med de summor som kreditorerna vill ha skulle det innebära att man utarmar de fattigaste pensionärerna, stryper landets ekonomi ännu mer och ytterligare förvärrar den humanitära krisen i landet. Eftersom bara 9 % av de arbetslösa uppbär ersättning lever många familjer i praktiken på någon släktings ofta rätt usla pension, och detta kan vara deras enda räddning.

     Finansministern kallar den process man hittills har sett i förhållandet mellan Grekland och dess kreditorer för "extend and pretend" - man fortsätter på samma sätt som förut och låtsas att krisen går att lösa med åtstramning och kvävning även om inget tyder på det. Även i IMF:s officiella rapport finns en liknande formulering, att man låtsats som om en skuldavskrivning kunde undvikas, till den delvis inträffade 2012 för första, men troligtvis inte sista gången. Finansminister Varoufakis har presenterat sina förslag till åtgärder tillsammans med sina medförfattare Holland och Galbraith i A Modest Proposal for Resolving the Eurozone Crisis, och senast i Greece´s Proposals to End the Crisis: My intervention at today's Eurogroup. Förslagen är sannerligen modesta: att privatisera statens tillgångar bara då man kan få ett rimligt pris för dem, att få tillgång till unionens investeringsfonder, att på ett organiserat sätt avhjälpa den humanitära krisen i landet, att inte spara mer på pensioner, att omvandla lånen till finansiellt sett bättre fungerande lån.
     Det märkliga är att Syriza-regeringen håller fast vid att bli kvar i eurozonen. Och varför? Det är svårt att se att Grekland någonsin har annat än misär att vänta sig som medlemmar i valutaunionen. Att lämna den nu är naturligtvis en stor risk, och minister Varoufakis har gjort ett förstulet yttrande att det hade varit bättre om man hade behållit drachman. Nu som medlemmar är den officiella hållningen att man absolut ska bli kvar, och att eurozonen för att fungera borde bli en politisk union. Yanis Varoufakis går så långt att han hävdar att de flesta européer vill ha en sådan union. Kan han mena det på allvar? Vilken svensk skulle vilja gå in i en politisk union med Tyskland och Grekland, Italien och Estland? Istället för självstyre? Då vore vi galna. Tillhör även Syriza den politiska elit som tror att deras egenintresse gynnas av eurozonen? Eller har man några rimliga skäl att stanna?

     Om förhandlingarna mellan Grekland och kreditorerna går i stå vet ingen vad som händer, förutom att Grekland då har slut på pengar. Den 30 juni förfaller en miljardskuld till IMF. Christine Lagarde har tydligt sagt att inget uppskov kommer att ges. Om Grekland ställer in den betalningen, har man då uppnått den så fruktade statsbankrutten? Och börjar i så fall dominobrickorna att falla - att man lämnar eurozonen, att andra länder följer med, att hela zonen faller i bitar? Ingen vet.
     När Aristoteles såg ut över Europa såg han inte sitt hemland, han såg ett främmande landskap av heder och stäpper, bebott av primitiva stamfolk, en del av dem ljushyllta med pil och båge förfäder till oss skandinaver. Kommer vi att bilda ett ofrivilligt imperium med de andra stammarna, eller kommer vi att ramla i bitar?
     Vi lever i intressanta tider.

Grundkurs i ekonomi

Världens billigaste och bästa(?) grundkurs i ekonomi erbjuder Internationella Valutaunionen (IMF) i sin rapport om Greklands "räddning" i eurokrisens epicentrum. Här behandlas krisens grunder, räddningsplanerna, övervägandena och framtids-projektionerna. Här rapporteras om allt som gick snett, vilket var ganska mycket. Här berättas om de projektioner som slog fel, vilket var de flesta. De ekonomiska teorierna i praktiskt arbete kan man säga, och med ett detaljerat facit.     .

       "The program was based on a number of ambitious assumptions" , säger man i punkt 53. "Programmet baserades på att antal optimistiska antaganden". Ja, det gjorde det.
       Inte mer än 18 dollar behöver man lägga ut för denna verklighetsbaserade undervisning, eller faktiskt inget alls om man laddar ner den gratis och helt lagligt.
       På bloggen Dafni har nu tolv inlägg publicerats om denna stackars rapport, och detta är till allas lättnad det sista.

Demokratins smala livsrum

Eurokrisen förändrar hur beslut fattas. Lägets allvar tvingar fram drastiska lösningar, snabba beslut och ofta nog ingripanden av överstatliga organisationer. Internationella Valutaunionen (IMF) beskriver i sin rapport om Greklands "räddningsprojekt" vilka vägval och överväganden man stod inför. Besluten var inte på något sätt självskrivna, och resultaten sällan riktigt vad man väntade sig. Man erkänner att man saknade folkligt stöd och legitimitet, men hävdar samtidigt att diskussionen om ett eventuellt grekiskt utträde ur euron borde ha förts bakom stängda dörrar och inte offentligt, kanske för att inte oroa marknaderna och trassla till räntan på statsobligationerna.
       I det nya Europa krymper utrymmet för åsiktsskillnad. Kriserna, vare sig av politisk eller finansiell grund, tillåts att pågå för länge. När de officiellt ska åtgärdas, helst med överstatlig hjälp, är det bråttom. På några få dagar eller veckor ska avtal ingås som påverkar hela länders liv i decennier framåt. Ingen tid finns för en verklig och öppen konsekvens- och riskanalys, för remissförfarande och debatt i de djupa folklagren. Besluten ska bara nöjaktigt pressas igenom i parlamenten.
       Den fullständigt moderna makten vill få oss att tro att det inte finns några val - att den är maktlös och handlar utifrån en ren nödvändighet. Det är den enda vägens politik, som inte tillåter sig att presentera bättre eller sämre val, utan inget val alls. Vare sig det är krisen, naturen, nationen, unionen eller situationen som tvingar fram politiken, så kräver den ett diskussionslöst accepterande. Detta är falskspel.
   

  Det finns val, kanske inte alltid så trevliga, men ändå val. Varje dag och varje stund görs det val. Detta, om inget annat, kan IMF-rapporten lära oss. I eurokrisens hittills värsta stunder, i Grekland 2010-2012, gjordes val, ibland för att pengarna fanns eller saknades, ibland för att den politiska viljan fanns eller saknades. Diskussioner fördes, på den överstatliga nivån, tvivel fanns på den överstatliga nivån. Man hade kunnat fatta andra beslut. Hade andra beslut fattats hade till exempel den offentliga grekiska skulden varit lite mer fransk och betydligt mer privat. I vilket fall som helst behöver dessa utrymmen av val återerövras till demokratin. Dessa utrymmen, och lite till.
       Det är verkligen kris i Europa, en demokratins kris.

Dysfunktion

Varför är vissa byråkratier dysfunktionella? Vissa samhällen rentav? Världsbanken anger Sverige som ett av de länder med den effektivaste statsapparaten i världen. Grekland däremot ligger relativt lågt bland utvecklade länder, men inte extremt lågt i ett globalt perspektiv.
      Internationella Valutaunionen (IMF) uttrycker i sin grekiska rapport förvåning över hur dysfunktionell byråkratin visat sig vara i Grekland - mer ineffektiv än man kunnat vänta sig utifrån Världsbankens effektivitetssiffror. Förändringar och reformer har visat sig vara nästintill omöjliga att få genomförda. Man skriver att "administrative capacities in Greece do appear to be extremely weak" (punkt 50).  Försiktigt antyds att man kanske borde ha anat detta innan, utifrån erfarenheter från tidigare samarbeten med Grekland. Detta tycks dock inte ha brutit igenom den programmatiska optimismen i projektets början.
       Alla som besökt den grekiska vardagsverkligheten bara några meter utanför turistghettona vet hur illa saker brukar fungera, från högt till lågt. En busstidtabell för maj förväntas gälla i juni också, åtminstone kanske och ungefär, och med en massa skrik och gap.
       Byråkratin är dysfunktionell. De olika myndigheterna och institutionerna tycks inte ha styrsel  över sina lägre nivåer. Det gäller inte bara de fall då anställda medvetet protesterar mot demokratiskt tvivelaktiga beslut, till exempel det att stänga ner sändningarna från den statliga televisionen nyligen. De anställda vägrade då lämna TV-huset och fortsatte att sända på webben. Ett domstolsbeslut gav dem senare rätt, och bedömde den snabba nedstängningen som lagvidrig. Men det handlar också om ren desorganisation.
       Varför är Sverige så effektivt och Grekland så ineffektivt? Finns det kanske dolda fördelar i ineffektiviteten som vi inte insett i Sverige, eller är den bara en förlust för alla inblandade? Jag har inte svaren på de frågorna.

Exodus

2010 var det krisens år då Internationella Valutaunionen (IMF) i Grekland begynte sitt Stand-By Arrangement som ett räddnings/låneprogram kallas på nyspråk. Tre år efteråt publicerades de först hemliga resultaten av den verbala obduktion man genomfört på programmets lik.
       Man talar i obduktionsrapporten bland annat om den ändå tänkbara möjligheten att Grekland ställt in sina betalningar 2010, gjort statsbankrutt och i så fall antagligen obönhörligt startat ett kaotiskt uttåg ur eurozonen. Varför valde man inte den vägen?
      IMF anger ett par klart mätbara ekonomiska skäl: en exodus ur euron skulle troligtvis ha orsakat panikartade uttag ur bankerna. Grekland hade dessutom sedan första halvåret 2010 gjort sig omöjlig på den privata lånemarknaden. Inga lån gick mer att ta. Man hade behövt stå på egna ben för att kunna göra sig helt omöjlig i eurozonen, och det kunde man inte. Det som skulle ha krävts var en  primär budgetbalans - dvs att inkomster och utgifter före ränte- och skuldbetalningar gick ihop. Där var man inte på långa vägar 2010 - extrema ingrepp i statsbudgeten hade krävts för att kunna stå fri från både skuld och hjälp, och detta skulle enligt IMF ha lett till en ännu större krympning av BNP än den vi faktiskt sett.

       Någon gång 2012 eller 2013 anses Grekland uppnå primär budgetbalans och skulle teoretiskt sett kunna be både trojkan och eurozonen att flyga och fara. Inget tyder dock på att det håller på att hända.
       IMF tar förstås inte upp moraliska, politiska och militära skäl. Hur mycket moral ett land eller själva europeiska unionen har är en helt okänd faktor, men att det kan finnas säkerhets-politiska överväganden i Greklands fall tas upp i en kommentar i maj i år i Kathimerini . Grekland ser EU-medlemskapet som ett skydd mot geopolitisk isolering, skriver man. NATO har tidigare hjälpt Grekland mot Turkiet, men med mindre NATO-närvaro i Europa förväntar man sig att EU-grannarna griper in om de ständiga gränskonflikterna med Turkiet trappas upp till något riktigt allvarligt.
       Fransk och tysk militär mot Turkiet, för att skydda Grekland? Är detta något man ens kan föreställa sig utanför det grekiska självmedvetandet? Om detta är skälet att stanna i eurozonen, är det inte ett riskabelt självbedrägeri?

Brandvägg

I krisens år 2010 var en av Europas minsta ekonomier på väg att föröda hela europrojektet. Hade Grekland lämnat euron, gjort statsbankrutt eller fått en tidig skuld-avskrivning hade effekterna kunnat spridas över hela kontinenten. Bland annat om detta skriver Internationella Valutaunionen (IMF)  i sin rapport om "räddningsprojektet" för Grekland. Åtgärderna som vidtogs då var framför allt menade att hejda denna löpeld innan den nådde centrum och skadade kärnan av den eurofinansiella verkligheten. Man bistod Grekland med enorma statslån. Man sköt upp skuldavskrivningen i två år. Man byggde en brandvägg och lät Grekland brinna. Länge leve euron!
       På 1960-talet var det ett litet land i Asien som beskrevs som den första dominobrickan i en rad, som om den föll skulle få alla de andra att falla. Föll Vietnam för kommunismen, skulle resten av Asien följa, menade man i USA:s högre kretsar. Att jätten Kina redan var kommunistiskt kunde man kanske inte ändra på, men övriga Asien måste man rädda. Så var det när en smal landremsa mot Stilla havet fick en roll i världspolitiken. Sedan kom det vietnamesiska folket att visa världen exceptionellt mod och integritet och besegra inkräktarna.
       Kommer Grekland i själva krisens epicentrum att kunna uppamma ett sådant mod och en sådan integritet att man kan visa Europa vad demokrati är, vad en människa är? Man har gjort det förr.

En försenad skuldavskrivning

När Internationella Valutaunionen (IMF) inledde sin verksamhet i Grekland 2010 ville man helst börja med en partiell skuldavskrivning, det man kallar en debt restructuring. Så brukar man vanligtvis börja sina räddningsmissioner, enligt IMF:s egen rapport som nyligen släpptes ut i ljuset.
       Varför gjordes det inte i Grekland? Den politiska viljan saknades inom EU och ministerrådet, säger IMF, i en kommentar som skapat rubriker om oenighet inom trojkan. I det politiska klimat som rådde 2010 var en grekisk skuldavskrivning i vilket fall inte möjlig. Den moraliska risken anförs - om en skuldsatt plötsligt kan befrias från sin skuld kan det få andra att tro att de inte behöver ta ansvar för sina handlingar. Bankerna är ett annat skäl. Avskrivna skulder blir till förluster för bankerna, och i det moderna Europa tar inte banker smällar för samhället, det är det offentliga som tar smällar för bankerna. Det tredje, det tyngsta och det värsta skälet var att risken för smitta var överhängande. Faller en faller alla. Greklands skuld hade kunnat förvandlas till en tysk, amerikansk och framför allt fransk skuld, och då hade även värdet av andra euroländers statsobligationer varit i fara.

Valet för Grekland stod mellan en statsbankrutt eller att fortsätta som om en skuldavskrivning kunde undvikas, skriver IMF. Detta som om pågick i två år tills illusionen brast och verkligheten i form av en delvis avskrivning av skulderna trängde sig på.
       Vid det laget hade många av skulderna bytt ägare. Privata kreditgivare hade minskat sin utlåning från cirka 320 miljarder euro till mindre än 100 miljarder, medan offentliga kreditorer tagit deras plats och ägde en skuld på bortåt 225 miljarder. Det som tidigare skulle ha blivit privata förluster var nu framför allt offentliga. Åtstramningarna blev större än de behövt bli med en tidigare skuldavskrivning.
       Spridningen i Europa blev liten, förutom till Cypern, som om själva språket och närheten slagit upp en dörr i den brandvägg eurozonen så nogsamt byggt upp runt Grekland. De förluster cypriotiska banker gjorde på den grekiska skuldavskrivningen förvärrade den redan pågående krisen där, som sedan 2013 fullständigt rupturerade. Men euron klarade sig, märkligt skadeslös.
     

Inuti räddningens rävsax

Internationella Valutaunionen (IMF) berättar i sin rapport om projektet att rädda Grekland 2010-2012 hur tillväxtsiffrorna bara krympte. De krympte för att ekonomin var på nedgång. De krympte för att Greklands känt opålitliga statistik reviderades till mer sanna, och värre, siffror. De krympte också som ett resultat av åtgärderna - svältregimen fick ekonomin in i ett sant katabolt, nedbrytande, stadium.
       Man väntade med att ompröva budgetmålen till december 2011. Hade man omprövat dem tidigare kunde man ha minskat krympningen av ekonomin, erkänner IMF i punkt 40 av sin rapport. Detta hade dock krävt större finansiering, fortsätter IMF. Kanske fanns inte den politiska viljan inom EU, den finansiella styrkan eller viljan att öka på en skuld som redan var närmast ohanterbar för ett enskilt land.
       Strypning av ekonomin å ena sidan, eller politiskt risktagande på överstatlig nivå och en ännu värre skuld för Grekland å andra sidan, det var valet om man inte förstås hade gått någon helt annan väg utanför IMF:s och trojkans tänkbara universum.

Projektionen av en skuld

Internationella Valutaunionen (IMF) har i sin rapport om Grekland och sitt engagemang där visat på hur man beräknar inte bara landets nuvarande skuld utan även den framtida skulden. Den nuvarande statsskulden brukar i Grekland såväl som i resten av världen beräknas som procent av BNP. En grafisk framställning av eurozonens statsskulder som BBC tillhandahåller visar att alla euroländer utom Grekland ökat sin skuld 2012 jämfört med 2011. Mer om detta senare. Det mest skrämmande med dessa färgade kurvor är den höga skuldsättningsnivån i hela eurozonen (med det lilla undantaget Estland), och den obrutna trenden uppåt.

Man ska aldrig ge mat åt tiggare.
Då kommer de bara tillbaka.

       Medan BBC bara gör kurvor av torra redan inträffade fakta hämtade från Eurostat så roar sig IMF som sanna ekonomer med att göra projektioner in i den okända rymd som kallas framtiden. I punkt 30 av deras rapport visar man på hur en av de reviderade prognoserna för skulden skenade iväg till 180 % det magiska året 2020. Detta får inte ske då den kanoniska nivån är satt till 120 % år 2020 för att skulden ska betecknas som hållbar.

       Turligt nog inträffade en skuldavskrivning år 2012, av IMF kallad debt restructuring och av den vulgära världspressen nämnd haircut. Efter denna klippning pekade kurvan in mot de fantastiska 120 procenten igen år 2020, precis som den första kurva IMF gjorde under programmet! Inget därmed sagt om orsak och verkan som här liksom i de flesta fall i livet är okända för de dödliga. Man kunde lika gärna fråga katten.

       Med ordningen återställd kan IMF och hela trojkan hävda att Greklands skuld visserligen inte är hållbar just nu, men den kommer att bli det i nådens år 2020. Om nu inte BNP envisas med att fortsätta krympa i svältdieternas Europa, vilket får skulden att se större ut. Eller om något annat inträffar. Landar skulden på någon annan siffra därborta i det okända som vi kallar framtiden, kan vi trösta oss med att 120 % ändå var en helt godtycklig nivå, precis som år 2020 är ett godtyckligt år.

Intäkter av en tänkt privatisering

Internationella Valutaunionen (IMF) har i sin rapport om Greklands "räddningsprogram" presenterat en rad märkliga siffror. Bland annat var det så att någon ( kanske IMF själv) i den fjärde revideringen av programmet höjde de tänkta inkomsterna från privatiseringen av Greklands nationella tillgångar från 10 miljarder euro till 50 miljarder. Hade alltså någon gång under de två år programmet pågick landets tillgångar femdubblats i värde?
       Kanske inte. En lakonisk rad i punkt 29 som försöker beskriva sammanhangen talar om att vid den femte revideringen, då tillgångarnas värde återigen skrevs ner, hade man börjat en skuldavskrivning som gjorde att de tänkta privatiseringsintäkterna inte längre betydde så mycket för skuldens "hållbara nivå". På svenska: så länge Greklands statsskuld inte alls var avskriven måste man föreställa sig stora möjliga inkomster av privatisering för att kunna tänka sig att skuldnivån år 2020 skulle ligga på en "hållbar nivå". När skulden väl hade börjat avskrivas i vissa delar kunde man tillåta sig att tvivla på att landet skulle inbringa så stora summor på auktion.
       Detta är den ekonomiska vetenskapen i ord och handling. Vad som är en "hållbar nivå" av skuld anger IMF som 120 % av BNP år 2020, vilket många redan kritiserat som fullständigt godtycke.

Ekonomin som vetenskap

Internationella Valutaunionen (IMF) har i sin rapport om Greklands "räddning" erkänt en rad missgrepp, bland annat att man gravt felberäknat multiplikatoreffekten (fiscal multiplier). Om man skär ner på offentliga utgifter och dessutom höjer skatter får man visserligen den statliga budgeten mer i balans, men samhällsekonomin minskar samtidigt. Den krymper med alla euro man sparat in, och en hel del till, eftersom både konsumtion och offentliga investeringar stryps, och privata företag förlorar business i det dåliga klimatet.

        IMF räknade i fallet Grekland med att för varje sparad euro i statsbudgeten skulle ekonomin dessutom krympa med en halv euro till. Man antog att multiplikator-effekten var 0,5 står det i rapportens punkt 41. (Ordagrant assumed). Sparar man en miljard får man alltså multiplicera den med 0,5 och får en halv miljard ytterligare i krympt ekonomi. Senare har man fått revidera den ursprungliga antagandet och antar nu att multiplikatoreffekten snarare är 1. Hur man har kommit fram till dessa siffror anges inte.
        Det är bara astrologer som kan förutsäga framtiden, så man ska inte anklaga ekonomerna för att ha misslyckats, men man kan anklaga dem för att försöka förutsäga framtiden och för att göra det på så lösa grunder. En felräkning på 100% alltså, eller rättare sagt ett felantagande. Är detta en vetenskap?

En grekisk gata obekymrad över IMF

Strypgrepp på Europa

Francois Hollande må hävda att eurokrisen är över när han träffar japanska investerare, men övertygar han någon? Med en eurozon skuldsatt upp över öronen och en tillväxtbaserad ekonomi med knappt någon tillväxt?
       Internationella valutaunionens (IMF) Greklandsrapport visar på problemen. Trojkans "räddningsprogram" nådde en bit på väg. Man lyckades reformera pensionssystemet, höja skatterna och framför allt hålla Grekland kvar i eurozonen och därmed hejda den smittspridning som var valutaunionens stora skräck. Vad man inte lyckades med var att få ekonomin att faktiskt fungera.
       Konkurrenskraften var låg - man lyckades sänka lönerna, men inte höja produktiviteten. Bytesbalansen var skev - man lyckades strypa importen, men inte öka exporten.
       IMF har själva kritiserat Storbritannien tidigare i somras för att gå för hårt fram med inhemska besparingar och därmed tvinga ekonomin att gå på sparlåga.

       IMF tycks mest förvånade över resultaten i Grekland. Man kan sammanfatta deras inställning så här: Vi har varit framgångsrika med att strypa ekonomin, och märkligt nog tycks den nu vara död.   
       Det behövs något som kan få liv i den stora stagnation man numera kallar Europa, annars kan vi aldrig säga att krisen är över.

Demokrati - en snubbeltråd för utveckling?

Internationella valutafonden (IMF) släppte i förra veckan sin hemliga rapport om Grekland sedan delar av den börjat läcka ut och blivit omskriven  i Wall Street Journal. Rapporten med den något kryptiska titeln Greece: Ex Post Evaluation of Exceptional Access under the 2010 Stand-By Arrangement handlar om bakgrunden till den grekiska krisen, räddningsåtgärderna, förhoppningarna, prognoserna och slutligen en utvärdering av de faktiska resultaten.
       Det finns mycket att säga om denna rapport. En av de mer anmärkningsvärda punkterna (eller en av de mest alldagligt normala) är punkt 48 som behandlar det för IMF:s ekonomer så obekväma folkstyret. På sitt nyprojektspråk gör IMF konstaterandet "ownership of the program did not extend far", vilket närmast kan översättas med att Grekland inte riktigt ägde reformprogrammet. Demokratiskt underskott kallades sådant förr i tiden, eller brist på legitimitet. Eller i klarspråk - folk hatade åtgärderna och gick ut och demonstrerade och kastade brandbomber.
       Kan ekonomer inte se detta på något annat sätt än att man försenas på den enda vägen fram, att tyvärr gör oresonliga människor det svårt att sälja ut landet, skära ner den offentliga sektorn och reformera arbetsmarknaden? Folkviljan som ett hinder för framgång? Som människor som enbart ser mörker är demokratin för dem en snubbeltråd, kanske med en landmina i ena änden. De samtidiga erkännandena att stryp- och svältmetoden inte riktigt gav de önskade resultaten ger en liten öppning för funderingar om kanske folkviljan till och med ur ett brutal-ekonomiskt perspektiv hade lite rätt.
       Fortsättning följer...