Akademiska sjukhusets väg in i väggen

Den nuvarande sjukhuschefen på Akademiska Lennart Persson har startat en egen liten filmkanal på sjukhusets intranät. Sviten av kortfilmer kallas Här och nu och består av mannen själv som talar in i kameran. Ibland bjuder han in gäster. Även Fredrik Skavlan började ganska lågmält en gång i norsk television med sitt Där och då. Tyvärr är Lennart Perssons pratshow inte tillgänglig för den stora allmänheten än.

       Det första Lennart Persson gjorde sedan han tillträtt var att åtgärda parkeringseländet. Den stora bristen på parkeringsplatser för personal men även patienter och anhöriga löste han drakoniskt genom att chockhöja avgifterna. Det tyder på en viss förståelse för prisets inverkan på tillgång och efterfrågan, men tyvärr ingen motsvarande förståelse för legitima mänskliga behov.
       I ett av avsnitten av Här och nu, från tidigare i år, talar han om budgeten och nödvändigheten att spara på personal och vårdplatser för att kunna upprätthålla Akademiskas status som ett modernt universitetssjukhus med det allra modernaste av behandlingar.
       Ironin är att man på detta moderna universitetssjukhus kan få de mest avancerade av medicinska behandlingar och kirurgi, men inte nödvändigtvis en fungerande eftervård eller ens en ren sjukhusmiljö. Man vill behålla höjden på vården men undergräver fundamentet - personal som städar, personal som bemannar vårdavdelningar. Den oordning och dysfunktion det ger upphov till och medföljande risker för patienterna har man från ledningens sida gjort allt för att bagatellisera. Den bristande städningen har åtgärdats med städronder, kvalitetskontroller och ändrade rutiner, men golven är fortfarande skitiga.
     

 I juni i år gav man sjuksköterskorna en extra löneförhöjning, därför att vi i jämförelse med resten av landet var underbetalda. Varifrån kom denna insikt? I åratal hade man då hållit nere lönerna eftersom det alltid gick att få nyexaminerade att ta de ledig platser som fanns. Dessutom har landstinget satt i system att förstå LAS (lagen om anställningsskydd) på så sätt att alla ska hållas i vikariat i två år innan de får anställning.
       År 2013 gick det plötsligt inte längre att få de nyutbildade sjuksköterskorna att acceptera villkoren. Sjukhuset hade brist på personal. Där kom insikten, men den var för liten och för sen. Kostnaden för att skola in ny personal när de gamla inte orkar eller vill längre är hög på detta sjukhus och bidrar inte till ett effektivt nyttjande av budgeten, och man får dessutom en förlust av kunskap som knappast kan ersättas.
       I det senaste Här och nu som handlar om sommarens överbelastning och överbeläggning vänder sig Lennart Persson på slutet direkt mot kameran och tackar personalen. Tror du att ett tack räcker? Var är ursäkten till personalen, var är belöningen för slitet, var är åtgärderna som ska hindra detta från att permanentas?
       Det är intressant att Världshälsoorganisationen (WHO) i sin rapport om finansiering av sjukvårdssystem, Health systems financing: the path to universal coverage, inte nämner för mycket personal som ett problem för effektiviteten i världens sjukvård, men däremot illa motiverad personal, tillsammans med en rad andra saker som felaktig medicinanvändning, tveksamma behandlingsval, korruption, dålig upphandling, för stort förlitande på högteknologi, för små eller för stora sjukhus, felaktiga vårdtider, bristande vårdkedjor och vårdskador.
       Man räknar med att en av tio patienter globalt drabbas av skador genom den vård de får, till en okänd kostnad och lika okänd mängd lidande. Detta är ett massivt problem i sjukvården vilket alltmer börjar få uppmärksamhet, kanske därför att man inte längre betraktar det som oundvikligt.

       Att i det läget börja underbemanna vårdavdelningar och dra in behövliga vårdplatser är inte förnuftigt eller effektivt. De senaste två åren har varningarna kommit tätt från Akademiskas personal om att patientsäkerheten är i fara - från infektionsavdelning, från förlossning och akutmottagning för att nämna några. Ledningens respons har regelmässigt varit densamma - att förneka, förneka och förneka igen. Ett uttalande såsom "Vi skulle aldrig riskera patientsäkerheten" är lika trovärdigt som om Bill Clinton uttalade att han aldrig skulle bedra sin fru. Alla vet redan.

       En sjukhuslednings uppgift kan inte rimligtvis vara att upprätthålla skenet och ägna sig åt PR-verksamhet. Vården finansieras av oss alla, den är till för oss alla och medborgarna har rätt till insyn i hur den fungerar. Om den inte fungerar behöver man diskutera åtgärder. Det är så en demokrati fungerar.

Stort sjukhus litet sjukhus

Att göra sjukvård mer effektiv innebär inte enbart att spara på saker, eller ens personal. Hur stort ett sjukhus är, hur mycket det är belagt och hur långa vårdtiderna är, spelar stor roll för effektiviteten, enligt Världshälsoorganisationen (WHO) i deras rapport om finansiering av hälsosystem.
       WHO säger att enligt vissa studier som gjorts i Storbritannien och USA kan sjukhus vara ineffektiva för att de antigen är för stora eller för små. Är de för små utnyttjar man inte resurserna på bästa sätt, är de för stora kan de bli dysfunktionella. WHO anger, efter dessa studier, att den bästa storleken för sjukhus är 200 till 600 bäddar.
       För att jämföra med ett par sjukhus i Sverige: universitetssjukhuset i Uppsala och länssjukhuset i Gävle har 1050 respektive 390 platser. Gävle ligger alltså väl inom det rekommenderade intervallet, medan Akademiska sjukhuset är betydligt större. (Att man på Akademiska kontinuerligt minskar på antalet platser för att istället låta patienter ligga i korridorerna är kanske ändå inte en lösning i Världshälsoorganisationens anda.)
       Då det gäller beläggningsgrad rekommenderar WHO en nivå på 80-90%. En beläggning på 100% innebär att varje avdelning är full av patienter jämt, och långt ifrån att vara ett ideal så är det ett tak. Man ska inte gå över 100% med mindre än att man har haft en stor olycka i området! En beläggningsgrad på 90% kan innebära att man emellanåt har 100, och emellanåt 80%, och alltså en rimlig chans att skriva ut och skriva in patienter och ändå ha en viss beredskap.
       De senaste månadernas statistik för de bägge sjukhusen visar på en beläggningsgrad som är rätt hyfsad, men ändå något pressad uppåt från det rimliga spannet.
        Medan Gävle under våren och den tidiga sommaren låg mellan 90 och 92% var man i februari uppe i 98%. Akademiska sjukhuset har under samma tidsperiod legat mellan 92 och 94%. I den dagliga statistiken kan man se att man gick igenom hundraprocentstaket vid tio tillfällen under fyra månader. Under några krisdagar i juni låg man stadigt på 102-103% dag efter dag. Det var ingen naturkatastrof i Uppland som ledde till de siffrorna., utan snarare en platsbrist beroende av brist på sjuksköterskor, i sin tur troligtvis grundlagd på åratal av underbetalning och tvivelaktiga arbetsvillkor.
       Det kan se ut som effektivitet att pressa beläggningsgraden uppåt, från WHO:s rekommenderade 80-90%, till 92 eller 94 eller 98 procents genomsnitt, men det innebär då att man vissa dagar är uppe väl över 100% och kostnaden det innebär med ökad risk för vårdskador och utsliten personal måste också räknas med. Man vill inte bara vårda så många som möjligt, utan faktiskt vårda dem väl, och personalen ska orka jobba väl, inte i veckor, utan i decennier framåt.
Källor: Respektive sjukhus presstjänst.