En könsegregerad trist historia?

Växer man upp i ett brukssamhälle lär man sig att respektera män. Och varför skulle man inte det?
       De var helare människor på något sätt, gladare och friare än kvinnorna, rentav andliga. Livet, det är att intressera sig för något, kamrat, och det var männen som var intressanta. Männen kunde tillåta sig saker. De kunde göra saker bara för att det var roligt eller för att det intresserade dem. De kunde kosta på sig att visa svaghet, eftersom deras position var upphöjd, att gråta av sentimentalitet när de fått lite i sig.
       Kvinnorna visade aldrig svaghet, aldrig sentimentalitet, inte ens för sina barn, som om känslor hade kunna döda dem.
       Män behöver mat också, ständigt. Kvinnor däremot kan säga, när de lämnats åt sig själva: Idag behöver vi inte laga någon mat, det är inga karlar här. I en upprörd scen i Othello låter Shakespeare kvinnorna säga om männen: De är bara magar, vi är bara mat.
       Männen sysslar med viktiga saker och blir aggressiva om de störs. Kvinnor å sin sida är aldrig ostörda.
      Även i tragiken och ensamheten tycks de avundsvärda, de gamla ungkarlarna eller de frånskilda männen - med huset i kaos, balar av glasfiberull uppställda längs väggarna och tusentals ölburkar i källaren. De gör det de vill, det de alltid gjort. Medans kvinnorna trampar i uppförsbacke i ett glädjelöst ordningsskapande eller fullständigt halkar utför i sitt frigida städdille.
       Och så finns det de få - de kvinnor som inte fogar in sig, de rödhåriga, de argsinta, de fullständigt livsfarliga kvinnor som gör precis det som behagar dem; som vilda djur man måste närma sig försiktigt, helt utanför språket och förnuftet. Männen darrar inför dem, som om de var gudinnan Pallas Athena, och dyrkar dem. Men långt ifrån att vara odödliga har de bara några få år på sig att existera.

En klassmässigt komplicerad uppväxt?

Första dagen i skolan i brukssamhället på 70-talet pekade man ut tre elever och berättade att de skulle bli duktiga. Det var de tre som var barn till tjänstemän. Nu var det ju inte några stjärnadvokater eller plastikkirurger det handlade om, utan en lägre tjänsteman, en något lite högre tjänsteman och en gymnastiklärare. Men deras barn blev duktiga snart och nio år framåt - det hade man inte kunna förutsäga bättre om man så skurit upp en strömming och spått i inälvorna.

       Vi har avskaffat klassamhället, sa man. Synd bara att det inte märktes. Istället numrerade man socialgrupper: ett, två och tre. De svarta i Afrika är precis som oss, sa man, fast de borstar tänderna med kvistar, man måste tycka om dem för de är precis som oss. Det var konstigt, för ingen tyckte ju direkt om oss, vi var till besvär. Pojkarna rycktes i luggen, flickorna blev mest utskällda. Ingemar Hedenius har avskaffat helvetet, sa man. Glömde man säga det till djävlarna där nere?
       Hur många generationer går det emellan bonddräng och skiftarbetare i järnverket som till nöds skriver sitt namn med svajig handstil, till akademiskt bildad expatrierad med luftkonditionerad lön och privatskolor till barnen? Exakt två generationer. Hur många generationer tar det att lära sig medelklassens sociala kod? Sjutton. Var han vikarie han som ställde sig upp och vrålade, eller bara en av de vanliga lärarna? Det kommer aldrig att  bli någonting av er, vrålade han. Vi har avskaffat klassamhället! Synd bara att det inte märks.

En etniskt okomplicerad uppväxt?

Jag är uppvuxen i det brutalt ursprungliga Sverige, i ett brukssamhälle omgivet av skog och gamla gruvhål. Och med märkligt utländska grannar...
     Av fyra grannar på 70-talet var två finländare, vilket i och för sig inte betraktades som utländskt då, finnarna var så många. Mer exotiska var den enda norska familj som fanns, och min danska kompis med huset fullt av dansk ovan föda i form av surt rågbröd, sött körsbärsvin och födelsedagstårtor täckta av godis uppepå. I närmsta kvarteret fanns tre tyska familjer med sina tillhörande trädgårdstomtar, två österrikiska hushåll med hundar, dessutom några islänningar. Mormors läkare var kenyan, apotekaren estländare. Uppåt bruket till fanns jugoslaverna och italienarna, samt de österrikare som hade en zoo-affär. Religionstillhörigheten å andra sidan var homogen, på så sätt att ingen verkade ha någon. Den sociala kontrollen var i själva verket mycket stark. Varje sak man gjorde, varje ord, klädesplagg och tonfall skulle visa att man hörde till orten, att man var som folk.
       Skollärarna på 70-talet hade tre uttalade fiender som de betraktade som de stora hoten mot hälsa och folkvett: cigarretter, Coca cola och ketchup; men värst av dem var ketchupen. Den rann som ett hot mot hela samhällets moraliska och förnuftiga struktur. Den skulle utplånas.
   

  Det var tider, det.