Who does a country belong to?

(På svenska här)
If the French revolutionaries could claim that citizenship of a country should be acquired by those who wants to be citizens of a country, then what could I say with equal clarity? If Aristotle presumes that taking part in the (city-)states affaires is necessary but perhaps not enough grounds for citizenship, what can a resident in a centralised million member state set against it? That perhaps it seems that those who have lived in a country long enough has the right on their side? That the rights of generations accumulate into my own right and my own citizenship?
   

 As for most unnoticed families my family's history is lost in obscurity, but we seem to have been residing not just in the same country, but in the same part of Sweden for eternities. And yet, there are loose rumours claiming that on my father's side they were perhaps Walloons for having such black hair, and on my mother's father's side nordic gypsies for being so restless. Nobody knows for sure. What we do know is that both these families that met in my mother and my father, were small farmers, farm labourers, crofters, industrial proletarians and quite a few of them distillers of vodka on their spare time. Not a priest as far as the eye can see. But perhaps one of them was an immigrant from the European continent, and others of the travelling kind.
     For some reason indigenous populations that have lived in a country long before historic time are considered to have greater rights to this mass of land they lived on, than the rest of us with uncertain ancestry who have moved around in the world. Assuming the equal value of humans this has a doubtful logic. Did I loose the right to the land I live on because my ancestors migrated a few hundreds or thousands of kilometers some three or twenty seven generations ago? In reality it of course looks very different: despite resolutions and promises, treaties and laws, the world's indigenous people live very limited and circumscribed lives. Especially their specific forms of life that doesn't easy or at all assimilate with modern industrial society; like being hunter and gatherers, living a nomadic life or practising a shaman religion, has become marginalised or completely banned.

     In Vietnam more than fifty groups of people coexist . Both the majority people  kinh and most of the minorities took possession of the land at the same time, and none of them can be considered indigenous. None of these groups have more or less rights than others in theory, but the differences between the wealth and health status of the groups have grown increasingly larger in the economic development that followed the post war poverty and devastation, to the clear disadvantage of the minorities. They often live in mountainous areas, primitively, further away from cities, industries and health care than the majority people do, and their level of education is lower. They are nevertheless considered citizens and Vietnamese.

   

Sweden has a blemished past concerning its indigenous population, and a problematic present where it refuses to sign ILO 169, the convention of indigenous and tribal people, maybe because it would give the Samis land rights in a way that could  threaten the exploitation of minerals and the establishing of mines in the north. The Swedish state has been fully tolerating of the Sami's rights throughout the ages as long as those rights haven't disturbed the needs of the industrial development.
     Those people that have lived their lives more or less constantly travelling have often been resented in society, either they were Roma with all of Europe as their base, or travellers within a country, (often of the same ethnicity as the majority), like the Swedish travelling people or tattare, or the Irish travellers. Their way of life seldom merges well with the rest of the community's steady living, work and schooling; but equally often have these people throughout history been denied the opportunity of housing and education on the pretext of some moral or social shortcoming of their own. Their status has long been, and still is, lower than that of the steady resident.
     The European Union is a project based on free movement. The movement of capital came first, and is least disputed. The movement of goods over borders has been thoroughly realised, with thousands upon thousands of regulations to support it. Movement of people is in practice more difficult, with the European countries' domestic labour markets. different languages and disparate social insurance systems, but has at least been fully possible in theory.

     While the frequent inner border controls in the European Union and a wavering Schengen means little more than delays and inconveniences  for the EU-migrant, the attitude of Great Britain could amount to a greater threat to the free movement. The United Kingdom does no longer want to give full economic rights (benefits) to the EU migrants that work and pay taxes within the country. For this reason and others, the UK wants to re-negotiate the agreement, alternatively leave the union. What a Brexit would mean is not clear to anyone, perhaps it would still be possible to keep the free movement of labour within the EEA agreement. If the UK cannot accept the 2.3 million EU migrants working within its borders, what will then happen to those, and to the 2.2 million Britons that live within the rest of the EU, mostly in Spain, and whose right to migrate has not so far been much questioned?
     Usually working and paying taxes qualifies a resident for benefits in a country's social insurance system. That the British now want to tear this up is a new element in European politics. So is the Sweden Democrats' proposal that only citizens should have full economic rights in Sweden, regardless if they work or not. Citizenship in a country otherwise usually means full political rights, as voting rights and possibility to stand for election to parliament.
     There are people who are stateless. Others have citizenship in the country where they were born, irrespective of ethnicity. Citizenship can also be inherited. I have relatives with Swedish citizenship who have not lived in the country for three generations. The latest two generations speak but a few words of Swedish. The smallest children will have English and Swahili, and English and Chinese, respectively, for their first languages. Choosing a Swedish citizenship gives a safe harbour in Europe with advanced health care and free education should the need arise. Without wanting to deprive my cousins who are citizens of the world of their security, is their right to live in a country they have never seen more important than a Roma or Syrian child's right to safety and life?
   

We all live off the toil of past generations, and not just our own. The question is whether we are prepared to share this wealth that we inherited, and the freedom that follows it.
     Perhaps the person who loves a country and is prepared to work for its welfare could be considered a citizen, especially if they show a political interest, i.e. cares for something other than themselves.
     Perhaps the person who accepts a country and is prepared to pay taxes could be considered a resident of this country, and have the same rights as other taxpayers.
     Perhaps ethnicity is just a smoke screen loved by those who wants to delude us and make us not demand too much of life.

Vem tillhör ett land?

Om franska revolutionärer kunde hävda att medborgarskap i ett land skulle tillfalla den som ville vara medborgare i ett land, vad ska jag då med motsvarande skärpa säga?  Om Aristoteles förutsatte en delaktighet i (stads-)statens affärer som en nödvändig men kanske inte tillräcklig grund för medborgarskap, vad kan en invånare i en centraliserad miljonstat ha att sätta emot? Att det tycks som om de som levt i landet länge nog har rätten på sin sida? Att generationers rätt ackumuleras till min egen rätt och mitt eget medborgarskap?

Som för de flesta obemärkta familjer försvinner min släkts historia i ett dunkel, men vi tycks ha varit bofasta inte bara i samma land, utan i samma landskap i evinnerlighet. Ändå gör lösa rykten gällande att man på min pappas sida kanske var valloner för de hade så svart hår, och på morfars sida tattare för de var så rastlösa. Ingen vet det på allvar. Vad man vet är att båda dessa släkter som möttes i min mamma och min pappa var småbönder, lantarbetare, torpare, industriproletärer och vid sidan av det hembrännare. Inte en präst så långt ögat kan se. Men kanske att någon av dem varit invandrad från den europeiska kontinenten, eller av resandefolk.
     Av någon anledning brukar man anse att ursprungsfolk som levt i ett land långt före historisk tid har större rättigheter till denna landmassa man bebott, än oss andra av tveksam proveniens som flyttat omkring. Utgående från människors lika värde är det en tveksam logik. Förlorade jag min rätt till marken jag bor på för att mina förfäder för tre eller tjugosju generationer sedan migrerade några tiotals eller hundratals mil? I praktiken ser det förstår annorlunda ut: resolutioner och löften, fördrag och lagar till trots lever världens ursprungsfolk mycket begränsade och kringgärdade liv. Speciellt deras särskilda livsformer som inte lätt eller alls låter sig assimileras med ett modernt industrisamhälle; som att vara jägare och samlare, leva nomadliv eller utöva en shamanreligion, har blivit marginaliserade eller helt förbjudna.

     I Vietnam samsas mer än femtio folk om ett land. Både majoritetsfolket kinh och de flesta av de mindre folkgrupperna besatte landet samtidigt, och ingen kan anses vara ett ursprungsfolk. Ingen av dessa folkgrupper har på papperet mer eller mindre rättigheter än några andra, men skillnaderna mellan gruppernas välstånd och hälsa har vuxit sig allt större i den ekonomiska utvecklingsfas som följde på efterkrigstidens fattigdom och förödelse, och detta till minoritetsfolkens klara nackdel. De bor ofta i bergsområden, primitivt, längre från städer, industri och sjukvård än vad majoritetsbefolkningen gör, och har en lägre utbildningsgrad. De räknas likväl som medborgare och vietnameser.

   Sverige har ett allt annat än fläckfritt förflutet med sin ursprungsbefolkning, och ett problematiskt nu där man vägrar skriva under ILO 169, deklarationen om ursprungsbefolkningars rättigheter, kanske därför att det skulle ge samerna markrättigheter på ett sätt som kan hota mineralutvinningen och gruvetableringen i norr. Genom tiderna har den svenska staten varit fullt toleranta gentemot samiska rättigheter så länge de inte stört behoven hos det industriella näringsidkandet. Girjasprocessen om jakträttigheter som nyss avgjordes i Gällivare tingsrätt är inte den första och knappast den sista av statens rättsprocesser med samebyar.

     De folk som levt sina liv mer eller mindre ständigt på resande fot har ofta varit illa sedda i samhället, vare sig de varit romer med hela Europa som bas, eller resande inom ett land, (ofta med samma etnicitet som majoriteten), som svenska resandefolk eller tattare, eller irländska travellers. Deras livsstil går sällan lätt ihop med resten av samhällets bofasthet, arbete eller skolgång; men lika ofta har de genom historien förvägrats möjlighet till just bostäder och utbildning med hänvisande till någon moralisk eller social brist hos dem själva. Deras status har ständigt varit, och är, lägre än de fullt bofastas.

     Den europeiska unionen är ett projekt vars fundament är fri rörlighet. Kapitalets rörlighet kom först, och är minst omstritt. Varors rörlighet över gränser har också grundligt förverkligats, med tusen sinom tusen regleringar till stöd. Mänsklig rörlighet är i praktiken något svårare, med de europeiska ländernas nationella arbetsmarknader, olika språk och disparata socialförsäkringssystem, men har åtminstone varit fullt teoretiskt möjligt.

     Medan de ökade inre gränskontrollerna i EU och ett svajande Schengen för EU-migranter inte ännu betyder mycket annat än förseningar och krångel , så kan Storbritanniens inställning betyda större hot mot den fria rörligheten. Storbritannien vill inte längre ge fulla ekonomiska rättigheter (bidrag) till de EU-migranter som arbetar och betalar skatt inom landet. Bland annat på grund av detta vill man omförhandla sitt avtal, alternativt lämna EU. Vad en Brexit skulle innebära vet ingen ännu, kanske kan man ändå behålla den fria rörligheten av arbetskraft inom EES-avtalet. Om Storbritannien inte kan acceptera att ha 2,3 miljoner EU-migranter inom sina gränser, vad händer då med dessa, och med de 2,2 miljoner britter som lever inom resten av EU, framför allt i Spanien, och vars rättigheter att migrera inte hittills blivit stort ifrågasatta?
     Vanligtvis brukar arbete och skattebetalande kvalificera en invånare för bidrag inom ett lands socialförsäkringssystem. Att britterna nu vill riva upp det är ett nytt inslag i europeisk politik. Likaså Sverigedemokraternas förslag att endast medborgare ska ha fulla ekonomiska rättigheter i Sverige, oavsett om man arbetar eller inte. Medborgarskap i ett land brukar annars innebära att man har fulla politiska rättigheter, som rösträtt och valbarhet till parlamentet.
     Det finns människor som är helt statslösa. Andra får medborgarskap i det land de föds i, oavsett etnicitet. Medborgarskap går också i arv. Jag har släktingar med svenskt medborgarskap som inte bott i landet på tre generationer. De senaste två generationerna talar blott några få ord svenska. De minsta barnen kommer att ha engelska och swahili respektive engelska och kinesiska som sina första språk. Valet av ett svenskt medborgarskap ger en säker hamn i Europa med avancerad sjukvård och gratis utbildning om behov skulle uppstå. Utan att vilja ta ifrån mina världsmedborgare till kusiner deras säkerhet, men väger deras rätt att bosätta sig i ett land de aldrig sett verkligen tyngre än ett romskt eller syriskt barns rätt till trygghet och liv?
     Vi lever alla av tidigare generationers slit, och inte bara av vårt eget. Frågan är om vi är beredda att dela med oss av detta välstånd som vi fått i arv, och den frihet som följt med.
     Kanske skulle den som älskar ett land och är beredd att slita för landets välfärd kunna räknas som medborgare, särskilt om den engagerar sig politiskt, definierat som att bry sig om något annat än sig själv.
     Kanske kan den som accepterar ett land och är beredd att betala skatt räknas som en innevånare i landet, och ha samma rätt som andra skattebetalare där.
     Kanske är etnicitet bara en dimridå älskad av dem som vill förvilla oss och få oss att inte kräva för mycket av livet.

Brandvägg

I krisens år 2010 var en av Europas minsta ekonomier på väg att föröda hela europrojektet. Hade Grekland lämnat euron, gjort statsbankrutt eller fått en tidig skuld-avskrivning hade effekterna kunnat spridas över hela kontinenten. Bland annat om detta skriver Internationella Valutaunionen (IMF)  i sin rapport om "räddningsprojektet" för Grekland. Åtgärderna som vidtogs då var framför allt menade att hejda denna löpeld innan den nådde centrum och skadade kärnan av den eurofinansiella verkligheten. Man bistod Grekland med enorma statslån. Man sköt upp skuldavskrivningen i två år. Man byggde en brandvägg och lät Grekland brinna. Länge leve euron!
       På 1960-talet var det ett litet land i Asien som beskrevs som den första dominobrickan i en rad, som om den föll skulle få alla de andra att falla. Föll Vietnam för kommunismen, skulle resten av Asien följa, menade man i USA:s högre kretsar. Att jätten Kina redan var kommunistiskt kunde man kanske inte ändra på, men övriga Asien måste man rädda. Så var det när en smal landremsa mot Stilla havet fick en roll i världspolitiken. Sedan kom det vietnamesiska folket att visa världen exceptionellt mod och integritet och besegra inkräktarna.
       Kommer Grekland i själva krisens epicentrum att kunna uppamma ett sådant mod och en sådan integritet att man kan visa Europa vad demokrati är, vad en människa är? Man har gjort det förr.

Massakern i Kandahar: Del 5. Motståndet mot kriget

Så här ser siffrorna ut.

       Ersättningen för en afghansk civil dödad av misstag av amerikansk militär: 2.500 dollar. Ersättningen för en afghansk civil dödad i massakern i Kandaharprovinsen 2012: 46.000 dollar. Ersättningen för en afghansk civil skadad i massakern i Kandaharprovinsen 2012: 10.000 dollar. BNP per capita i Afghanistan: 543 dollar.

       Antalet amerikanska soldater i Afghanistan: 66.000. Antalet privata kontraktsarbetare i Afghanistan som arbetar för Pentagon: 113.000.

       Antalet skallskador orsakade av yttre våld i amerikanska krig: 230.000 per 10 år. Antalet diagnoser av posttraumatiskt stressyndrom i amerikanska militären: 76.000 per 10 år. Antalet diagnoser av posttraumatiskt stressyndrom återkallade av Madigan Hospital vid Joint Base Lewis-McChord: 300.

       Antalet dödade i massakern i Kandaharprovinsen: 16. Antalet dödade i Song My-massakern, Vietnam: 109. Antalet dödsfall relaterade till tobak i Afghanistan enligt WHO: 90.000 per år.

       Om 90.000 dör av tobak, per år, varför ska man göra stort väsen av en massaker som dödade sexton?

       En massaker är ett brott mot mänskligheten. Det är ett angrepp mot själva livet att skjuta ihjäl sovande barn. Afghanernas förtroende för amerikanerna är i det närmaste ödelagt nu. Därmed inte sagt att man ska låta tobaken härja fritt.

       Det finns i Afghanistan ett envist rykte att det inte var en ensam soldat som dödade och skadade alla i de två byarna den natten 11 mars. Även om vittnesmålen är motsägelsefulla är man i stort sett eniga om att det var flera soldater inblandade, en del talar till och med om helikoptrar i området. Både president Karzai och den han utsett att vara högste ansvarig för utredningen hävdar att det måste ha varit mer än en soldat på platsen. Under tiden har inte USA gjort minsta antydan om någon annat än att sergeant Bales ensam bär ansvaret för det som hände. Efter massakern krävde Karzai att amerikanerna genast skulle dra tillbaka sina trupper från landsbygden.

       I USA är det inte musikaliska örtpåverkade hippies som protesterar mot kriget idag, utan det mest uttalade motståndet mot kriget tycks ligga hos krigsveteranerna. Organisationen Iraq Veterans Against the War, som även räknar Afghanistan-veteraner bland sina medlemmar, har som ledord medkänsla, solidaritet och rättvisa. Man vill ändra de strukturer av våld som råder i de länder USA har invaderat, kompensera ländernas befolkningar för vad de utstått, och även förändra de mönster i det amerikanska samhället som gör att unga och fattiga tvingas in i en militär karriär, i brist på andra livsmöjligheter. Man hävdar att soldater pressas för hårt, med för många och långa tjänstgöringar i krig, och sedan inte får den vård de behöver eller tillräckliga förmåner. ”The military is broken”, säger man.

       1968 skedde en massaker i Song My (My Lai), nyheten om vilken spreds i hela världen. Det var en större massaker än den i Kandahar och kunde åtminstone påstås av de inblandade att vara del i en militär operation. Gabriel Kolko skriver i sin Vietnam. Anatomy of a War att flera tidigare massakrer var kända och omskrivna av vänstertidningar, men det var först när opinionen började vända på allvar mot kriget, och eliten i form av företagsledare och politiker tvivlade på möjligheten till seger, som nyheten om en massaker i Vietnam kunde spridas i breda kretsar av media.

       De krig som USA fört på tvåtusentalet är annorlunda. Vietnamkriget trodde man att man skulle vinna, även om det var illusoriskt. Irak och Afghanistan var krig som varken gick att vinna eller förlora. Man kunde börja dem, men knappast sluta dem helt. Även om ingen är speciellt mycket för kriget i Afghanistan, är motståndet också svagt och fragmentariskt. Kriget är planerat att avslutas inom några år, trupperna har börjat dras tillbaka, men den amerikanska närvaron kommer att förbli länge i mer förtäckta former. De ständiga civila dödsfallen döljs inte, men väcker inga folkstormar. Den stora opinionsvändningen som skulle få dödsskjutningarna av civila att bli till skandalösa händelser är ännu inte här. Men den kanske kommer.