Där Odysseus nyss seglat på sin väg till Itaka

Joniska havet

Zeus - Magnificat

I Odysséen ger sig Odysseus son Telemachos av för att söka efter sin far. Han tas emot i Pylos, och i Sparta av kungarna där, först som främling, men även som en som ser ut att vara av guda- och konungasläkt.
       Odysseus själv har hållts fången av en nymf på en avlägsen ö och äntligen sluppit fri. När hans flotte kapsejsar efter sjutton dygn på havet tvingas han simma i tre dagar och tre nätter och sedan ta sig i land som en eländig, gammal och uppsvullen tiggare, indränkt av saltvatten, skrämmande flickorna som får syn på honom. Skrämmande alla utom Nausikaa, kungadottern.
 "Nej, en nödställd han är, som vilsedriven har kommit,
och som har rätt till vår hjälp, ty främlingar alla och arma
äro sända av Zeus, och den ringaste gåva kan glädja."
      Visserligen är fajakerna misstänksamma mot främlingar - de bor så långt borta att knappt någon besöker dem, förutom gudarna - men en stackars främling skickar man inte bort hungrig och tomhänt. Det kunde hända vem som helst.
"Själv den olympiske Zeus åt människor skiftar ut lyckan,
såväl han vill åt envar, åt de höga såväl som de ringa."
       Till och med är det så att Zeus speciellt följer med främlingar, och de fattiga.
                                   "även åt Zeus må vi offra,
blixtens herre, som själv ledsagar det heliga armod."
       Och den fattige främlingen här visar sig vara hjälten Odysseus, ättling till Zeus. En främling kan vara vem som helst. En ängel.
       I jungfru Marias lovsång har världen redan ställts på ände, innan ens barnet är fött.
"Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor och rika skickar han tomhänta från sig."
Makten och rikedomen är störtad i grunden. En fattig kan vara den viktigaste människan på jorden. En främling kan vara vem som helst. En gud, förklädd.

(Odysséen av Homeros, Sång 6 rad 206f, rad 188f, Sång 7, rad 180f, tolkning Erland Lagerlöf)

"Det skogbevuxna Zakyntos"

Odysséen av Homeros, sång 1, rad 246

Gubbe och en nymf

Odysseus har efter att ha förtörnat Athena blivit kidnappad av en nymf, hålls kvar på hennes ö i långa år och får inte komma hem till Itaka efter kriget i Troja.
       Han är ingen ungdom längre, redan krigshjälte och kung innan han for till det blåsiga Troja som tog tio år att jämna med marken, och nu har ännu en sju åtta år passerat i förskingringen. Hans son är vuxen och ute och letar efter honom. Men det är denna ärrade gubbe som nymfen Kalypso vill ha "till make".
       Samtidigt, borta på Itaka, är Penelopes hus belamrat med friare som äter henne ur huset. Hon är Odysseus hustru, lämnad ensam de senaste 17 åren och ingen ungdom hon heller, men det är henne männen från öarna är ute efter.
       Är Odysseus då lycklig? Nej
"utan på stranden han gråtande satt, som han brukade alltid,
och slet sönder sin själ med tårar och suckar och ängslan,
stirrande ut med sin tårade blick över ödsliga havet."
(Odysséen av Homeros, Sång 5 rad 82f, tolkning Erland Lagerlöf)