Who does a country belong to?

(På svenska här)
If the French revolutionaries could claim that citizenship of a country should be acquired by those who wants to be citizens of a country, then what could I say with equal clarity? If Aristotle presumes that taking part in the (city-)states affaires is necessary but perhaps not enough grounds for citizenship, what can a resident in a centralised million member state set against it? That perhaps it seems that those who have lived in a country long enough has the right on their side? That the rights of generations accumulate into my own right and my own citizenship?
   

 As for most unnoticed families my family's history is lost in obscurity, but we seem to have been residing not just in the same country, but in the same part of Sweden for eternities. And yet, there are loose rumours claiming that on my father's side they were perhaps Walloons for having such black hair, and on my mother's father's side nordic gypsies for being so restless. Nobody knows for sure. What we do know is that both these families that met in my mother and my father, were small farmers, farm labourers, crofters, industrial proletarians and quite a few of them distillers of vodka on their spare time. Not a priest as far as the eye can see. But perhaps one of them was an immigrant from the European continent, and others of the travelling kind.
     For some reason indigenous populations that have lived in a country long before historic time are considered to have greater rights to this mass of land they lived on, than the rest of us with uncertain ancestry who have moved around in the world. Assuming the equal value of humans this has a doubtful logic. Did I loose the right to the land I live on because my ancestors migrated a few hundreds or thousands of kilometers some three or twenty seven generations ago? In reality it of course looks very different: despite resolutions and promises, treaties and laws, the world's indigenous people live very limited and circumscribed lives. Especially their specific forms of life that doesn't easy or at all assimilate with modern industrial society; like being hunter and gatherers, living a nomadic life or practising a shaman religion, has become marginalised or completely banned.

     In Vietnam more than fifty groups of people coexist . Both the majority people  kinh and most of the minorities took possession of the land at the same time, and none of them can be considered indigenous. None of these groups have more or less rights than others in theory, but the differences between the wealth and health status of the groups have grown increasingly larger in the economic development that followed the post war poverty and devastation, to the clear disadvantage of the minorities. They often live in mountainous areas, primitively, further away from cities, industries and health care than the majority people do, and their level of education is lower. They are nevertheless considered citizens and Vietnamese.

   

Sweden has a blemished past concerning its indigenous population, and a problematic present where it refuses to sign ILO 169, the convention of indigenous and tribal people, maybe because it would give the Samis land rights in a way that could  threaten the exploitation of minerals and the establishing of mines in the north. The Swedish state has been fully tolerating of the Sami's rights throughout the ages as long as those rights haven't disturbed the needs of the industrial development.
     Those people that have lived their lives more or less constantly travelling have often been resented in society, either they were Roma with all of Europe as their base, or travellers within a country, (often of the same ethnicity as the majority), like the Swedish travelling people or tattare, or the Irish travellers. Their way of life seldom merges well with the rest of the community's steady living, work and schooling; but equally often have these people throughout history been denied the opportunity of housing and education on the pretext of some moral or social shortcoming of their own. Their status has long been, and still is, lower than that of the steady resident.
     The European Union is a project based on free movement. The movement of capital came first, and is least disputed. The movement of goods over borders has been thoroughly realised, with thousands upon thousands of regulations to support it. Movement of people is in practice more difficult, with the European countries' domestic labour markets. different languages and disparate social insurance systems, but has at least been fully possible in theory.

     While the frequent inner border controls in the European Union and a wavering Schengen means little more than delays and inconveniences  for the EU-migrant, the attitude of Great Britain could amount to a greater threat to the free movement. The United Kingdom does no longer want to give full economic rights (benefits) to the EU migrants that work and pay taxes within the country. For this reason and others, the UK wants to re-negotiate the agreement, alternatively leave the union. What a Brexit would mean is not clear to anyone, perhaps it would still be possible to keep the free movement of labour within the EEA agreement. If the UK cannot accept the 2.3 million EU migrants working within its borders, what will then happen to those, and to the 2.2 million Britons that live within the rest of the EU, mostly in Spain, and whose right to migrate has not so far been much questioned?
     Usually working and paying taxes qualifies a resident for benefits in a country's social insurance system. That the British now want to tear this up is a new element in European politics. So is the Sweden Democrats' proposal that only citizens should have full economic rights in Sweden, regardless if they work or not. Citizenship in a country otherwise usually means full political rights, as voting rights and possibility to stand for election to parliament.
     There are people who are stateless. Others have citizenship in the country where they were born, irrespective of ethnicity. Citizenship can also be inherited. I have relatives with Swedish citizenship who have not lived in the country for three generations. The latest two generations speak but a few words of Swedish. The smallest children will have English and Swahili, and English and Chinese, respectively, for their first languages. Choosing a Swedish citizenship gives a safe harbour in Europe with advanced health care and free education should the need arise. Without wanting to deprive my cousins who are citizens of the world of their security, is their right to live in a country they have never seen more important than a Roma or Syrian child's right to safety and life?
   

We all live off the toil of past generations, and not just our own. The question is whether we are prepared to share this wealth that we inherited, and the freedom that follows it.
     Perhaps the person who loves a country and is prepared to work for its welfare could be considered a citizen, especially if they show a political interest, i.e. cares for something other than themselves.
     Perhaps the person who accepts a country and is prepared to pay taxes could be considered a resident of this country, and have the same rights as other taxpayers.
     Perhaps ethnicity is just a smoke screen loved by those who wants to delude us and make us not demand too much of life.

Vem tillhör ett land?

Om franska revolutionärer kunde hävda att medborgarskap i ett land skulle tillfalla den som ville vara medborgare i ett land, vad ska jag då med motsvarande skärpa säga?  Om Aristoteles förutsatte en delaktighet i (stads-)statens affärer som en nödvändig men kanske inte tillräcklig grund för medborgarskap, vad kan en invånare i en centraliserad miljonstat ha att sätta emot? Att det tycks som om de som levt i landet länge nog har rätten på sin sida? Att generationers rätt ackumuleras till min egen rätt och mitt eget medborgarskap?

Som för de flesta obemärkta familjer försvinner min släkts historia i ett dunkel, men vi tycks ha varit bofasta inte bara i samma land, utan i samma landskap i evinnerlighet. Ändå gör lösa rykten gällande att man på min pappas sida kanske var valloner för de hade så svart hår, och på morfars sida tattare för de var så rastlösa. Ingen vet det på allvar. Vad man vet är att båda dessa släkter som möttes i min mamma och min pappa var småbönder, lantarbetare, torpare, industriproletärer och vid sidan av det hembrännare. Inte en präst så långt ögat kan se. Men kanske att någon av dem varit invandrad från den europeiska kontinenten, eller av resandefolk.
     Av någon anledning brukar man anse att ursprungsfolk som levt i ett land långt före historisk tid har större rättigheter till denna landmassa man bebott, än oss andra av tveksam proveniens som flyttat omkring. Utgående från människors lika värde är det en tveksam logik. Förlorade jag min rätt till marken jag bor på för att mina förfäder för tre eller tjugosju generationer sedan migrerade några tiotals eller hundratals mil? I praktiken ser det förstår annorlunda ut: resolutioner och löften, fördrag och lagar till trots lever världens ursprungsfolk mycket begränsade och kringgärdade liv. Speciellt deras särskilda livsformer som inte lätt eller alls låter sig assimileras med ett modernt industrisamhälle; som att vara jägare och samlare, leva nomadliv eller utöva en shamanreligion, har blivit marginaliserade eller helt förbjudna.

     I Vietnam samsas mer än femtio folk om ett land. Både majoritetsfolket kinh och de flesta av de mindre folkgrupperna besatte landet samtidigt, och ingen kan anses vara ett ursprungsfolk. Ingen av dessa folkgrupper har på papperet mer eller mindre rättigheter än några andra, men skillnaderna mellan gruppernas välstånd och hälsa har vuxit sig allt större i den ekonomiska utvecklingsfas som följde på efterkrigstidens fattigdom och förödelse, och detta till minoritetsfolkens klara nackdel. De bor ofta i bergsområden, primitivt, längre från städer, industri och sjukvård än vad majoritetsbefolkningen gör, och har en lägre utbildningsgrad. De räknas likväl som medborgare och vietnameser.

   Sverige har ett allt annat än fläckfritt förflutet med sin ursprungsbefolkning, och ett problematiskt nu där man vägrar skriva under ILO 169, deklarationen om ursprungsbefolkningars rättigheter, kanske därför att det skulle ge samerna markrättigheter på ett sätt som kan hota mineralutvinningen och gruvetableringen i norr. Genom tiderna har den svenska staten varit fullt toleranta gentemot samiska rättigheter så länge de inte stört behoven hos det industriella näringsidkandet. Girjasprocessen om jakträttigheter som nyss avgjordes i Gällivare tingsrätt är inte den första och knappast den sista av statens rättsprocesser med samebyar.

     De folk som levt sina liv mer eller mindre ständigt på resande fot har ofta varit illa sedda i samhället, vare sig de varit romer med hela Europa som bas, eller resande inom ett land, (ofta med samma etnicitet som majoriteten), som svenska resandefolk eller tattare, eller irländska travellers. Deras livsstil går sällan lätt ihop med resten av samhällets bofasthet, arbete eller skolgång; men lika ofta har de genom historien förvägrats möjlighet till just bostäder och utbildning med hänvisande till någon moralisk eller social brist hos dem själva. Deras status har ständigt varit, och är, lägre än de fullt bofastas.

     Den europeiska unionen är ett projekt vars fundament är fri rörlighet. Kapitalets rörlighet kom först, och är minst omstritt. Varors rörlighet över gränser har också grundligt förverkligats, med tusen sinom tusen regleringar till stöd. Mänsklig rörlighet är i praktiken något svårare, med de europeiska ländernas nationella arbetsmarknader, olika språk och disparata socialförsäkringssystem, men har åtminstone varit fullt teoretiskt möjligt.

     Medan de ökade inre gränskontrollerna i EU och ett svajande Schengen för EU-migranter inte ännu betyder mycket annat än förseningar och krångel , så kan Storbritanniens inställning betyda större hot mot den fria rörligheten. Storbritannien vill inte längre ge fulla ekonomiska rättigheter (bidrag) till de EU-migranter som arbetar och betalar skatt inom landet. Bland annat på grund av detta vill man omförhandla sitt avtal, alternativt lämna EU. Vad en Brexit skulle innebära vet ingen ännu, kanske kan man ändå behålla den fria rörligheten av arbetskraft inom EES-avtalet. Om Storbritannien inte kan acceptera att ha 2,3 miljoner EU-migranter inom sina gränser, vad händer då med dessa, och med de 2,2 miljoner britter som lever inom resten av EU, framför allt i Spanien, och vars rättigheter att migrera inte hittills blivit stort ifrågasatta?
     Vanligtvis brukar arbete och skattebetalande kvalificera en invånare för bidrag inom ett lands socialförsäkringssystem. Att britterna nu vill riva upp det är ett nytt inslag i europeisk politik. Likaså Sverigedemokraternas förslag att endast medborgare ska ha fulla ekonomiska rättigheter i Sverige, oavsett om man arbetar eller inte. Medborgarskap i ett land brukar annars innebära att man har fulla politiska rättigheter, som rösträtt och valbarhet till parlamentet.
     Det finns människor som är helt statslösa. Andra får medborgarskap i det land de föds i, oavsett etnicitet. Medborgarskap går också i arv. Jag har släktingar med svenskt medborgarskap som inte bott i landet på tre generationer. De senaste två generationerna talar blott några få ord svenska. De minsta barnen kommer att ha engelska och swahili respektive engelska och kinesiska som sina första språk. Valet av ett svenskt medborgarskap ger en säker hamn i Europa med avancerad sjukvård och gratis utbildning om behov skulle uppstå. Utan att vilja ta ifrån mina världsmedborgare till kusiner deras säkerhet, men väger deras rätt att bosätta sig i ett land de aldrig sett verkligen tyngre än ett romskt eller syriskt barns rätt till trygghet och liv?
     Vi lever alla av tidigare generationers slit, och inte bara av vårt eget. Frågan är om vi är beredda att dela med oss av detta välstånd som vi fått i arv, och den frihet som följt med.
     Kanske skulle den som älskar ett land och är beredd att slita för landets välfärd kunna räknas som medborgare, särskilt om den engagerar sig politiskt, definierat som att bry sig om något annat än sig själv.
     Kanske kan den som accepterar ett land och är beredd att betala skatt räknas som en innevånare i landet, och ha samma rätt som andra skattebetalare där.
     Kanske är etnicitet bara en dimridå älskad av dem som vill förvilla oss och få oss att inte kräva för mycket av livet.

Goda nyheter

Eftermälet till de senaste veckornas eurozonsförhandlingar och nära-Greklandskrasch-upplevelse börjar nu skriva in sig i analyser och artiklar. I en intervju med sju av kontinentens stora tidningar breder Europarådets president Donald Tusk ut sina farhågor inför den politiska framtiden.
     Den stora risken med Greklands-historien (läs här: hela Syrizas regeringstid, antiåtstramningsmandat, förhandlingar och framför allt det stora tydliga NEJ:et i folkomröstningen) är inte ekonomisk och finansiell smitta, säger han, utan politisk.
     Hela den historien slutade ju i ett débâcle och nederlag för båda sidor med svåröverskådliga konsekvenser. EU-institutionernas har nu visat på sin rädsla för vänstern, och skräck inför folkliga beslut. Angela Merkel har uttryckt att det var nejet i folkomröstningen som fick lånegivarna att tappa förtroendet för Grekland, (och alltså inte den grekiska regeringens och Tsipras vacklande hållning).
     Vad är det då Donald Tusk är rädd för? Atmosfären i Europa, säger han, stämningen, den stora allmänna debatten som råder nu, och situationen i Grekland med resultaten av det senaste valet (då Syriza kom till makten) och folkomröstningen. Man talar om nya ideologier, men detta är inte nytt, hävdar han. Hans intuition säger att strömningarna är riskabla för Europa: "Speciellt denna radikala vänsterillusion att man kan skapa ett alternativ till det traditionella europeiska ekonomiska synsättet."
     Så pass rädda är eurokraterna för vänstern, för allmänna val, för folkomröstningar som inte går deras väg, för själva tanken att en europeisk politisk debatt uppstår där man börjar skönja alternativ till den etablerade deflationistiska ordningen.
"Min rädsla är att den ideologiska smittan är mer riskabel än den finansiella." 
Låt oss hoppas.
Källa: Kathimerini, eng utgåva. (Min översättning)

En mardrömslik uppgörelse

Den uppgörelse Grekland gjort med Eurogruppen för att ens kunna starta förhandlingarna inför ett tredje nödlån, ett tredje ΜΝΗΜΟΝΙΑ, Memorandum of Understanding, är ett uppgivande av sin nationella självständighet.
     Förutom brutala besparingar i en redan sönderspard ekonomi, innehåller avtalet märkliga inslag som kvasi-automatiska budgetnedskärningar och krav att all nationell lagstiftning som på något sätt kan beröra låneavtalet (dvs allt?) först måste passera och godkännas av EU-institutionerna. IMF återinsätts i Aten och 50 miljarder euro av statliga tillgångar förs över till en fond för privatisering. (Dessa 50 miljarder har spökat tidigare i förutvarande Memorandum och i IMF:s prognoser som man radikalt tvingats skriva ner, då inga sådana summor gick att få fram i praktiken vid försök att sälja av tillgångarna)
     Först då man lagstiftat och börjat genomföra allt detta kan diskussionen om en fullständigt nödvändig omstrukturering av skulden påbörjas. Inga som helst löften har getts, och med det nya låneavtalet kommer skulden att överstiga 200% av BNP, och troligtvis ökande då BNP snarare kommer att sjunka. Ingen tror att Grekland kommer att kunna betala denna skuld.
     Inte heller finns någon plan ännu på att tina upp de frysta krediterna för landets banker som är nära att kollapsa. Om de å andra sidan kollapsar är väl spelet slut, och man får börja trycka upp drachmer.
     Nobelpristagaren Joseph Stiglitz beskriver åtstramningspolitiken som "en depression utan slut" och hans kollega Paul Krugman talar om "dödandet av det europeiska projektet".
     Ingen kan rimligtvis vara lycklig över detta. Yanis Varoufakis liknar uppgörelsen med militärkuppen 1967, och ett antal tusen twittrare på olika språk kan inte sluta hävda att detta är en kupp mot demokratin. (#ThisIsACoup)
     Kommer det grekiska parlamentet (och det tyska för den delen, och fem till) att godkänna detta? Vore bättre om man ställde om de tryckpressar som finns i Grekland för 10-eurosedlar till drachmer. Europrojektet håller på att kväva en hel världsdel.
   

Kris? Vilken kris?

Psykologisk krigsföring

Förhandlingsläget mellan Tyskland och Grekland tycks alltmer förvärrat.
     Den före detta grekiske finansministern Yanis Varoufakis har igår kväll gått ut med en artikel i The Guardian där han anklagar sin tyske kollega Wolfgang Schäuble för att ha en mer eller mindre dold plan att pressa Grekland ut ur eurozonen. Eftersom Varoufakis ända fram till i söndags var landets finansminister, är det som om han vore en officiell person i förhandlingarna, och ändå inte eftersom han avgått. Han är fortfarande parlamentsledamot för Syriza, men skriver som en privatperson.
     Under tiden som eftermiddagens förhandlingar i Bryssel pågick mellan eurozonens finansministrar läcktes ett dokument som kanske eller kanske inte kom från det tyska finansministeriet. Detta dokument innehåller Schäubles plan att Grekland kan få en time-out på fem år från eurozonen, en tid för att rekonstruera skulden och reformera sin ekonomi innan man tillåts komma in i valutaunionen igen. Detta har inte presenterats som ett officiellt tyskt förslag, och då Schäuble har vägrat att kommentera det läckta dokumentet, kan ingen veta dess tyngd. Är det någons sjuka idé om ett skämt, eller en fullt medveten läcka för att skrämma deltagarna i förhandlingarna?
     Osäkerheten om vem som står för vad kan inte förbättra något i detta förvirrade Europa.
Den tyske twittraren NEIN skriver: "Europa utan Grekland. Som Schäuble utan ett hjärta."

Grekland folkomröstar imorgon

 NEJ 

Det omätliga

Den grekiske finansministern Yanis Varoufakis har vunnit uppmärksamhet för många saker, och detta är endast en av dem:
     I kritik av Thomas Pickettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet säger han att kapital, hur livsviktigt det än är, inte går att mäta, och fortsätter vidare med två andra livsviktiga ting som endast en idiot skulle förneka att de fanns, men också endast en idiot skulle påstå det gick att mäta, nämligen skönhet och kärlek.
     Ska man våga lägga till en sak, en omätligt livsviktig sak, nämligen demokrati? Vad Grekland lyckats med, i detta nästan ovinnbara ställningskrig mot EU-institutionerna som pågått nu i fem månader, är att återinföra demokratin i förhandlingarna. Man har förhandlat för det man fått mandat till i valet, och när det misslyckades hänförde man beslutet till en folkomröstning, där man lovar att respektera det grekiska folkets beslut.
     EU-byråkratin tycks djupt främmande för både mandat och folkvilja. Demokratin, vars värde för människan och ett land, är lika omätbar som kapital, skönhet och kärlek, lika omättligt viktig, har återvänt som segrare, den enda segraren i detta sifferkrig.
     Även om Grekland förlorar har man segrat.

Farväl till euron?

                                 "Vill vi leva i en Europeisk Union som ser som sin uppgift att göra mos av stolta nationer för att                                                   hålla andra nationer i ett tillstånd av svagsint skräck? Vi har stått inför sådana dilemman förr och                                               reagerat storartat. Vi måste göra det igen." Yanis Varoufakis                           

Passioner kan sluta illa. Greklands nye finansminister Yanis Varoufakis i Syriza talar ofta om den dödliga omfamningen mellan konkursmässiga banker och lika konkursmässiga nationalstater.
     Greklands 12 år gamla åtrå till euron tycks nu vara på väg att döda landet genom kvävning. Euron innebar "billiga pengar" på finansiellt nyspråk, det vill säga små underutvecklade länder i Europas periferi kunde få krediter med samma låga ränta som Tyskland. Det finns en ekonomisk teori som säger att med tillräcklig tillgång till kapital uppnår alla länder inom kort tid samma nivå av välstånd. Det är en (av många) ekonomiska teorier som inte tål att granskas mot den realitet i tiden som vi kallar verkligheten. Det massiva inflöde av kapital i Sydeuropa som valutaunionen drog med sig ledde inte till en fantastisk industriell, informationsteknologisk eller ens infrastrukturell utveckling där. Man såg inte hållbara framsteg inom utbildning, forskning eller hälsovård som följd.
     I det korrupta och dysfunktionella politiska system som rådde i Grekland ledde kapitalinflödet till stor offentlig spendering på byggen av olika slag, mest känt kanske olympiastadier till orimliga kostnader, dessutom en ny flygplats, samt ett tunnelbane- och spårvagnsnät i Athen med vackra och effektiva Siemenståg, dessvärre en del av den globala mutskandal det tyska företaget senare avslöjades med. En del av dem var nyttiga satsningar förvisso, men i ett korrupt klimat är det inte bara mutorna som kostar skattepengar, utan de för framför allt med sig ökade kostnader för de dåliga upphandlingar som var mutornas själva grund.
     Att bli medlem i en valutaunion för med sig en radikal och närmast omedelbar prishöjning till nivå med de andra (rikaste) länderna. Löne- och pensionshöjningar följer med nödvändighet i spåren, men släpar efter. Produktiviteten kanske inte alls höjs. I gapet mellan pris- och lönehöjningar skuldsätter sig hushållen, och mellan löneökningar och stagnerad produktivitet öppnar sig en avgrund.
     Ekonomerna Acemoglu och Robinson beskriver i sitt verk Why Nations Fail hur länder med en fungerande representation och delaktighet i politiken och ekonomin för stora befolkningsgrupper och rättssystem leder till välstånd, medan brist på legitimt styre, korruption, politiska eliter som tjänar sina egna syften och rättsosäkerhet i samhället inte i längden kan åstadkomma annat än ekonomisk stagnation eller nedgång. Detta kan vara ett sätt att förklara varför tillgång till kapital i sig inte leder till något välstånd. Demokratiska institutioner och delaktighet tar decennier eller rentav sekler att bygga upp, och pengainflöde in i ett korrupt system kan närmast fördröja denna process.

"NER MED KLEPTOKRATIN"

          Eurozonen skapar sin egen form av dysfunktion och asymmetri. Om Tyskland bara vill exportera, men inte importera i samma mån, flödar ett överskott ut över den södra periferin. När syd som en följd av finanskrisen stryper krediterna flödar detta överskott ut ur eurozonen. Europa blir en exportör av passiva besparingar och deflation, hävdar Yanis Varoufakis. Förutom att Europa själv stagnerar och befinner sig på randen av deflation, påverkar man resten av världsekonomin.
     I The Rotten Heart of Europe beskriver Bernard Connolly, tidigare anställd av EU-kommisionen, hur ERM (the Exchange-Rate Mechanism), förstadiet till EMU och Eurozonen, kollapsade. Att upprätthålla mer eller mindre fasta växelkurser i ett landsöverskridande samarbete utan att ha gemensam ekonomisk politik verkar vara ogörligt i och med den obalans det skapar genom ländernas skiftande import, export, konkurrenskraft och budget. Utan möjlighet att låta valutans värde ta smällarna och bilda en buffert för skiftningarna kommer andra delar av ekonomin att förskjutas. Minnesvärt är Sveriges försök i början av 90-talet då vi knöt kronan till ECU:n, (EU:s då teoretiska valuta), med fasansfulla konsekvenser, och man kunde läsa på löpsedlarna att reporäntan stigit till den surrealistiska nivån 500%.
     Bernard Connolly skildrar från sin plats inifrån EU-kommissionen hur inte ekonomiska, utan maktpolitiska överväganden, framför allt i spelet mellan Frankrike och Tyskland, helt har dominerat, där Tysklands vilja till politisk makt och Frankrikes tro att man ska kunna styra över Tyskland i en valutaunion, har regerat hela processen som sedan lett rakt fram till EMU. Så fort The Rotten Heart of Europe publicerades förlorade Bernard Connolly sitt jobb. Det han kallar för Europas ruttna innanmäte är själva EMU, det som har bildat eurozonen. "För Frankrike (som för Tyskland) har `lika villkor´ på den inre marknaden alltid inneburit en brant lutning till deras fördel - resultatet av införandet av ERM och socialstadgan, båda med intentionen att hålla `perifera´ länder i unionen i ett tillstånd av ekonomisk svaghet och politiskt beroende."

     Grekland, ett dysfunktionellt land som drivits rakt in i den finansiella väggen, blev sedan epicentrum för besparingsåtgärder och insatser av Internationella Valutaunionen (IMF). IMF:s rapport om fondens program i Grekland är full av förvånade uttryck för misstag begångna i all oskuld, ett ständigt skrattretande "oj, vi räknade fel". Allt blev värre än det skulle vara. Inget hjälpte egentligen upp situationen. Inte heller har de mycket stränga besparingarna gjort ekonomin bättre. Siffrorna är i själva verket förfärande: BNP har krympt med 27% sedan krisen började, arbetslösheten är 27%, och statsskulden har överstigit 180% av BNP. Inget tyder på att ekonomin håller på att förbättras.
     Det är i denna situation som Syriza valts, på mandat att omförhandla villkoren för landets nödlån. Förhandlingarna kanske, eller kanske inte, kommer att bli framgångsrika. Den nya regeringen vägrar till exempel att minska pensionerna vilket kreditorerna just nu kräver. Finansminister Yanis Varoufakis säger att med de summor som kreditorerna vill ha skulle det innebära att man utarmar de fattigaste pensionärerna, stryper landets ekonomi ännu mer och ytterligare förvärrar den humanitära krisen i landet. Eftersom bara 9 % av de arbetslösa uppbär ersättning lever många familjer i praktiken på någon släktings ofta rätt usla pension, och detta kan vara deras enda räddning.

     Finansministern kallar den process man hittills har sett i förhållandet mellan Grekland och dess kreditorer för "extend and pretend" - man fortsätter på samma sätt som förut och låtsas att krisen går att lösa med åtstramning och kvävning även om inget tyder på det. Även i IMF:s officiella rapport finns en liknande formulering, att man låtsats som om en skuldavskrivning kunde undvikas, till den delvis inträffade 2012 för första, men troligtvis inte sista gången. Finansminister Varoufakis har presenterat sina förslag till åtgärder tillsammans med sina medförfattare Holland och Galbraith i A Modest Proposal for Resolving the Eurozone Crisis, och senast i Greece´s Proposals to End the Crisis: My intervention at today's Eurogroup. Förslagen är sannerligen modesta: att privatisera statens tillgångar bara då man kan få ett rimligt pris för dem, att få tillgång till unionens investeringsfonder, att på ett organiserat sätt avhjälpa den humanitära krisen i landet, att inte spara mer på pensioner, att omvandla lånen till finansiellt sett bättre fungerande lån.
     Det märkliga är att Syriza-regeringen håller fast vid att bli kvar i eurozonen. Och varför? Det är svårt att se att Grekland någonsin har annat än misär att vänta sig som medlemmar i valutaunionen. Att lämna den nu är naturligtvis en stor risk, och minister Varoufakis har gjort ett förstulet yttrande att det hade varit bättre om man hade behållit drachman. Nu som medlemmar är den officiella hållningen att man absolut ska bli kvar, och att eurozonen för att fungera borde bli en politisk union. Yanis Varoufakis går så långt att han hävdar att de flesta européer vill ha en sådan union. Kan han mena det på allvar? Vilken svensk skulle vilja gå in i en politisk union med Tyskland och Grekland, Italien och Estland? Istället för självstyre? Då vore vi galna. Tillhör även Syriza den politiska elit som tror att deras egenintresse gynnas av eurozonen? Eller har man några rimliga skäl att stanna?

     Om förhandlingarna mellan Grekland och kreditorerna går i stå vet ingen vad som händer, förutom att Grekland då har slut på pengar. Den 30 juni förfaller en miljardskuld till IMF. Christine Lagarde har tydligt sagt att inget uppskov kommer att ges. Om Grekland ställer in den betalningen, har man då uppnått den så fruktade statsbankrutten? Och börjar i så fall dominobrickorna att falla - att man lämnar eurozonen, att andra länder följer med, att hela zonen faller i bitar? Ingen vet.
     När Aristoteles såg ut över Europa såg han inte sitt hemland, han såg ett främmande landskap av heder och stäpper, bebott av primitiva stamfolk, en del av dem ljushyllta med pil och båge förfäder till oss skandinaver. Kommer vi att bilda ett ofrivilligt imperium med de andra stammarna, eller kommer vi att ramla i bitar?
     Vi lever i intressanta tider.

Diagnos: Austerity fatigue

Hårt prövade mänskor prövas hårt igen. Sån är melodin med åtstramningar, att där tillgångarna är minst ska de strypas mest. Leden ska slitas mest där den varit som mest belastad. Den mest spruckna vägen ska trafikeras tyngst. "Vill man ha nånting gjort ska man be den upptagnaste i byn", säger ordförande Mao.
     Den har mest tillgång till vård som är friskast och rikast, så ser det ut överallt i världen. Och de som behöver vården mest är de minst försäkrade, de minst sannolika att ens vilja söka vård, de längst bort från vårdcentralen.
     De mest utmattade ska tröttas mer. De bekväma ska sparas allt besvär, de rika alla utgifter.
     Det nya Europas diagnos heter austerity fatigue, besparingsutmattning. För medan nationalekonomer lugnt kan sitta i TV och säga att en statsskuld är ingenting man betalar av tills den är slut, som en privat skuld; utan att tillväxten i ekonomin istället måste få skulden att krympa i jämförelse, så gör denna besparingsstränghet att allt bara krymper. Livet, förutsättningarna, företagen, uppfinningarna, de ungas möjlighet till utbildning, de sjukas möjlighet till friskhet. Själva horisonten krymper.
     De besparingsutmattade kan inte ens bli riktiga konsumenter och hålla hjulen rullande i samhällsekonomin. De usla lönerna ger dem en usel efterfrågan.
     Europa måste få växa istället, något positivt behöver skapas, byggas upp; även italienare, spanjorer och greker få vettiga löner och sociala rättigheter tills de förfärliga skulderna i Eurozonens periferi bleknar bort i sin futtighet.

Paretos lag, och lathetens triumf

Sociologen Vilfredo Pareto hävdade att 20% av människorna gör 80% av arbetet, och att detta förhållande är tillämpbart på vitt skilda sammanhang.
     Mänsklighetens historia visar på en rad olika sätt att organisera vem som gör arbetet och vem som har nytta av det. Relationen däremellan är något som kan starta krig och revolutioner.
     Den som förfogar över andras arbetskraft är sällan nöjd med enbart detta. En ideologi byggs på detta förhållande, där den som tänker ut hur andra ska arbeta ser sig själv som överlägsen, mer andligt högstående och även bättre presterande.
     Vem som är viktig och vem som arbetar är alltid en kontrovers. Två exempel från vitt skilda tider i Grekland kan ges. Platon och Aristoteles hävdade båda att den del av befolkningen som befattade sig med kroppsligt arbete, det vill säga bönder och hantverkare, var moraliskt lägre stående än de fria aristokratiska männen. Det grova arbetet bevisade att deras själar också var grova, utan att andra bevis behövde tas i fråga. I dagens eurokris har befolkningens lathet anförts som förklaring till Greklands extraordinärt dåliga läge. Statistiken från Eurostat visar på något annat - grekerna arbetar mer än andra européer, mer än tyskarna. Dock säger statistiken inget om andlig höghet.
     I sin bok om människans ursprung som jägare och samlare skriver Lasse Berg om en nutida grupp i Kalahari som lever på uråldrigt sätt:
     "I dessa samlargrupper finns det, precis som i alla andra kulturer, både hårt arbetande individer som jobbar mer än dubbelt så mycket som genomsnittet, och sådan som under längre perioder är extremt lata. Under en vecka lyfter dess knappt ett finger för att bidra till gruppens uppehälle; de varken samlar, jagar eller utför hushållsarbete. Ändå tycks en kultur ha vuxit fram som gör att gruppen kan acceptera också ett sådant asocialt beteende."
    Jägar- och samlarsamhällen är ändå oerhört jämlika, jämfört med något sammanhang, kultur eller organisering som kommit efter dem, och likväl uppvisar de denna skillnad i ansträngning som krävs av olika individer.
     Vilka är dessa lata personer som kommer undan, och hur lyckas de med sin bedrift att låta andra göra jobbet? Varje familj, vart förhållande och varenda arbetsplats har något av denna historia i sitt inre. Kanske är det inte utmärkande för ett geni att vara en person som gör storverk, utan tvärtom mer genialiskt att framgångsrikt slippa undan svett och ansträngning? Moraliskt halvruttet kanske, men en triumf för latheten över utmattning och förslitningsskador. 

Hopp för Grekland

Det finns nu till slut hopp om att Grekland kan ta sig ur det gastkramande greppet av åtstramningåtgärder och repressiva dysfunktionella lånevillkor med tveksam demokratisk grund. Den nya regeringen, den nye finansministern, talar också ett nytt språk - de accepterar inte den rådande ordningen som om den vore ofrånkomlig, istället vill de omförhandla villkoren.
     De flesta kommer att hävda att det är omöjligt, ända fram tills att det händer.

En ny värld

På Nelson Mandelas stora minnesceremoni i Soweto förra veckan var det inte de gamla vanliga misstänkta som fördes samman för att hålla tal. Varken Sarkozy eller Hollande, Cameron, Blair, Europeiska Unionen eller SIDA förde sin talan. Istället talade afrikanska unionen och ANC, naturligt nog, och vid sidan av dem Kina, Indien, Brasilien och Kuba. Barack Obama tycktes mest passa in i bilden tack vare sin godartade personlighet och sin afrikanska etnicitet, inte egentligen i egenskap av USA:s president. Maktförhållandena i världen håller på att skifta och det syntes i Soweto. Kvinnornas starka närvaro var påfallande. Det vitaste man kom i närheten av i sällskapet var västvärldens utstötte Raúl Castro.
       Europa är inte längre världens centrum med armen utsträckt mot Nord-Amerika. Kanske kan Europa i framtiden istället vara en kontinent bland kontinenter - en fredlig sådan.
       Kongo måste vara en av de senaste seklernas mest missionerade länder i världen. Men i ett decennium, eller ett par, har en ström av missionärer gått från Kongo till Europa, ett Europa som kongoleserna anser har förlorat sin själ och andlighet.
       Under tiden, i Gävleborgs län, bedriver några få nigerianer evangelisation ute i småsamhällena i skogen. De har lämnat teologiseminarierna i Lagos eller Ibadan för att lära sig svenska och missionera bland de klentrogna skogsborna.
       För tusen år sedan hade de säkert blivit ihjälslagna. Det är ändå en fredligare värld nu. De tycks ha fri lejd.

Hälsa för alla

Allt blir inte sämre i världen, långt därifrån. Andelen fattiga minskar, andelen barn som överlever ökar. Andelen mänskor på jorden som får del av subventionerad hälsovård ökar också stadigt.
       Tänk dig själv att behöva betala kostnaden för en blindtarmsoperation med vad du har i fickan just för stunden. Det skulle kosta lite mer än 150 spänn...
       Världshälsoorganisationen (WHO) visar i denna lilla vackra film hur några låg- och medelinkomstländer arbetar för att uppnå täckning av hälsovård för alla. I den rika delen av världen kan man konstatera att till och med USA verkar ha lyckats med mästerstycket att införa allmän hälsovård detta år 2013.
       WHO-film: The many paths towards universal health coverage

Hunden som filosof

Platon låter i Staten Sokrates säga att hundar är sanna vishetsvänner därför att de betraktar som vänner dem de känner, och fiender dem de inte känner. En hund kan vara mild och kärvänlig, såväl som vild och argsint. En hund har urskillning och alltså är han en vän av visheten, en filosof.
       I New York Times kan man läsa om hur man övertalat hundar att gå in i magnetkameror och där kunnat konstatera att samma del av hjärnan lyser upp vid kontakt med matte eller husse som hos mänskor när de träffar någon de gillar. Vänskap alltså, kärlek rentav.
       Alla som umgåtts mycket med hundar vet att de kan visa den starkaste vänskap likaväl som att att med blicken i fjärran sitta och filosofera över det ena eller det andra. Om Platon hade umgåtts mer med den arbetande delen av befolkningen hade han kanske också tillerkänt dem, oss, en förmåga till tankebredd och rentav vishet.
Platon:Staten

Disciplin - en skräckhistoria

"Disciplinen låter ingenting undkomma. Det är inte bara så att den inte låter saker ha sin gång, själva dess princip är att även de minsta sakerna inte bör överlämnas åt sig själva."

"Disciplinen har väsentligen som funktion att hindra allt" ...

Michel Foucault, Föreläsning vid Collège de France, 1978

Vad är en familj?

Vad är en familj för något? Något överraskande har en tusen sidor tjock textbok i kirurgi ett svar på den frågan. Utan att gå in på släktskap, partnerskap, kön och ålder eller liknande saker, har man plötsligt lyft benet för att placera ett knä i skrevet på idealen såsom vi känner dem.
       En familj, skriver man, är en social enhet för ömsesidigt stöd. Socialt, ekonomiskt, fysiskt och känslomässigt stöd.
       En man rånas och lämnas liggande i ett dike. Många går förbi honom, men den som stannar och hjälper honom är en person tillhörande en illa ansedd etnisk grupp, en utlänning. Det här är den nytestamentliga historien om den barmhärtige samariern (Luk 10:25). Liknelsen berättas som ett svar på frågan: Vem är min nästa? Två präster kan predika på samma dag över denna text och komma med två olika svar. Min nästa är den som hjälper mig, säger den ene. Min nästa är den som behöver min hjälp, säger den andre.
       Vem är min familj? Den som ger mig stöd, eller den som får mitt stöd? Om allt stöd uteblir kan man då hävda att detta är inte en familj, och lämna den, välja en ny rentutav? Eller kan man ensidigt skapa en familj av de behövande genom att ge dem stöd? Det idealiska livet innehåller väl lite mer ömsesidighet än så, men vad innehåller den ideala familjen?

Ordval: bestraffar

Uttrycket för dagen bland statsvetare och andra kommentatorer är att Europas befolkningar bestraffar sittande regeringar genom att inte längre vilja rösta på dem. Så kan man ju också säga. Eller man skulle kunna säga att den europeiska delen av mänskligheten inte riktigt är nöjd med den politik som förs.
       Bland de små och smala opinionsundersökningarna där 1 000 personer brukar tillfrågas om vad de skulle rösta på om det var val idag, görs också större och bredare där man frågar om åsikter om samhället i stort. Den typen av undersökningar brukar visa på att det i Europa av idag finns en majoritet för ett starkare gemensamt samhälle, med fungerande offentlig vård och skola, och även en beredvillighet att betala för det.
       Den förda politiken har i decennier gått åt ett annat håll. Det man i praktiken har att välja på är mer eller mindre nyliberala partier, och några galningar på kanten. Här har man kanske en rimlig förklaring på bestraffningen. Vad man än väljer blir det inte rätt, och få är nöjda med sittande regeringars godtycke. Det är märkligt hur politiken har kunna fjärma sig så långt från folkviljan.
       Tycker regeringarna att de här bestraffningarna svider svårt? Var glad att det inte är giljotinen.
       Så här kan också uttrycka det: Politikerna bestraffar (återigen) folket genom att föra en politik som inte representerar dess åsikter.

Att vara en medborgare

Att få sitta ner och prata med sina jämlikar på en fri plats i en fri tid, tala om vad man vill, är det inte detta som är grunden i all demokrati? Att vara en samhällsvarelse, en medborgare. Lite kaffe till skadar inte, inte heller den friska luften och svalkan i skuggan. Friheten att vara en människa. Glädje.

      Männen i den uråldriga grekiska demokratin ständigt pratande vid sitt kaffe. Detta är livet. Men var är kvinnorna?

Post mortem Irland

På senaste tiden har man börjat riva upp eurozonens gamla döda räddningsprojekt ur mullen för att se vilka sjukdomar de led av, kanske rentav fastställa dödsorsak.
       Irland, som nyligen hamnat i ännu en svår ekonomisk nedgång, får nu handskas med betänkligheter om man gjorde rätt i att låta skattebetalarna stå för bankräddningar 2008. Inspelningar av telefonsamtal mellan chefer på Anglo Irish Bank har läckt ut, och visar att man från bankens ledning medvetet förde allmänheten och parlamentet bakom ljuset genom att inte avslöja hur stora förlusterna verkligen var. En av de högsta cheferna resonerar som så att om förlusternas storlek blev känd, kanske man från samhällets sida skulle tro att man hade ett val. 
       Vi ska inte bara tro att vi har ett val. Vi ska vara övertygade om att vi har ett val. Island räddade inte sina banker, och ön har inte sjunkit som ett förlorat Atlantis. Även på Cypern gjordes ett annat val och man frös banktillgångar över 100.000 euro där. När det inträffade beskrevs det som ett undantag, men senare lagförslag inom EU tyder på något annat. Nu planeras för en lagstiftning där investerare i banker och de med stora tillgångar får ta de största smällarna. Det skulle i så fall innebära slutet på de urskillningslösa och vettlösa bankräddningarna. Låt oss hoppas.

Demokratins smala livsrum

Eurokrisen förändrar hur beslut fattas. Lägets allvar tvingar fram drastiska lösningar, snabba beslut och ofta nog ingripanden av överstatliga organisationer. Internationella Valutaunionen (IMF) beskriver i sin rapport om Greklands "räddningsprojekt" vilka vägval och överväganden man stod inför. Besluten var inte på något sätt självskrivna, och resultaten sällan riktigt vad man väntade sig. Man erkänner att man saknade folkligt stöd och legitimitet, men hävdar samtidigt att diskussionen om ett eventuellt grekiskt utträde ur euron borde ha förts bakom stängda dörrar och inte offentligt, kanske för att inte oroa marknaderna och trassla till räntan på statsobligationerna.
       I det nya Europa krymper utrymmet för åsiktsskillnad. Kriserna, vare sig av politisk eller finansiell grund, tillåts att pågå för länge. När de officiellt ska åtgärdas, helst med överstatlig hjälp, är det bråttom. På några få dagar eller veckor ska avtal ingås som påverkar hela länders liv i decennier framåt. Ingen tid finns för en verklig och öppen konsekvens- och riskanalys, för remissförfarande och debatt i de djupa folklagren. Besluten ska bara nöjaktigt pressas igenom i parlamenten.
       Den fullständigt moderna makten vill få oss att tro att det inte finns några val - att den är maktlös och handlar utifrån en ren nödvändighet. Det är den enda vägens politik, som inte tillåter sig att presentera bättre eller sämre val, utan inget val alls. Vare sig det är krisen, naturen, nationen, unionen eller situationen som tvingar fram politiken, så kräver den ett diskussionslöst accepterande. Detta är falskspel.
   

  Det finns val, kanske inte alltid så trevliga, men ändå val. Varje dag och varje stund görs det val. Detta, om inget annat, kan IMF-rapporten lära oss. I eurokrisens hittills värsta stunder, i Grekland 2010-2012, gjordes val, ibland för att pengarna fanns eller saknades, ibland för att den politiska viljan fanns eller saknades. Diskussioner fördes, på den överstatliga nivån, tvivel fanns på den överstatliga nivån. Man hade kunnat fatta andra beslut. Hade andra beslut fattats hade till exempel den offentliga grekiska skulden varit lite mer fransk och betydligt mer privat. I vilket fall som helst behöver dessa utrymmen av val återerövras till demokratin. Dessa utrymmen, och lite till.
       Det är verkligen kris i Europa, en demokratins kris.