Grekland är inte riktigt som resten av Europa - på många sätt är det mer
asiatiskt än europeiskt. Husen, getterna, de avgnagda bergen med några
cypresser på, musikens märkliga tonarter, det turkiska kaffet identiskt med det
grekiska, den grekiska yoghurten identisk med den turkiska, gatuhundarna,
trafiken med fler motorcyklar än bilar; det påminner mer om Vietnam än om
Sverige. Klimatet är subtropiskt, med de svala öppna stenhusen, palmer och
apelsinträdgårdar. De stora populära TV-såporna är turkiska och textade till
grekiska. Det enda riktigt europeiska är ekonomin, stagnerad trots sin
underutveckling, dessutom belånad på samma gång, inte ett spår av asiatisk
tiger. Historiskt sett har grekerna vänt sig österut, inspirerats vetenskapligt
av babylonierna och helst fört krig med perserna. Så på vilka skakiga grunder kan Europa hävda sin arvsrätt till
Grekland?
Jason Manolopoulos hävdar i sin bok Greece's Odious Debt att
den klassiska grekiska traditionen och storhetstiden är västlig. Sedan
drabbades man av barbarernas välde och en östlig despoti, och att det är just
dessa orientaliska despotiska drag som lever kvar i det moderna Grekland och
hämmar dess utveckling. Man vill gärna i Grekland dra en skiljelinje mellan
västlig demokrati och östlig despoti såsom det var vid tiden för perserkrigen. Man kan
tala om att skattesmitning varit endemisk i Grekland sedan den osmanska tiden,
därför att det sågs som en motståndshandling mot en ockupationsmakt. Men den
osmanska överhögheten med påföljande behov av skattesmitning ligger snart 200 år
bort i tiden. Manolopoulos vill också hävda att Grekland inte är europeiskt
därför att det aldrig haft en filantropisk medelklass. Med de måtten skulle
inte Sverige heller kvalificera som europeiskt, vars välstånd byggdes snarare
av tung industri och en stark arbetarrörelse.
Varje försök att förstå, eller förklara, ekonomiska tillstånd och händelser med kulturella faktorer sänker en ner i ett hav av relativism, slående mot vassa klippor av fördom och godtycke. En sak är säker – Europa vill ha det grekiska arvet som sitt, men inte kännas vid det moderna Greklands kaos.
Varje försök att förstå, eller förklara, ekonomiska tillstånd och händelser med kulturella faktorer sänker en ner i ett hav av relativism, slående mot vassa klippor av fördom och godtycke. En sak är säker – Europa vill ha det grekiska arvet som sitt, men inte kännas vid det moderna Greklands kaos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar