Vilken världsdel tillhör Grekland?

Grekland är inte riktigt som resten av Europa - på många sätt är det mer asiatiskt än europeiskt. Husen, getterna, de avgnagda bergen med några cypresser på, musikens märkliga tonarter, det turkiska kaffet identiskt med det grekiska, den grekiska yoghurten identisk med den turkiska, gatuhundarna, trafiken med fler motorcyklar än bilar; det påminner mer om Vietnam än om Sverige. Klimatet är subtropiskt, med de svala öppna stenhusen, palmer och apelsinträdgårdar. De stora populära TV-såporna är turkiska och textade till grekiska. Det enda riktigt europeiska är ekonomin, stagnerad trots sin underutveckling, dessutom belånad på samma gång, inte ett spår av asiatisk tiger. Historiskt sett har grekerna vänt sig österut, inspirerats vetenskapligt av babylonierna och helst fört krig med perserna.  Så på vilka skakiga grunder kan Europa hävda sin arvsrätt till Grekland?

       Jason Manolopoulos hävdar i sin bok Greece's Odious Debt att den klassiska grekiska traditionen och storhetstiden är västlig. Sedan drabbades man av barbarernas välde och en östlig despoti, och att det är just dessa orientaliska despotiska drag som lever kvar i det moderna Grekland och hämmar dess utveckling. Man vill gärna i Grekland dra en skiljelinje mellan västlig demokrati och östlig despoti såsom det var vid tiden för perserkrigen. Man kan tala om att skattesmitning varit endemisk i Grekland sedan den osmanska tiden, därför att det sågs som en motståndshandling mot en ockupationsmakt. Men den osmanska överhögheten med påföljande behov av skattesmitning ligger snart 200 år bort i tiden. Manolopoulos vill också hävda att Grekland inte är europeiskt därför att det aldrig haft en filantropisk medelklass. Med de måtten skulle inte Sverige heller kvalificera som europeiskt, vars välstånd byggdes snarare av tung industri och en stark arbetarrörelse.
      Varje försök att förstå, eller förklara, ekonomiska tillstånd och händelser med kulturella faktorer sänker en ner i ett hav av relativism, slående mot vassa klippor av fördom och godtycke. En sak är säker – Europa vill ha det grekiska arvet som sitt, men inte kännas vid det moderna Greklands kaos.