Så här ser siffrorna ut.
Ersättningen för en afghansk civil
dödad av misstag av amerikansk militär: 2.500 dollar.
Ersättningen för en afghansk civil dödad i massakern i Kandaharprovinsen 2012: 46.000 dollar. Ersättningen för en afghansk civil skadad
i massakern i Kandaharprovinsen 2012: 10.000 dollar. BNP per capita i
Afghanistan: 543
dollar.
Antalet amerikanska soldater i
Afghanistan: 66.000.
Antalet privata kontraktsarbetare i Afghanistan som arbetar för Pentagon: 113.000.
Antalet skallskador orsakade av yttre våld i amerikanska krig:
230.000
per 10 år. Antalet diagnoser av posttraumatiskt stressyndrom i amerikanska militären:
76.000 per 10
år. Antalet diagnoser av posttraumatiskt stressyndrom återkallade av Madigan
Hospital vid Joint Base Lewis-McChord: 300.
Antalet dödade i massakern i
Kandaharprovinsen: 16. Antalet dödade i Song My-massakern, Vietnam: 109. Antalet
dödsfall relaterade till tobak i Afghanistan enligt WHO: 90.000
per år.
Om 90.000 dör av tobak, per år, varför
ska man göra stort väsen av en massaker som dödade sexton?
En massaker är ett brott mot
mänskligheten. Det är ett angrepp mot själva livet att skjuta ihjäl sovande
barn. Afghanernas förtroende för amerikanerna är i det närmaste ödelagt nu.
Därmed inte sagt att man ska låta tobaken härja fritt.
Det finns i Afghanistan ett
envist rykte att det inte var en ensam soldat som dödade och skadade alla i
de två byarna den natten 11 mars. Även om vittnesmålen
är motsägelsefulla är man i stort sett eniga om att det var flera soldater
inblandade, en del talar till och med om helikoptrar i området. Både president
Karzai och den han utsett att vara högste ansvarig för utredningen hävdar att
det måste ha varit mer än en soldat på platsen. Under tiden har inte USA gjort
minsta antydan om någon annat än att sergeant Bales ensam bär ansvaret för det
som hände. Efter massakern krävde
Karzai att amerikanerna genast skulle dra tillbaka sina trupper från
landsbygden.
I USA är det inte musikaliska
örtpåverkade hippies som protesterar mot kriget idag, utan det mest uttalade motståndet
mot kriget tycks ligga hos krigsveteranerna. Organisationen Iraq Veterans Against the War, som även
räknar Afghanistan-veteraner bland sina medlemmar, har som ledord medkänsla,
solidaritet och rättvisa. Man vill ändra de strukturer av våld
som råder i de länder USA har invaderat, kompensera ländernas befolkningar för
vad de utstått, och även förändra de mönster i det amerikanska samhället som
gör att unga och fattiga tvingas in i en militär karriär, i brist på andra
livsmöjligheter. Man hävdar att soldater pressas för hårt, med för många och
långa tjänstgöringar i krig, och sedan inte får den vård de behöver eller
tillräckliga förmåner. ”The military is broken”, säger man.
1968 skedde en massaker i Song My
(My Lai), nyheten om vilken spreds i hela världen. Det var en större massaker
än den i Kandahar och kunde åtminstone påstås av de inblandade att vara del i
en militär operation. Gabriel Kolko skriver i sin Vietnam. Anatomy of a War
att flera tidigare massakrer var kända och omskrivna av vänstertidningar, men
det var först när opinionen började vända på allvar mot kriget, och eliten i
form av företagsledare och politiker tvivlade på möjligheten till seger, som
nyheten om en massaker i Vietnam kunde spridas i breda kretsar av media.
De krig som USA fört på tvåtusentalet
är annorlunda. Vietnamkriget trodde man att man skulle vinna, även om det var
illusoriskt. Irak och Afghanistan var krig som varken gick att vinna eller
förlora. Man kunde börja dem, men knappast sluta dem helt. Även om ingen är
speciellt mycket för kriget i Afghanistan, är motståndet också svagt och
fragmentariskt. Kriget är planerat att avslutas inom några år, trupperna har
börjat dras tillbaka, men den amerikanska närvaron kommer att förbli länge i
mer förtäckta former. De ständiga civila dödsfallen döljs inte, men väcker inga
folkstormar. Den stora opinionsvändningen som skulle få dödsskjutningarna av
civila att bli till skandalösa händelser är ännu inte här. Men den kanske
kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar