Massakern i Kandahar: Del 4. Lariam

I ett avsnitt av en amerikansk TV-serie kunde man se en advokat engagera sig i hemkommande soldater och deras berättelse om en malariamedicin som tycktes göra människor galna ute i kriget. Var det bara frukten av livlig fantasi hos en manusförfattare och ett begär att skapa våldsam fiktion för TV? Nej, soldater har återvänt från krigen i Asien och talat om meflokinraseri – de plötsliga aggressiva utbrott man kan se hos dem som nyss tagit sin malariamedicin. Robert Bales, anklagad för att ha mördat 16 civila afghaner, var i ett förband i Afghanistan som mycket väl kan ha använt just den medicinen.

       Lariam (aktiv substans meflokin), är en medicin framtagen av den amerikanska militären och har använts sedan slutet av 1980-talet. Den ges i förebyggande syfte. Man var på god väg att ersätta den 2009 med den rätt så harmlösa antibiotikan doxycyklin, efter rapporter om svåra psykiska biverkningar och misstankar om Lariams inblandning i en serie självmord. Lariam har dock delvis blivit kvar i Afghanistan och bland specialstyrkorna – framför allt för att den anses så effektiv och endast behöver tas en gång i veckan.

       Fass anger att Lariam inte ska användas till personer med en historia av psykisk sjukdom, speciellt depression. Bland mindre vanliga biverkningar (1/100 – 1/1000) listas rastlöshet, glömska, förvirring, hallucinationer, psykotiska och paranoida reaktioner, panikattacker, aggressivitet samt andra mer fysiska obehag som frossa, hjärtrusning, håravfall, kramper, darrning och synrubbningar. Yrsel, illamående och mardrömmar är tio gånger vanligare än så. Halveringstiden – den tid det tar för hälften av substansen att försvinna ur blodet – är 10-33 dagar. Med en dos var sjunde dag är risken överhängande för en ökning av koncentrationen i blodet för varje ny dos.

       I januari 2012 startade Pentagon en undersökning av användandet av Lariam. En follow-up order publicerades i mars samma år, nio dygn efter massakern i Kandahar, där man betonar vikten av noggrann screening av kontraindikationer – det vill säga att det inte ges till individer med tidigare psykiatrisk diagnos eller skallskada – att medicinering alltid ska journalföras, samt att information ges till patienten om att intag genast måste upphöra vid allvarliga psykiska reaktioner på medicineringen. Rapporten antyder att dessa tre kriterier hittills inte uppfyllts på ett tillfredsställande sätt.

       Undersökningen är nu sedan länge klar, men inga resultat är offentliggjorda. Inte heller har man svarat offentligt på om Robert Bales tagit Lariam. Om journalanteckningar fattas skulle det kunna ses i ett blodprov flera månader efteråt, men även försvarsadvokaten är tyst om detta. Kanske för att han fått ett negativt svar. Däremot är en av anklagelsepunkterna mot Bales att han innehavt och brukat steroider, vilken sort anges dock ej.

       Los Angeles Times publicerade för ett år sedan artikeln A fog of drugs and war där man med siffror från berörda myndigheter kunde rapportera att 110 000 amerikanska militärer i aktiv tjänst stod på antidepressiva, lugnande, antipsykotiska, ångestdämpande eller andra narkotiska preparat. Medan man i Vietnam använde psykofarmaka vid enstaka tillfällen, var det fram till Irakkriget omöjligt att bli utsänd om man var i behov av den sortens medicinering. Amerikanska psykologförbundet säger att den verkliga faran vore om soldater inte hade tillgång till ”livräddande mediciner”. Andra är rädda för vad en blandning av medvetandepåverkande mediciner, skallskador, posttraumatisk stress, alkohol och krigets vardagliga anspänning och ångest kan leda till. I fält får man inte heller regelbundna kontroller, och läkemedel skickas med i stor mängd för lång tid framåt.

       Ett ifrågasatt och omtalat läkemedel som ibland används i fält är sömnmedlet Ambien. Det är en benzodiazepin med generiskt namn Zolpidem. Det behövs bara en hastig genomläsning av dess biverkansprofil i Fass för att man ska inse att detta inte är ett läkemedel lämpligt för en beväpnad person. Någonstans mellan 1/10 och 1/100 kan drabbas av grava psykiska störningar i form av vanföreställningar, raserianfall, hallucinationer, psykoser, aggressivitet och sömngång. Dessutom kan Zolpidem skapa anterograd amnesi, en form av minnesförlust där hjärnan inte tar in information som kan bilda minnen. Det blir en verklig minneslucka där inget minne finns som senare kan komma upp till ytan. På grund av detta uppmanas personen att sova 7-8 timmar efter intag av medicinen, och inte göra något annat. Sova inlåst på sitt rum utan någon som helst tillgång till vapen, skulle man kunna tillägga.