Om franska revolutionärer kunde hävda att medborgarskap i ett land skulle tillfalla den som ville vara medborgare i ett land, vad ska jag då med motsvarande skärpa säga? Om Aristoteles förutsatte en delaktighet i (stads-)statens affärer som en nödvändig men kanske inte tillräcklig grund för medborgarskap, vad kan en invånare i en centraliserad miljonstat ha att sätta emot? Att det tycks som om de som levt i landet länge nog har rätten på sin sida? Att generationers rätt ackumuleras till min egen rätt och mitt eget medborgarskap?
Som för de flesta obemärkta familjer försvinner min släkts historia i ett dunkel, men vi tycks ha varit bofasta inte bara i samma land, utan i samma landskap i evinnerlighet. Ändå gör lösa rykten gällande att man på min pappas sida kanske var valloner för de hade så svart hår, och på morfars sida tattare för de var så rastlösa. Ingen vet det på allvar. Vad man vet är att båda dessa släkter som möttes i min mamma och min pappa var småbönder, lantarbetare, torpare, industriproletärer och vid sidan av det hembrännare. Inte en präst så långt ögat kan se. Men kanske att någon av dem varit invandrad från den europeiska kontinenten, eller av resandefolk.
Av någon anledning brukar man anse att ursprungsfolk som levt i ett land långt före historisk tid har större rättigheter till denna landmassa man bebott, än oss andra av tveksam proveniens som flyttat omkring. Utgående från människors lika värde är det en tveksam logik. Förlorade jag min rätt till marken jag bor på för att mina förfäder för tre eller tjugosju generationer sedan migrerade några tiotals eller hundratals mil? I praktiken ser det förstår annorlunda ut: resolutioner och löften, fördrag och lagar till trots lever världens ursprungsfolk mycket begränsade och kringgärdade liv. Speciellt deras särskilda livsformer som inte lätt eller alls låter sig assimileras med ett modernt industrisamhälle; som att vara jägare och samlare, leva nomadliv eller utöva en shamanreligion, har blivit marginaliserade eller helt förbjudna.
I Vietnam samsas mer än femtio folk om ett land. Både majoritetsfolket kinh och de flesta av de mindre folkgrupperna besatte landet samtidigt, och ingen kan anses vara ett ursprungsfolk. Ingen av dessa folkgrupper har på papperet mer eller mindre rättigheter än några andra, men skillnaderna mellan gruppernas välstånd och hälsa har vuxit sig allt större i den ekonomiska utvecklingsfas som följde på efterkrigstidens fattigdom och förödelse, och detta till minoritetsfolkens klara nackdel. De bor ofta i bergsområden, primitivt, längre från städer, industri och sjukvård än vad majoritetsbefolkningen gör, och har en lägre utbildningsgrad. De räknas likväl som medborgare och vietnameser.
Sverige har ett allt annat än fläckfritt förflutet med sin ursprungsbefolkning, och ett problematiskt nu där man vägrar skriva under ILO 169, deklarationen om ursprungsbefolkningars rättigheter, kanske därför att det skulle ge samerna markrättigheter på ett sätt som kan hota mineralutvinningen och gruvetableringen i norr. Genom tiderna har den svenska staten varit fullt toleranta gentemot samiska rättigheter så länge de inte stört behoven hos det industriella näringsidkandet. Girjasprocessen om jakträttigheter som nyss avgjordes i Gällivare tingsrätt är inte den första och knappast den sista av statens rättsprocesser med samebyar.
De folk som levt sina liv mer eller mindre ständigt på resande fot har ofta varit illa sedda i samhället, vare sig de varit romer med hela Europa som bas, eller resande inom ett land, (ofta med samma etnicitet som majoriteten), som svenska resandefolk eller tattare, eller irländska travellers. Deras livsstil går sällan lätt ihop med resten av samhällets bofasthet, arbete eller skolgång; men lika ofta har de genom historien förvägrats möjlighet till just bostäder och utbildning med hänvisande till någon moralisk eller social brist hos dem själva. Deras status har ständigt varit, och är, lägre än de fullt bofastas.
Den europeiska unionen är ett projekt vars fundament är fri rörlighet. Kapitalets rörlighet kom först, och är minst omstritt. Varors rörlighet över gränser har också grundligt förverkligats, med tusen sinom tusen regleringar till stöd. Mänsklig rörlighet är i praktiken något svårare, med de europeiska ländernas nationella arbetsmarknader, olika språk och disparata socialförsäkringssystem, men har åtminstone varit fullt teoretiskt möjligt.
Medan de ökade inre gränskontrollerna i EU och ett svajande Schengen för EU-migranter inte ännu betyder mycket annat än förseningar och krångel , så kan Storbritanniens inställning betyda större hot mot den fria rörligheten. Storbritannien vill inte längre ge fulla ekonomiska rättigheter (bidrag) till de EU-migranter som arbetar och betalar skatt inom landet. Bland annat på grund av detta vill man omförhandla sitt avtal, alternativt lämna EU. Vad en Brexit skulle innebära vet ingen ännu, kanske kan man ändå behålla den fria rörligheten av arbetskraft inom EES-avtalet. Om Storbritannien inte kan acceptera att ha 2,3 miljoner EU-migranter inom sina gränser, vad händer då med dessa, och med de 2,2 miljoner britter som lever inom resten av EU, framför allt i Spanien, och vars rättigheter att migrera inte hittills blivit stort ifrågasatta?
Vanligtvis brukar arbete och skattebetalande kvalificera en invånare för bidrag inom ett lands socialförsäkringssystem. Att britterna nu vill riva upp det är ett nytt inslag i europeisk politik. Likaså Sverigedemokraternas förslag att endast medborgare ska ha fulla ekonomiska rättigheter i Sverige, oavsett om man arbetar eller inte. Medborgarskap i ett land brukar annars innebära att man har fulla politiska rättigheter, som rösträtt och valbarhet till parlamentet.
Det finns människor som är helt statslösa. Andra får medborgarskap i det land de föds i, oavsett etnicitet. Medborgarskap går också i arv. Jag har släktingar med svenskt medborgarskap som inte bott i landet på tre generationer. De senaste två generationerna talar blott några få ord svenska. De minsta barnen kommer att ha engelska och swahili respektive engelska och kinesiska som sina första språk. Valet av ett svenskt medborgarskap ger en säker hamn i Europa med avancerad sjukvård och gratis utbildning om behov skulle uppstå. Utan att vilja ta ifrån mina världsmedborgare till kusiner deras säkerhet, men väger deras rätt att bosätta sig i ett land de aldrig sett verkligen tyngre än ett romskt eller syriskt barns rätt till trygghet och liv?
Vi lever alla av tidigare generationers slit, och inte bara av vårt eget. Frågan är om vi är beredda att dela med oss av detta välstånd som vi fått i arv, och den frihet som följt med.
Kanske skulle den som älskar ett land och är beredd att slita för landets välfärd kunna räknas som medborgare, särskilt om den engagerar sig politiskt, definierat som att bry sig om något annat än sig själv.
Kanske kan den som accepterar ett land och är beredd att betala skatt räknas som en innevånare i landet, och ha samma rätt som andra skattebetalare där.
Kanske är etnicitet bara en dimridå älskad av dem som vill förvilla oss och få oss att inte kräva för mycket av livet.
Av någon anledning brukar man anse att ursprungsfolk som levt i ett land långt före historisk tid har större rättigheter till denna landmassa man bebott, än oss andra av tveksam proveniens som flyttat omkring. Utgående från människors lika värde är det en tveksam logik. Förlorade jag min rätt till marken jag bor på för att mina förfäder för tre eller tjugosju generationer sedan migrerade några tiotals eller hundratals mil? I praktiken ser det förstår annorlunda ut: resolutioner och löften, fördrag och lagar till trots lever världens ursprungsfolk mycket begränsade och kringgärdade liv. Speciellt deras särskilda livsformer som inte lätt eller alls låter sig assimileras med ett modernt industrisamhälle; som att vara jägare och samlare, leva nomadliv eller utöva en shamanreligion, har blivit marginaliserade eller helt förbjudna.
Vanligtvis brukar arbete och skattebetalande kvalificera en invånare för bidrag inom ett lands socialförsäkringssystem. Att britterna nu vill riva upp det är ett nytt inslag i europeisk politik. Likaså Sverigedemokraternas förslag att endast medborgare ska ha fulla ekonomiska rättigheter i Sverige, oavsett om man arbetar eller inte. Medborgarskap i ett land brukar annars innebära att man har fulla politiska rättigheter, som rösträtt och valbarhet till parlamentet.
Det finns människor som är helt statslösa. Andra får medborgarskap i det land de föds i, oavsett etnicitet. Medborgarskap går också i arv. Jag har släktingar med svenskt medborgarskap som inte bott i landet på tre generationer. De senaste två generationerna talar blott några få ord svenska. De minsta barnen kommer att ha engelska och swahili respektive engelska och kinesiska som sina första språk. Valet av ett svenskt medborgarskap ger en säker hamn i Europa med avancerad sjukvård och gratis utbildning om behov skulle uppstå. Utan att vilja ta ifrån mina världsmedborgare till kusiner deras säkerhet, men väger deras rätt att bosätta sig i ett land de aldrig sett verkligen tyngre än ett romskt eller syriskt barns rätt till trygghet och liv?
Vi lever alla av tidigare generationers slit, och inte bara av vårt eget. Frågan är om vi är beredda att dela med oss av detta välstånd som vi fått i arv, och den frihet som följt med.
Kanske skulle den som älskar ett land och är beredd att slita för landets välfärd kunna räknas som medborgare, särskilt om den engagerar sig politiskt, definierat som att bry sig om något annat än sig själv.
Kanske kan den som accepterar ett land och är beredd att betala skatt räknas som en innevånare i landet, och ha samma rätt som andra skattebetalare där.
Kanske är etnicitet bara en dimridå älskad av dem som vill förvilla oss och få oss att inte kräva för mycket av livet.
