Teknikanvändning!

Världshälsoorganisationen WHO skriver i en av sina senaste årsrapporter, (om finansiering av hälsosystem) om hur dyra insatser med låg nytta tenderar att dominera över billiga insatser med hög nytta inom världens sjukvårdssystem: "What is clear, however, is that for a variety of reasons, high-cost, low-impact interventions tend to be overused while low-cost, high-impact interventions are underexpolited".  (Ur kapitel 4. More health for the money.) Detta är en av de faktorer som gör sjukvård ineffektiv. Oavsett om det är många olika faktorer som kan leda till detta tillstånd, så är det något som man behöver få kontroll över för att inte slösa på begränsade resurser.
       På svenska sjukhus kan man se hur röntgenundersökningar nästan regelmässigt görs om då en patient skickats till ett nytt sjukhus. En röntgen som tagits på X-sjukhuset 7,5 mil bort räknas sällan som något tillförlitligt på sjukhuset Y, inte heller blodprover eller blodgruppering. I de få fall då man ändå har samma journalsystem tar man i alla fall om proverna för säkerhets skull. Vad de gjorde därborta kan man ju inte ta ansvar för.
       I hög- och medelinkomstländer är ofta ultraljudsundersökningar under graviditet oerhört populära, och bruket har även börjat sprida sig till låginkomstländer. Trots mycket begränsad nytta för moderns eller barnets hälsa sker de i fattiga länder ofta på bekostnad av viktigare, enklare och billigare undersökningar, som till exempel tester för infektioner eller havandeskapsförgiftning. Ultraljud är högteknologiskt och kan ge de blivande föräldrarna en känsla av avancerad och säker sjukvård. Föräldrarna får också ofta reda på barnets kön och kan därmed börja köpa kläder i speciella färger, eller - som det rapporterats om i framför allt Sydostasien - bestämma sig för att ta bort ett flickebarn.
       Vad kan man göra åt teknikanvändning som inte verkar gynna hälsan speciellt mycket? WHO anger som exempel jämförelser som gjorts i USA mellan olika delstaters vård. Om man ser att det i en del av ett land används mycket mer resurser på teknik och mediciner utan att det leder till ett bättre hälsoläge för befolkningen där så ger det en chans till jämkning av insatserna. Naturligtvis får man ta hänsyn till olika befolkningsgruppers skilda behov i denna ekvation, men det väsentliga är att insatser ska leda till bättre hälsa, annars är de bortkastade.

Hälften/hälften

       Hälften av världens sjukvårdkostnader går till personal. Brist på kvalificerad sjukvårdspersonal är ett av de stora problemen i att få väldens hälsosystem att fungera, enligt Världshälsoorganisationens (WHO:s) rapport Health systems financing: the path to universal coverage. Effektiviteten hos personalen undermineras av felaktig rekrytering, bristande undervisning och handledning, snedfördelning av personal inom ett land, samt för låga löner vilket leder till stor omsättning och påföljande förlust av kunskaper.
       Hälften, eller upp till två tredjedelar, av ett lands sjukvårdsbudget går till sjukhusvård. WHO framhåller att det saknas klara data för att påstå att ägandeförhållanden, som privat vinstdrivande, privat icke-vinstdrivande eller offentlig, leder till större eller mindre effektivitet i drift av sjukhus. Däremot är det tydligt att den genomsnittliga effektiviteten på världens sjukhus idag är betydligt lägre än den kunde vara.
       Hälften av all medicinsk utrustning i utvecklingsländer är helt eller delvis obrukbar. En av de stora orsakerna till det är att donationer från den rika delen av världen görs utan hänsyn till mottagarlandets behov och förutsättningar
      Hälften av världens mediciner är felaktigt förskrivna eller felaktigt sålda och utlämnade från apotek och liknande. Det är dels en fråga om att riktlinjer för behandlingar inte följs, att misstag görs och dessutom att minst 10% av alla mediciner är förfalskningar.

       Hälften av alla patienter låter bli att ta sina mediciner på det sätt och i den dos som de ordinerats. Här finna stora vinster att göra i form av bättre hälsa, om rätt person fick rätt medicin vid rätt tidpunkt.
      Detta och mer än så i WHO:s rapport Health systems financing: the path to universal coverage, speciellt kapitel 4 More health for the money.

Varför behövs personal i sjukvården?

Stämpelklocka

Man kunde kanske tro att den moderna tekniken skulle sköta sig själv? Nej, tvärtom tycks det som om människor behöver tas om hand av människor för att bli friska.
       De senaste årens debacle med SJ visar på att även räls verkar behöva en mänsklig hand med en snöskovel i för att vara fungerande vintertid. Det är något pinsamt i det faktum att de moderna tågen inte klarar vintrarna, medan 1930-talets tåg gjorde det. Ett annat sätt att se på det är att den oerhörda kostnaden för teknikutveckling tvingar fram besparingar i personal. En del görs onödig, en del har man bara inte längre råd med. Det är idag omöjligt att skicka ut en mängd människor att skotta spåren och hacka bort is från växlarna. Men tågen är höghastighetståg.
       Moderna sjukhus fungerar ungefär på samma sätt. Högteknologi går hand i hand med nedminskning av personalstyrkan och vårdplatserna. PET-kamera, javisst, men rena golv? Njä. Skelettscint, protonstrålning och robotkirurgi, men inte alltid salar till patienterna. De överbelagda kan få bo i korridoren, sköljen eller på en eller annan läkarexpedition. Och kanske inte alltid, vid varje vårdtillfälle, nog med personal att uppmärksamma varningstecknen, näringsbehovet, begynnande trycksår eller oartikulerad smärta.
       Vid ett av landets universitetssjukhus drar man in personal med framför allt två argument. Det ena är det högteknologiska - att sjukhuset ska ligga på topp med den modernaste medicinska behandlingen, kirurgin och diagnostiken, och detta med en fix budget. När pengarna inte räcker sparar man på personalen. Det andra argumentet, eller kanske rättare sagt rationaliseringen av det förra, är att med moderna behandlingsformer blir vårdtiderna kortare och därför kan sjukhusets bemanning vara lägre.
       Medan det första argumentet är en fråga om hur man ser på innebörden av sjukvård, är det andra helt enkelt fel. Kortare vårdtider innebär inte mindre vård utan nästan alltid mer. Den patient som tidigare låg kvar ett antal dagar efter kirurgi, får nu åka hem och gosa sig i soffan hemma tills han blir bra, eller ännu hellre vara uppe och röra på sig. Det är helt i sin ordning, men det innebär också att allt som ska göras med patienten behöver göras på kortare tid på sjukhuset. Antibiotikabehandlingar, drän och katetrar som ska tas bort, röntgenkontroller, undersökningar och provtagningar, rådgivning för egenvård, planering för hemgång eller överflytt till hemsjukhus, planering med kommunen för äldre patienter, skrivandet av diverse intyg och recept - allt detta ska fortfarande göras, fast snabbare.
   

Tvättsäck

 In- och utskrivning av patienter är tidskrävande för både sjuksköterskor och läkare, och är inget som kan delegeras vare sig till robotar eller sekreterare: Att information samlas in och dokumenteras på rätt sätt kan vara avgörande för att patienten får rätt behandling och mediciner på sjukhuset, korrekt eftervård och uppföljning, och själv kan få reda på vad som händer och varför.
       Den pressade personalsituationen som råder i många delar av den svenska sjukvårdsapparaten inverkar negativt både på personal, patienter och anhöriga. Personal blir utarbetad och frustrerad, patienter får vänta orimligt länge på vårdåtgärder eller missar viktiga insatser och deras hälsa riskeras, anhöriga får ta stort ansvar och har svårt att få besked och förklaringar.
       Ett svenskt sjukhus idag liknar en familj som har allt det senaste av datorer, telefoner, läsplattor och systemkameror. De har väggarna täckta av TV-skärmar, men äter inget annat än äcklig burkpotatis och fiskpinnar. De har inte smakat färsk mat på tre veckor. De har inte råd.
       Sverige är ett av världens rikaste länder. Om vi har en sjukvårdskris är det för att vi har skapat den.