En ministers pris

I efterskalven som följer nu på Europas nära-Grexit-upplevelse i juni och juli kommer nu analyser och uträkningar av kostnaderna.
     Reuters har räknat på de senaste nio månaderna i Grekland, och jämfört förre premiärminister Antonis Samaras dröm om att kunna leda landet ut ur räddningsaktionerna och endast låna på marknadens villkor, med utfallet nu att man behöver en 80-90 miljarder euro i nya nödlån. Vad som hänt däremellan är naturligtvis att Syriza vann valet och inledde ett halvår av hårda förhandlingar med kreditorerna. Reuters jämför också en projicerad tillväxt för 2015 och 2016, med vad som nu tycks vara fallet. Man jämför en gammal skattning på allmänna tillgångar med en ny skattning.
     Den avgrund som uppstår mellan det önskade, det projicerade, det uppskattade, det trodda, och det faktiska utfallet skyller man sedan på en specifik regering, ett visst parti, ja till och med en namngiven finansminister. Räkningen ser ut att sluta på en 63 miljarder euro, plus lite till.
     Här uppstår svåra sannings- och kunskapsproblem i form av att ingen kan bevisa eller motbevisa orsaks- och verkansföljden i detta resonemang. Kanske finns ekonomiska orsaker bakom utfallen, kanske själva konfliktsituationen inte kan skyllas enbart på den ene parten, kanske en strypning av krediter från centralbanken inte är det bästa för ett land som väntar på en folkomröstning. Kanske. Men framför allt: hopp, önsketänkande och projektioner är inte sanning.  IMF:s egen rapport från de två första årens insats i Grekland visar på detta med extrem tydlighet - nästintill varenda projektion som gjordes slog fel, ifråga om allt från tillväxt, skuldkvot, tillgångars realiserbara värde till insatsernas effekt på ekonomins storlek.
     För att slutföra denna amatörmässiga ekonomiska matematik slår Reuters till med en icke namngiven EU-funktionärs skattning att en ministers tid kan värderas till 1.000 euro i timmen, "lågt räknat", och att regeringschefers tid är värt det dubbla - 2.000 euro. Hur någon kommit fram till denna siffra beskrivs inte, men man kan lugnt utgå ifrån att det inte är ministrarnas marknadsvärde på en fri marknad.
     Det är nämligen så att förespråkarna för en fri marknad, precis som de som talar mest om medmänsklig kärlek och arbete, sällan är de som vill utöva detta i någon som helst praktik.

Goda nyheter

Eftermälet till de senaste veckornas eurozonsförhandlingar och nära-Greklandskrasch-upplevelse börjar nu skriva in sig i analyser och artiklar. I en intervju med sju av kontinentens stora tidningar breder Europarådets president Donald Tusk ut sina farhågor inför den politiska framtiden.
     Den stora risken med Greklands-historien (läs här: hela Syrizas regeringstid, antiåtstramningsmandat, förhandlingar och framför allt det stora tydliga NEJ:et i folkomröstningen) är inte ekonomisk och finansiell smitta, säger han, utan politisk.
     Hela den historien slutade ju i ett débâcle och nederlag för båda sidor med svåröverskådliga konsekvenser. EU-institutionernas har nu visat på sin rädsla för vänstern, och skräck inför folkliga beslut. Angela Merkel har uttryckt att det var nejet i folkomröstningen som fick lånegivarna att tappa förtroendet för Grekland, (och alltså inte den grekiska regeringens och Tsipras vacklande hållning).
     Vad är det då Donald Tusk är rädd för? Atmosfären i Europa, säger han, stämningen, den stora allmänna debatten som råder nu, och situationen i Grekland med resultaten av det senaste valet (då Syriza kom till makten) och folkomröstningen. Man talar om nya ideologier, men detta är inte nytt, hävdar han. Hans intuition säger att strömningarna är riskabla för Europa: "Speciellt denna radikala vänsterillusion att man kan skapa ett alternativ till det traditionella europeiska ekonomiska synsättet."
     Så pass rädda är eurokraterna för vänstern, för allmänna val, för folkomröstningar som inte går deras väg, för själva tanken att en europeisk politisk debatt uppstår där man börjar skönja alternativ till den etablerade deflationistiska ordningen.
"Min rädsla är att den ideologiska smittan är mer riskabel än den finansiella." 
Låt oss hoppas.
Källa: Kathimerini, eng utgåva. (Min översättning)

En mardrömslik uppgörelse

Den uppgörelse Grekland gjort med Eurogruppen för att ens kunna starta förhandlingarna inför ett tredje nödlån, ett tredje ΜΝΗΜΟΝΙΑ, Memorandum of Understanding, är ett uppgivande av sin nationella självständighet.
     Förutom brutala besparingar i en redan sönderspard ekonomi, innehåller avtalet märkliga inslag som kvasi-automatiska budgetnedskärningar och krav att all nationell lagstiftning som på något sätt kan beröra låneavtalet (dvs allt?) först måste passera och godkännas av EU-institutionerna. IMF återinsätts i Aten och 50 miljarder euro av statliga tillgångar förs över till en fond för privatisering. (Dessa 50 miljarder har spökat tidigare i förutvarande Memorandum och i IMF:s prognoser som man radikalt tvingats skriva ner, då inga sådana summor gick att få fram i praktiken vid försök att sälja av tillgångarna)
     Först då man lagstiftat och börjat genomföra allt detta kan diskussionen om en fullständigt nödvändig omstrukturering av skulden påbörjas. Inga som helst löften har getts, och med det nya låneavtalet kommer skulden att överstiga 200% av BNP, och troligtvis ökande då BNP snarare kommer att sjunka. Ingen tror att Grekland kommer att kunna betala denna skuld.
     Inte heller finns någon plan ännu på att tina upp de frysta krediterna för landets banker som är nära att kollapsa. Om de å andra sidan kollapsar är väl spelet slut, och man får börja trycka upp drachmer.
     Nobelpristagaren Joseph Stiglitz beskriver åtstramningspolitiken som "en depression utan slut" och hans kollega Paul Krugman talar om "dödandet av det europeiska projektet".
     Ingen kan rimligtvis vara lycklig över detta. Yanis Varoufakis liknar uppgörelsen med militärkuppen 1967, och ett antal tusen twittrare på olika språk kan inte sluta hävda att detta är en kupp mot demokratin. (#ThisIsACoup)
     Kommer det grekiska parlamentet (och det tyska för den delen, och fem till) att godkänna detta? Vore bättre om man ställde om de tryckpressar som finns i Grekland för 10-eurosedlar till drachmer. Europrojektet håller på att kväva en hel världsdel.
   

Kris? Vilken kris?

Psykologisk krigsföring

Förhandlingsläget mellan Tyskland och Grekland tycks alltmer förvärrat.
     Den före detta grekiske finansministern Yanis Varoufakis har igår kväll gått ut med en artikel i The Guardian där han anklagar sin tyske kollega Wolfgang Schäuble för att ha en mer eller mindre dold plan att pressa Grekland ut ur eurozonen. Eftersom Varoufakis ända fram till i söndags var landets finansminister, är det som om han vore en officiell person i förhandlingarna, och ändå inte eftersom han avgått. Han är fortfarande parlamentsledamot för Syriza, men skriver som en privatperson.
     Under tiden som eftermiddagens förhandlingar i Bryssel pågick mellan eurozonens finansministrar läcktes ett dokument som kanske eller kanske inte kom från det tyska finansministeriet. Detta dokument innehåller Schäubles plan att Grekland kan få en time-out på fem år från eurozonen, en tid för att rekonstruera skulden och reformera sin ekonomi innan man tillåts komma in i valutaunionen igen. Detta har inte presenterats som ett officiellt tyskt förslag, och då Schäuble har vägrat att kommentera det läckta dokumentet, kan ingen veta dess tyngd. Är det någons sjuka idé om ett skämt, eller en fullt medveten läcka för att skrämma deltagarna i förhandlingarna?
     Osäkerheten om vem som står för vad kan inte förbättra något i detta förvirrade Europa.
Den tyske twittraren NEIN skriver: "Europa utan Grekland. Som Schäuble utan ett hjärta."

Grekland folkomröstar imorgon

 NEJ