Massakern i Kandahar: Del 4. Lariam

I ett avsnitt av en amerikansk TV-serie kunde man se en advokat engagera sig i hemkommande soldater och deras berättelse om en malariamedicin som tycktes göra människor galna ute i kriget. Var det bara frukten av livlig fantasi hos en manusförfattare och ett begär att skapa våldsam fiktion för TV? Nej, soldater har återvänt från krigen i Asien och talat om meflokinraseri – de plötsliga aggressiva utbrott man kan se hos dem som nyss tagit sin malariamedicin. Robert Bales, anklagad för att ha mördat 16 civila afghaner, var i ett förband i Afghanistan som mycket väl kan ha använt just den medicinen.

       Lariam (aktiv substans meflokin), är en medicin framtagen av den amerikanska militären och har använts sedan slutet av 1980-talet. Den ges i förebyggande syfte. Man var på god väg att ersätta den 2009 med den rätt så harmlösa antibiotikan doxycyklin, efter rapporter om svåra psykiska biverkningar och misstankar om Lariams inblandning i en serie självmord. Lariam har dock delvis blivit kvar i Afghanistan och bland specialstyrkorna – framför allt för att den anses så effektiv och endast behöver tas en gång i veckan.

       Fass anger att Lariam inte ska användas till personer med en historia av psykisk sjukdom, speciellt depression. Bland mindre vanliga biverkningar (1/100 – 1/1000) listas rastlöshet, glömska, förvirring, hallucinationer, psykotiska och paranoida reaktioner, panikattacker, aggressivitet samt andra mer fysiska obehag som frossa, hjärtrusning, håravfall, kramper, darrning och synrubbningar. Yrsel, illamående och mardrömmar är tio gånger vanligare än så. Halveringstiden – den tid det tar för hälften av substansen att försvinna ur blodet – är 10-33 dagar. Med en dos var sjunde dag är risken överhängande för en ökning av koncentrationen i blodet för varje ny dos.

       I januari 2012 startade Pentagon en undersökning av användandet av Lariam. En follow-up order publicerades i mars samma år, nio dygn efter massakern i Kandahar, där man betonar vikten av noggrann screening av kontraindikationer – det vill säga att det inte ges till individer med tidigare psykiatrisk diagnos eller skallskada – att medicinering alltid ska journalföras, samt att information ges till patienten om att intag genast måste upphöra vid allvarliga psykiska reaktioner på medicineringen. Rapporten antyder att dessa tre kriterier hittills inte uppfyllts på ett tillfredsställande sätt.

       Undersökningen är nu sedan länge klar, men inga resultat är offentliggjorda. Inte heller har man svarat offentligt på om Robert Bales tagit Lariam. Om journalanteckningar fattas skulle det kunna ses i ett blodprov flera månader efteråt, men även försvarsadvokaten är tyst om detta. Kanske för att han fått ett negativt svar. Däremot är en av anklagelsepunkterna mot Bales att han innehavt och brukat steroider, vilken sort anges dock ej.

       Los Angeles Times publicerade för ett år sedan artikeln A fog of drugs and war där man med siffror från berörda myndigheter kunde rapportera att 110 000 amerikanska militärer i aktiv tjänst stod på antidepressiva, lugnande, antipsykotiska, ångestdämpande eller andra narkotiska preparat. Medan man i Vietnam använde psykofarmaka vid enstaka tillfällen, var det fram till Irakkriget omöjligt att bli utsänd om man var i behov av den sortens medicinering. Amerikanska psykologförbundet säger att den verkliga faran vore om soldater inte hade tillgång till ”livräddande mediciner”. Andra är rädda för vad en blandning av medvetandepåverkande mediciner, skallskador, posttraumatisk stress, alkohol och krigets vardagliga anspänning och ångest kan leda till. I fält får man inte heller regelbundna kontroller, och läkemedel skickas med i stor mängd för lång tid framåt.

       Ett ifrågasatt och omtalat läkemedel som ibland används i fält är sömnmedlet Ambien. Det är en benzodiazepin med generiskt namn Zolpidem. Det behövs bara en hastig genomläsning av dess biverkansprofil i Fass för att man ska inse att detta inte är ett läkemedel lämpligt för en beväpnad person. Någonstans mellan 1/10 och 1/100 kan drabbas av grava psykiska störningar i form av vanföreställningar, raserianfall, hallucinationer, psykoser, aggressivitet och sömngång. Dessutom kan Zolpidem skapa anterograd amnesi, en form av minnesförlust där hjärnan inte tar in information som kan bilda minnen. Det blir en verklig minneslucka där inget minne finns som senare kan komma upp till ytan. På grund av detta uppmanas personen att sova 7-8 timmar efter intag av medicinen, och inte göra något annat. Sova inlåst på sitt rum utan någon som helst tillgång till vapen, skulle man kunna tillägga.

Massakern i Kandahar: Del 3. Joint Base Lewis McChord

Robert Bales, som riskerar dödsstraff för att ha dödat 16 civila afghaner i deras hem mitt i natten, har i ett antal år varit stationerad vid Joint Base Lewis-McChord (JBLM) i staten Washington. Det är en av världens tolv största militärbaser, med 42 000 soldater och 15 000 civila anställda. Den har de senaste åren varit förföljd av nyheter om våldsutbrott – mord, självmord, tortyr, sexuellt våld – bland sina soldater såväl på plats i Irak och Afghanistan som på hemmaplan.

       En sergeant vid namn John Russell har i dagarna blivit dömd i krigsrätt för att mördat fem kollegor i Irak. Han sköt ner dem när han förgäves letade efter sin psykiater som dagen innan vägrat ge honom respass hem. Andra fall har blivit mycket omtalade. En soldat från JBLM organiserade dödspatruller för att attackera civila i Afghanistan. En soldat från JBLM började skjuta omkring sig på en nyårsfest som han sedan flydde ifrån, och slutade med att döda en vakt vid en nationalpark. En soldat från JBLM hällde tändvätska över sin fru och tände på. En soldat från JBLM använde skendränkning som uppfostringsmetod för att hans fyraåriga dotter inte kunde alfabetet.

       En snabb sökning i den lokala dagstidningen ger tyvärr samma bild av tragiskt, bisarrt övervåld. En man har våldtagit sin medvetslösa flickvän med en ölflaska medan han spelade in det på hennes telefon. En man har knivhuggit sin fru till döds och sedan våldtagit hennes 14-åriga dotter för att han ”älskade henne”. En kvinna har hjälpt sin man att tortera, döda och gömma hans autistiske styvbror i frysen. Alla tre soldater vid JBLM. Allt under tre månader.

       Myndigheternas officiella respons på kritiken mot JBLM har varit att man blåst upp vissa enskilda incidenter, och att dessa inte säger något om helheten. Eftersom det rör sig om en av världens största militärbaser kan man ju inte annat än vänta sig att en del brottsliga saker ska hända. Men hur mycket? Hur systematiskt? Och hur galet?

       Hur kan man veta vad som får en människa att skendränka sin dotter för att hon ska lära sig alfabetet? Det finns inga svar på sådana frågor. Men är det så att vissa yrken, vissa tider, vissa utbildningar, vissa militärbaser uppvisar en överrepresentation av bisarrt våld på oskyldiga människor, då är vi något på spåren.

       Krig traumatiserar människor, det avhumaniserar. Soldater kommer hem och ingen vill höra vad de har sett, vad de har upplevt, vad de har tvingats göra, velat göra, vad de har gjort. En soldat sa innan han sköt sig i tinningen att han ”sett och gjort saker som ingen Gud kan förlåta”. Hur kan vi tillåta en ordning där soldater gör vad de tror varken människor eller Gud kan förlåta, där fienden avhumaniseras, där soldater på ”fredsskapande” uppdrag blir offer för sin egen avhumanisering av fienden, offer för övervåldet, likväl som motståndarsidans stridande och landets civilbefolkning?

       John Snow som betraktas som den förste epidemiologen, gjorde en karta över det hårt koleradrabbade London 1854, och där kunde man se ett kluster, en ansamling, av kolerafall kring en viss vattenpump. Man stängde pumpen genom att ta bort handtaget på den, och genast minskade antalet sjukdomsfall radikalt. Detta var ett år innan man ens upptäckte kolerabakterien, men man hade en misstanke om att koleran var vattenburen.

       Om man gjorde samma sak med amerikanska militärbaser, eller europeiska för all del, vad skulle man då finna? Är våldet vid JBLM exceptionellt för att vara USA, och är basen mer våldsam än andra militärbaser? Våld i familjer är ju tyvärr allmänt förekommande i världens alla länder, och USA är ett av de länder i världen med högst mordfrekvens. Men finner man ett kluster av våld kring just JBLM så är det kanske dags att plocka bort handtaget, och reda ut vad som skiljer den från andra mindre våldsamma baser.

       Man kan inte alltid hitta orsaker – men man kan söka samband!

Massakern i Kandahar: Del 2. Att försvara en massmördare

”Vi är varken luftens fåglar eller gårdens höns. Vårt korn är kornlöshetens ädla vetekorn.

       Och orsaken till att vårt dagliga bröd är så rikligt och ymnigt är den att vi syr vår kåpa genom att riva kåporna i bitar – bitar – bitar …”

                                                  Rumi

John Henry Brown är advokaten som ska försvara Robert Bales, anklagad för att ha dödat 16 afghanska civila. Försvaret av två av USA:s mest kända seriemördare ingår i hans långa karriär, tillsammans med över 300 andra brottsmål. På hans hemsida, knuten till hans advokatbyrå i Seattle, talar han om sina framgångar med att få frikända ett antal personer anklagade för sexuella övergrepp, inklusive övergrepp och våldtäkt på barn. Han nämner själv sin av andra omtalade förmåga att förmänskliga sina klienter.

       Han är en man som märks, uppemot två meter lång, en längd som faktiskt räddat honom från tjänstgöring i Vietnam. Han var helt enkelt för lång för att bli soldat. Han utmärker sig också genom sina långa vita sjalar, sina många exfruar, sin japanska trädgård och intresse för buddhism. Han kallar sig rentav själv för buddhist, men hans favoritpoet är den sufiske mystikern Jalalludin Rumi, (en perser som tillbringade barndomsåren i Afghanistan).

       John Henry Brown deltog för några år sedan i en grupptalan mot en hemsida, Avvo, som betygsätter advokater och som vid den tiden gav honom ett mycket dåligt betyg. Målet avvisades på den enkla grunden att yttrandefrihet råder i USA, och vill man påstå att en advokat är usel, så är man i sin fulla rätt att göra det. Just nu har han mycket skilda omdömen från olika klienter på nämnda hemsida, men har lyckats uppnå totalbetyget Excellent (utmärkt). Inget bevisar förstås att det är verkliga klienter som skrivit omdömena – det kunde lika gärna vara vänner till honom, eller fiender.

       En man skriver i en nyligen borttagen recension att John Henry Brown fick betalt för att göra en inlaga som mannen själv hade kunnat skriva bättre ”sittande på toaletten med bara avföring och toalettpapper till hands”. Andra klienter däremot lovprisar den gode advokaten som inte bara skicklig och hårt arbetande, utan också god vän med alla i domstolen. – Gör dig själv en tjänst och anlita John Henry Brown!, lyder ett typiskt råd.

”Den tydning, som dig görer varm i hjertat, och förhoppningsfull, den är den rätta;

Den tydning, som dig görer rask och arbetslustig, och, af vördnad full, den är den sanna.”

                                                            Rumi

       Vad säger då advokaten om målet? Han säger att det saknas bevis, att ingen regelrätt teknisk undersökning gjorts av brottsplatsen; det finns inget DNA insamlat, ”no CSI stuff”. De döda har begravts i hast, såsom man brukar i Afghanistan. (Dock kan man på filmklipp se de typiska gula små plastsiffrorna som markerar spår på en brottsplats. DNA från blod på Robert Bales kläder har också presenterats sent i utredningen.)

       Brown nämner en skallskada orsakad av yttre våld som Bales ådrog sig i Irak, men även posttraumatisk stress som vanligt förekommande hos soldater ute på långa tjänstgöringar, samt begär fram journaler för att se vilka mediciner han tog, eftersom det finns misstankar sedan tidigare om ett samband mellan malariamedicinen Lariam och vissa sömnmedel och allvarliga medvetande- och beteendestörningar. Om Robert Bales tog dessa mediciner vet man däremot inte.

       John Henry Brown fäller också det något kryptiska uttalandet: ”Jag ställer inte kriget inför rätta, men kriget står inför rätta.”

       I december 2012 fattades beslutet att Robert Bales ska ställas inför krigsrätt, där han riskerar dödsstraff. Inget datum för rättegången är bestämt.

”Ännu en gång skall jag ett offer bli, och dö från englarne;

Och blifva DET, som intet öga sett, och intet öra hört”

                                      Rumi

(Citat av Rumi, nr 1 tolkat av Torbjörn Säfve, nr 2&3 av Eric Hermelin)

Massakern i Kandahar: Del 1. En stor barnunge

Han skulle aldrig göra något sådant, säger hon. Han älskar barn. Han är som ett stort barn själv. Hon sitter där storögd och liksom trött skrämd i blicken, en rundnätt kvinna med ett oskyldigt ansiktsuttryck, långt ifrån mediatränad. Hon vägrar tro att han varit inblandad, men när hon hör på TV att en 38-årig sergeant är den som har dödat de civila afghanerna i den senaste massakern, börjar hon be till Gud att det inte är hennes man.

       Den 11 mars 2012 gick Robert Bales ut från sin bas camp Belambi i Kandaharprovinsen i Afghanistan mitt i natten och dödade 16 civila med maskingevär. Så påstås det i alla fall. Nio av dem var barn. Först gick han till en by, sedan tillbaka till basen, och därefter till nästa närliggande by. De afghanska vakterna på basen såg honom båda gångerna han återvände, och slog larm. Ingen verkar ha tagit det på allvar eftersom han tog sig ut en andra gång, trots att han lär ha pratat om att döda och hans kläder var blodiga.

       Han är en amerikansk soldat som gör sin fjärde tjänstgöring i krig. Detta är första gången i Afghanistan, men tre tidigare gånger har han varit i Irak. En bilexplosion i Irak har gett honom en hjärnskada, hur allvarlig är inte offentligt, kanske var den svår, kanske inte mer än en hjärnskakning.

      Medan amerikanska media har spridit framför allt ett helt seriöst och hyfsat fotografi av Robert Bales, så visar de brittiska tabloiderna upp andra bilder, av en barnslig, skämtande och fånig man. En man som skulle göra sig bra på en teknisk högskola, men mindre lyckad i krig. Man kan se honom skojande med maskingevär med fåniga glasögon på sig, skojande med sitt ägg och korv till frukost, skojande med en dollarsedel med en kamrat och sedan fredligt grillande som vem som helst; allt detta i kamouflageuniform ute i krig. Han gör ett gulligt naivt intryck.

       Hans grannar och gamla vänner uppvisar den närmast typiska reaktionen av förvåning och misstro som inträffar när en bekant person begår ett missdåd. Hur skulle han, som är så snäll och hjälpsam, kunna göra detta? Men lager på lager skalas av, i nyhetsinslagen som följer på det första avslöjandet, av den exceptionella oskuld han tillskrivits. Vid ett tillfälle har han gett sig på en väktare utanför ett kasino och slagit honom i huvudet med ett soptunnelock, vid ett annat har han kört onykter, hamnat ute i skogen med bilen, lämnat bilen där och vandrat iväg mot stan i blodiga kläder. Följderna för honom har inte varit värre än att han behövt gå en kurs för att lära sig hantera sina aggressioner.

       Han gick in i militären några månader efter attacken mot World Trade Center 2001, enligt hans fru av patriotiska skäl för att tjäna sitt land. Men vid samma tid hade hans karriär som börsmäklare upphört då han bedrivit handel utan tillstånd och dömts för bedrägeri. Han ådömdes att betala över en miljon dollar i skadestånd och återbetalning till sina klienter. Ett pensionärspar vittnar om att deras tillgångar försvunnit, och inget skadestånd ännu synts till. Han tycks heller inte ens ha slutfört sina ekonomistudier.

       Några dygn före massakern drabbades hans trupp av en vägbomb som ledde till att en av Bales vänner fick ett ben amputerat. Sådana saker är legio i Afghanistan, liksom de afghanska civila dödsfallen för amerikanernas händer. Till och med president Karzai som har amerikanerna att tacka för det mesta, har sagt att landet inte tolererar fler civila dödsfall. En vecka efter massakern krävde han att amerikanska trupper skulle dra sig tillbaka från byarna. Vittnesmål av kollegor om kvällen innan massakern berättar om en Bales som drack whisky, såg en film om hämnd och talade om vägbomben.

       Ingen av de dumheter Robert Bales gjort innan tycks kunna förbereda en för det som skulle komma. Han framstår som hjälplöst naiv, och förstås bristande i mognad och ansvar, som så många av vår art. Men varför beväpnar man då en barnunge med maskingevär? Finns det helt enkelt inga andra att välja på?

Post scriptum 7 juni: För tre dagar sedan vittnade Robert Bales själv för första gången om händelsen och erkände sig skyldig till mord. Eventuellt kan han därigenom slippa dödsstraff. Han sa att han inte visste varför han dödat de 16.

Där Odysseus nyss seglat på sin väg till Itaka

Joniska havet

Påven Frans och pengarnas diktatur

Ekonomin dikterar våra liv, säger påven Fransiscus, och den saknar verkligt mänskliga mål. De fattiga får kämpa för sina liv, alltmedan vi fortsätter att tillbe den gyllene kalven. Pengarna ska tjäna oss, inte styra oss, fortsätter han. Reformer krävs. Tack, Fransiscus!
       Alltmedan eurozonens södra del sitter i ett järngrepp av skuld och besparing, med minimalt demokratiskt spelrum, ska vi luras att tro på eurons framtid, på att allt bara kan fortsätta som förut, tro på mer av samma sak. Afrika och delar av Asien är ännu fångar i fattigdom och underutveckling, men det gamla Europa mer och mer offer för sin egen stagnation. Inte kan mänsklighetens mål vara en fungerande valuta eller en stor union, hög tillväxt och låg inflation. (Inte ens detta har vi förstås, vi har att leva med illusionen och hoppet om allt detta.) En mänsklig värld behöver byggas på andra värden och andra mål.

Miljön och konjunkturen

Det hävdas ibland att ekonomisk kris eller bara en vanlig lågkonjunktur är bra för miljön på det sättet att koldioxidutsläppen minskar, och så även andra skadliga utsläpp, genom att industrin går ner i varv och befolkningen inte har råd att åka bil lika mycket.
       Andra effekter på miljön kan vara mindre goda. En artikel i Huffington Post beskriver hur den grekiska krisen med chocklåga löner och höjda skatter på el och vissa typer av bränsle lett till en massiv ökning av vedeldning i Grekland, med påföljande partikelutsläpp i luften och till och med smog i städerna. Enligt miljöministeriet har 13 000 ton skog avverkats illegalt under förra året.
       Bilåkandet har definitivt minskat i Grekland, men den miljövinst man gjort riskerar att ätas upp av andra problem som krisen bär med sig. Krönikören i Huffington Post hävda att fattigdom är miljöns värsta fiende, och bara en välmående ekonomi kan göra de åtgärder som krävs för miljön. Hans titel anger att han arbetar för Competitive Enterprise Institute, så någon fullständigt opartisk betraktare är han ju inte, det måste man komma ihåg.
       I en statistik över länders CO2- utsläpp per innevånare kan man se att i botten med lägst utsläpp ligger de flesta afrikanska länder, lite högre upp de fattigaste asiatiska. I topp ligger oljeländerna. Däremellan den utvecklade världen, med stora skillnader sinsemellan, där vissa europeiska länder har dubbelt så höga utsläpp som andra. Sverige är ett av de länder i den rika världen som ligger allra bäst till - vi är på nivå med medelinkomstländer, och inte alls med de höginkomstländer som vi tillhör.
  (Om man läser tabellen - ha tålamod med att skalan bara syns i botten, och att länderna nämns på norska: Hellas betyder Grekland, och Kypros Cypern, förstås!)

Världens bästa jobb?

Att vara chef för de icke fungerande lånen på en grekisk bank, vore det något? Peloponnesos kooperativa bank söker en sådan. Manager of the Non Performing Loans Division.
       Man har per definition hand om de lån som inte betalas tillbaka, för skulle de börja amorteras vore de ju igen fungerande lån och tillhöra en annan persons skrivbord. Alltså ska de om ordningen upprätthålls inte alls betalas utan vara lika dysfunktionella eller mer än hela eurozonens spindelnät av obetald krediter.
       Att ha ett jobb där allt är i sin ordning eller inget egentligen behöver ordnas med, det är det få av oss som har.

Zeus - Magnificat

I Odysséen ger sig Odysseus son Telemachos av för att söka efter sin far. Han tas emot i Pylos, och i Sparta av kungarna där, först som främling, men även som en som ser ut att vara av guda- och konungasläkt.
       Odysseus själv har hållts fången av en nymf på en avlägsen ö och äntligen sluppit fri. När hans flotte kapsejsar efter sjutton dygn på havet tvingas han simma i tre dagar och tre nätter och sedan ta sig i land som en eländig, gammal och uppsvullen tiggare, indränkt av saltvatten, skrämmande flickorna som får syn på honom. Skrämmande alla utom Nausikaa, kungadottern.
 "Nej, en nödställd han är, som vilsedriven har kommit,
och som har rätt till vår hjälp, ty främlingar alla och arma
äro sända av Zeus, och den ringaste gåva kan glädja."
      Visserligen är fajakerna misstänksamma mot främlingar - de bor så långt borta att knappt någon besöker dem, förutom gudarna - men en stackars främling skickar man inte bort hungrig och tomhänt. Det kunde hända vem som helst.
"Själv den olympiske Zeus åt människor skiftar ut lyckan,
såväl han vill åt envar, åt de höga såväl som de ringa."
       Till och med är det så att Zeus speciellt följer med främlingar, och de fattiga.
                                   "även åt Zeus må vi offra,
blixtens herre, som själv ledsagar det heliga armod."
       Och den fattige främlingen här visar sig vara hjälten Odysseus, ättling till Zeus. En främling kan vara vem som helst. En ängel.
       I jungfru Marias lovsång har världen redan ställts på ände, innan ens barnet är fött.
"Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor och rika skickar han tomhänta från sig."
Makten och rikedomen är störtad i grunden. En fattig kan vara den viktigaste människan på jorden. En främling kan vara vem som helst. En gud, förklädd.

(Odysséen av Homeros, Sång 6 rad 206f, rad 188f, Sång 7, rad 180f, tolkning Erland Lagerlöf)

Det kollektiva undermedvetna

I en amerikansk TV-reklam för medel mot fästingar och loppor på hundar kan man se två sederat gulliga hundar, den ena en golden retriever, lika harmlöst normala som barn i TV-serier brukar vara med alla lockarna på plats viskande ett nerdrogat  I love you mummy. Dessa hundar är utsatta för ett brutalt angrepp från skyarna, av miniatyrversioner av drönare. Och med drönare menar jag inte bin, och heller inte latmaskar -utan den militära versionen. De flyger våldsamt, blint och fullständigt oempatiskt mot hundarnas päls. Sådan tur att det finns receptfria mediciner som hjälper mot dem.
       Denna reklam kan ibland ses på NBC:s nyhetssida: ibland ser man andra roliga saker, som det som ska hällas i kaffe för att göra det godare, men inte kan kallas eller liknas vid något så vulgärt naturligt som mjölk, grädde eller socker, utan består av en ren kulturprodukt. Mycket nöje!

"Det skogbevuxna Zakyntos"

Odysséen av Homeros, sång 1, rad 246