Grekland folkomröstar imorgon

 NEJ 

Det omätliga

Den grekiske finansministern Yanis Varoufakis har vunnit uppmärksamhet för många saker, och detta är endast en av dem:
     I kritik av Thomas Pickettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet säger han att kapital, hur livsviktigt det än är, inte går att mäta, och fortsätter vidare med två andra livsviktiga ting som endast en idiot skulle förneka att de fanns, men också endast en idiot skulle påstå det gick att mäta, nämligen skönhet och kärlek.
     Ska man våga lägga till en sak, en omätligt livsviktig sak, nämligen demokrati? Vad Grekland lyckats med, i detta nästan ovinnbara ställningskrig mot EU-institutionerna som pågått nu i fem månader, är att återinföra demokratin i förhandlingarna. Man har förhandlat för det man fått mandat till i valet, och när det misslyckades hänförde man beslutet till en folkomröstning, där man lovar att respektera det grekiska folkets beslut.
     EU-byråkratin tycks djupt främmande för både mandat och folkvilja. Demokratin, vars värde för människan och ett land, är lika omätbar som kapital, skönhet och kärlek, lika omättligt viktig, har återvänt som segrare, den enda segraren i detta sifferkrig.
     Även om Grekland förlorar har man segrat.

Farväl till euron?

                                 "Vill vi leva i en Europeisk Union som ser som sin uppgift att göra mos av stolta nationer för att                                                   hålla andra nationer i ett tillstånd av svagsint skräck? Vi har stått inför sådana dilemman förr och                                               reagerat storartat. Vi måste göra det igen." Yanis Varoufakis                           

Passioner kan sluta illa. Greklands nye finansminister Yanis Varoufakis i Syriza talar ofta om den dödliga omfamningen mellan konkursmässiga banker och lika konkursmässiga nationalstater.
     Greklands 12 år gamla åtrå till euron tycks nu vara på väg att döda landet genom kvävning. Euron innebar "billiga pengar" på finansiellt nyspråk, det vill säga små underutvecklade länder i Europas periferi kunde få krediter med samma låga ränta som Tyskland. Det finns en ekonomisk teori som säger att med tillräcklig tillgång till kapital uppnår alla länder inom kort tid samma nivå av välstånd. Det är en (av många) ekonomiska teorier som inte tål att granskas mot den realitet i tiden som vi kallar verkligheten. Det massiva inflöde av kapital i Sydeuropa som valutaunionen drog med sig ledde inte till en fantastisk industriell, informationsteknologisk eller ens infrastrukturell utveckling där. Man såg inte hållbara framsteg inom utbildning, forskning eller hälsovård som följd.
     I det korrupta och dysfunktionella politiska system som rådde i Grekland ledde kapitalinflödet till stor offentlig spendering på byggen av olika slag, mest känt kanske olympiastadier till orimliga kostnader, dessutom en ny flygplats, samt ett tunnelbane- och spårvagnsnät i Athen med vackra och effektiva Siemenståg, dessvärre en del av den globala mutskandal det tyska företaget senare avslöjades med. En del av dem var nyttiga satsningar förvisso, men i ett korrupt klimat är det inte bara mutorna som kostar skattepengar, utan de för framför allt med sig ökade kostnader för de dåliga upphandlingar som var mutornas själva grund.
     Att bli medlem i en valutaunion för med sig en radikal och närmast omedelbar prishöjning till nivå med de andra (rikaste) länderna. Löne- och pensionshöjningar följer med nödvändighet i spåren, men släpar efter. Produktiviteten kanske inte alls höjs. I gapet mellan pris- och lönehöjningar skuldsätter sig hushållen, och mellan löneökningar och stagnerad produktivitet öppnar sig en avgrund.
     Ekonomerna Acemoglu och Robinson beskriver i sitt verk Why Nations Fail hur länder med en fungerande representation och delaktighet i politiken och ekonomin för stora befolkningsgrupper och rättssystem leder till välstånd, medan brist på legitimt styre, korruption, politiska eliter som tjänar sina egna syften och rättsosäkerhet i samhället inte i längden kan åstadkomma annat än ekonomisk stagnation eller nedgång. Detta kan vara ett sätt att förklara varför tillgång till kapital i sig inte leder till något välstånd. Demokratiska institutioner och delaktighet tar decennier eller rentav sekler att bygga upp, och pengainflöde in i ett korrupt system kan närmast fördröja denna process.

"NER MED KLEPTOKRATIN"

          Eurozonen skapar sin egen form av dysfunktion och asymmetri. Om Tyskland bara vill exportera, men inte importera i samma mån, flödar ett överskott ut över den södra periferin. När syd som en följd av finanskrisen stryper krediterna flödar detta överskott ut ur eurozonen. Europa blir en exportör av passiva besparingar och deflation, hävdar Yanis Varoufakis. Förutom att Europa själv stagnerar och befinner sig på randen av deflation, påverkar man resten av världsekonomin.
     I The Rotten Heart of Europe beskriver Bernard Connolly, tidigare anställd av EU-kommisionen, hur ERM (the Exchange-Rate Mechanism), förstadiet till EMU och Eurozonen, kollapsade. Att upprätthålla mer eller mindre fasta växelkurser i ett landsöverskridande samarbete utan att ha gemensam ekonomisk politik verkar vara ogörligt i och med den obalans det skapar genom ländernas skiftande import, export, konkurrenskraft och budget. Utan möjlighet att låta valutans värde ta smällarna och bilda en buffert för skiftningarna kommer andra delar av ekonomin att förskjutas. Minnesvärt är Sveriges försök i början av 90-talet då vi knöt kronan till ECU:n, (EU:s då teoretiska valuta), med fasansfulla konsekvenser, och man kunde läsa på löpsedlarna att reporäntan stigit till den surrealistiska nivån 500%.
     Bernard Connolly skildrar från sin plats inifrån EU-kommissionen hur inte ekonomiska, utan maktpolitiska överväganden, framför allt i spelet mellan Frankrike och Tyskland, helt har dominerat, där Tysklands vilja till politisk makt och Frankrikes tro att man ska kunna styra över Tyskland i en valutaunion, har regerat hela processen som sedan lett rakt fram till EMU. Så fort The Rotten Heart of Europe publicerades förlorade Bernard Connolly sitt jobb. Det han kallar för Europas ruttna innanmäte är själva EMU, det som har bildat eurozonen. "För Frankrike (som för Tyskland) har `lika villkor´ på den inre marknaden alltid inneburit en brant lutning till deras fördel - resultatet av införandet av ERM och socialstadgan, båda med intentionen att hålla `perifera´ länder i unionen i ett tillstånd av ekonomisk svaghet och politiskt beroende."

     Grekland, ett dysfunktionellt land som drivits rakt in i den finansiella väggen, blev sedan epicentrum för besparingsåtgärder och insatser av Internationella Valutaunionen (IMF). IMF:s rapport om fondens program i Grekland är full av förvånade uttryck för misstag begångna i all oskuld, ett ständigt skrattretande "oj, vi räknade fel". Allt blev värre än det skulle vara. Inget hjälpte egentligen upp situationen. Inte heller har de mycket stränga besparingarna gjort ekonomin bättre. Siffrorna är i själva verket förfärande: BNP har krympt med 27% sedan krisen började, arbetslösheten är 27%, och statsskulden har överstigit 180% av BNP. Inget tyder på att ekonomin håller på att förbättras.
     Det är i denna situation som Syriza valts, på mandat att omförhandla villkoren för landets nödlån. Förhandlingarna kanske, eller kanske inte, kommer att bli framgångsrika. Den nya regeringen vägrar till exempel att minska pensionerna vilket kreditorerna just nu kräver. Finansminister Yanis Varoufakis säger att med de summor som kreditorerna vill ha skulle det innebära att man utarmar de fattigaste pensionärerna, stryper landets ekonomi ännu mer och ytterligare förvärrar den humanitära krisen i landet. Eftersom bara 9 % av de arbetslösa uppbär ersättning lever många familjer i praktiken på någon släktings ofta rätt usla pension, och detta kan vara deras enda räddning.

     Finansministern kallar den process man hittills har sett i förhållandet mellan Grekland och dess kreditorer för "extend and pretend" - man fortsätter på samma sätt som förut och låtsas att krisen går att lösa med åtstramning och kvävning även om inget tyder på det. Även i IMF:s officiella rapport finns en liknande formulering, att man låtsats som om en skuldavskrivning kunde undvikas, till den delvis inträffade 2012 för första, men troligtvis inte sista gången. Finansminister Varoufakis har presenterat sina förslag till åtgärder tillsammans med sina medförfattare Holland och Galbraith i A Modest Proposal for Resolving the Eurozone Crisis, och senast i Greece´s Proposals to End the Crisis: My intervention at today's Eurogroup. Förslagen är sannerligen modesta: att privatisera statens tillgångar bara då man kan få ett rimligt pris för dem, att få tillgång till unionens investeringsfonder, att på ett organiserat sätt avhjälpa den humanitära krisen i landet, att inte spara mer på pensioner, att omvandla lånen till finansiellt sett bättre fungerande lån.
     Det märkliga är att Syriza-regeringen håller fast vid att bli kvar i eurozonen. Och varför? Det är svårt att se att Grekland någonsin har annat än misär att vänta sig som medlemmar i valutaunionen. Att lämna den nu är naturligtvis en stor risk, och minister Varoufakis har gjort ett förstulet yttrande att det hade varit bättre om man hade behållit drachman. Nu som medlemmar är den officiella hållningen att man absolut ska bli kvar, och att eurozonen för att fungera borde bli en politisk union. Yanis Varoufakis går så långt att han hävdar att de flesta européer vill ha en sådan union. Kan han mena det på allvar? Vilken svensk skulle vilja gå in i en politisk union med Tyskland och Grekland, Italien och Estland? Istället för självstyre? Då vore vi galna. Tillhör även Syriza den politiska elit som tror att deras egenintresse gynnas av eurozonen? Eller har man några rimliga skäl att stanna?

     Om förhandlingarna mellan Grekland och kreditorerna går i stå vet ingen vad som händer, förutom att Grekland då har slut på pengar. Den 30 juni förfaller en miljardskuld till IMF. Christine Lagarde har tydligt sagt att inget uppskov kommer att ges. Om Grekland ställer in den betalningen, har man då uppnått den så fruktade statsbankrutten? Och börjar i så fall dominobrickorna att falla - att man lämnar eurozonen, att andra länder följer med, att hela zonen faller i bitar? Ingen vet.
     När Aristoteles såg ut över Europa såg han inte sitt hemland, han såg ett främmande landskap av heder och stäpper, bebott av primitiva stamfolk, en del av dem ljushyllta med pil och båge förfäder till oss skandinaver. Kommer vi att bilda ett ofrivilligt imperium med de andra stammarna, eller kommer vi att ramla i bitar?
     Vi lever i intressanta tider.

Diagnos: Austerity fatigue

Hårt prövade mänskor prövas hårt igen. Sån är melodin med åtstramningar, att där tillgångarna är minst ska de strypas mest. Leden ska slitas mest där den varit som mest belastad. Den mest spruckna vägen ska trafikeras tyngst. "Vill man ha nånting gjort ska man be den upptagnaste i byn", säger ordförande Mao.
     Den har mest tillgång till vård som är friskast och rikast, så ser det ut överallt i världen. Och de som behöver vården mest är de minst försäkrade, de minst sannolika att ens vilja söka vård, de längst bort från vårdcentralen.
     De mest utmattade ska tröttas mer. De bekväma ska sparas allt besvär, de rika alla utgifter.
     Det nya Europas diagnos heter austerity fatigue, besparingsutmattning. För medan nationalekonomer lugnt kan sitta i TV och säga att en statsskuld är ingenting man betalar av tills den är slut, som en privat skuld; utan att tillväxten i ekonomin istället måste få skulden att krympa i jämförelse, så gör denna besparingsstränghet att allt bara krymper. Livet, förutsättningarna, företagen, uppfinningarna, de ungas möjlighet till utbildning, de sjukas möjlighet till friskhet. Själva horisonten krymper.
     De besparingsutmattade kan inte ens bli riktiga konsumenter och hålla hjulen rullande i samhällsekonomin. De usla lönerna ger dem en usel efterfrågan.
     Europa måste få växa istället, något positivt behöver skapas, byggas upp; även italienare, spanjorer och greker få vettiga löner och sociala rättigheter tills de förfärliga skulderna i Eurozonens periferi bleknar bort i sin futtighet.

Paretos lag, och lathetens triumf

Sociologen Vilfredo Pareto hävdade att 20% av människorna gör 80% av arbetet, och att detta förhållande är tillämpbart på vitt skilda sammanhang.
     Mänsklighetens historia visar på en rad olika sätt att organisera vem som gör arbetet och vem som har nytta av det. Relationen däremellan är något som kan starta krig och revolutioner.
     Den som förfogar över andras arbetskraft är sällan nöjd med enbart detta. En ideologi byggs på detta förhållande, där den som tänker ut hur andra ska arbeta ser sig själv som överlägsen, mer andligt högstående och även bättre presterande.
     Vem som är viktig och vem som arbetar är alltid en kontrovers. Två exempel från vitt skilda tider i Grekland kan ges. Platon och Aristoteles hävdade båda att den del av befolkningen som befattade sig med kroppsligt arbete, det vill säga bönder och hantverkare, var moraliskt lägre stående än de fria aristokratiska männen. Det grova arbetet bevisade att deras själar också var grova, utan att andra bevis behövde tas i fråga. I dagens eurokris har befolkningens lathet anförts som förklaring till Greklands extraordinärt dåliga läge. Statistiken från Eurostat visar på något annat - grekerna arbetar mer än andra européer, mer än tyskarna. Dock säger statistiken inget om andlig höghet.
     I sin bok om människans ursprung som jägare och samlare skriver Lasse Berg om en nutida grupp i Kalahari som lever på uråldrigt sätt:
     "I dessa samlargrupper finns det, precis som i alla andra kulturer, både hårt arbetande individer som jobbar mer än dubbelt så mycket som genomsnittet, och sådan som under längre perioder är extremt lata. Under en vecka lyfter dess knappt ett finger för att bidra till gruppens uppehälle; de varken samlar, jagar eller utför hushållsarbete. Ändå tycks en kultur ha vuxit fram som gör att gruppen kan acceptera också ett sådant asocialt beteende."
    Jägar- och samlarsamhällen är ändå oerhört jämlika, jämfört med något sammanhang, kultur eller organisering som kommit efter dem, och likväl uppvisar de denna skillnad i ansträngning som krävs av olika individer.
     Vilka är dessa lata personer som kommer undan, och hur lyckas de med sin bedrift att låta andra göra jobbet? Varje familj, vart förhållande och varenda arbetsplats har något av denna historia i sitt inre. Kanske är det inte utmärkande för ett geni att vara en person som gör storverk, utan tvärtom mer genialiskt att framgångsrikt slippa undan svett och ansträngning? Moraliskt halvruttet kanske, men en triumf för latheten över utmattning och förslitningsskador. 

Hopp för Grekland

Det finns nu till slut hopp om att Grekland kan ta sig ur det gastkramande greppet av åtstramningåtgärder och repressiva dysfunktionella lånevillkor med tveksam demokratisk grund. Den nya regeringen, den nye finansministern, talar också ett nytt språk - de accepterar inte den rådande ordningen som om den vore ofrånkomlig, istället vill de omförhandla villkoren.
     De flesta kommer att hävda att det är omöjligt, ända fram tills att det händer.

Efter förödelsen

 Vad var det som fick Hotel Levante att stängas, och överges som om det hände mitt på en eftermiddag? Man rev det inte. Man plockade inte ens ut möblerna eller böckerna.
       Har ägaren dött av ett mystiskt gift? Ett stort jordskalv kan det väl inte ha varit, då skulle väggarna ha sprickor.
       Var det bara att tiden hann ifatt det gamla hotellet, att gästerna började kräva WiFi överallt och vid alla tider, kräva en riktigt vulgär bar?
       Som om detta hotell inte bättre passar för vemod, tjocka romaner, beskt kaffe och hemlig kärlek?

        Här finns inte ens en pool. Hotellet ligger vid havet, så nära att det nästan uppslukas, men de unga föredrar en liten klorerad sötvattenspool med toxisk e-coli och internet.