18 januari 2013

Zorba the Greek - med ett öga på krisen

Filmen Zorba är gemytlig. I den får man  lära sig att njuta av livet, och dansa. Det är gulligt, det är fint, det är musik.
      Om det inte var för ett par saker. Det är storm när filmen börjar. En engelsman är på väg till Kreta för att starta driften i den gruva han ärvt. Som guide väljer han redan i Pireus ut landsstrykaren och humoristen Alexis Zorba. Eller är det han själv som väljs ut? Väl på Kreta slår de sig ner hos den franska änkan Mme Hortense i hennes hotell. Hon lever närmast som en bordellmamma, men utan andra skyddslingar än en papegoja. Det nya livet börjar med att försök att öppna gruvan, där gruvgångarna rasar ihop över Zorba redan innan den förste arbetaren kommit in. Nåja, han överlever. Zorba riktar sedan in sin överdrivna energi på att försöka hugga ner klostrets skog för att bygga nya gruvgångar, att lura den labila franska änkan i säng, och driva den tröge utlänningen att gå i säng med byns unga grekiska änka. Denna änka är allvarlig, svartklädd, religiös och ser ut att behöva muntras upp. Scenen när Zorba förkunnar för engelsmannen att en kvinna som sover ensam är en skam för alla män skulle vara rent rörande om den inte följdes av en där han visar upp sina ärr från kriget och berättar om de män han dödat, kvinnor han våldtagit och byar han bränt.
       En kväll får Zorba en sorts anfall och börjar dansa. Musiker dyker upp ur ingenstans. Det liknar mera tvång än glädje, närmast som ett epileptiskt anfall. När han kommit till sans efteråt säger han, jag dansade när min treårige son dog, alla de andra de grät, men jag var tvungen att dansa.
       Så åker Zorba till stan för att handla utrustning, festar runt och fastnar en vecka hos en ung hora. Under tiden har utlänningen i ett tillstånd av förvirring gått och lagt sig hos den svartklädda änkan. I dörren säger han xenos, främling, det enda ord han kan på grekiska. Och änkan släpper in honom, vilt gråtande, men låter allt hända. Dagen därpå har den man som varit kär i henne dränkt sig, och byns alla män bär upp honom från havet. Zorba kommer hem från staden glatt pladdrande och får veta att han nu måste gifta sig med den franska änkan för att sona sin bortvaro. Något annat berättar inte utlänningen för honom. På söndagen, utanför kyrkan, dödar byborna den grekiska änkan framför ögonen på främlingen som gör ingenting. Han ser henne stenas och knivskäras, men han gör ingenting annat än att ropa på Zorba. Zorba räddar henne en stund från några av knivarna,  men så vänder han ryggen till och då är hon död.
       Nu förlovar sig Zorba med sin vimsiga fransyska och inom kort dör hon i feber. Redan innan hon helt dött har några små svartklädda gummor tagit plats vid änden av rummet som asgamar väntande på bytet. När ryktet sprids springer hela byn mot hotellet, skrikande utlänningen ska dö, hon har inga släktingar, staten kommer att ta allt, det är bättre att vi tar det för vi är de fattiga! Inom minutrar är allt plundrat förutom papegojan och den tar Zorba med sig till sitt nästa projekt: att forsla timmer nerför berget till gruvan i en specialbyggd linbana. Hela byn är åter på plats, inklusiva präster med vigvatten och Zorba med ett gevär. Linbanan rasar i ett magnifikt debacle, för varje välsignelse och gevärsskott lite till, tills allt är rasat och alla ivägskrämda förutom främlingen och Zorba som glatt äter grillat lamm på stranden och börjar dansa.
       Man kunde säga att oskulden och glädjen har segrat - vad ska man med gruvor till när man har musik? Vad ska man med kvinnor till när man har dans? Och dessutom finns det alltid fler kvinnor. Kanske inte lika festligt att se är detta horribelt misslyckade försök till industrialisering. Inte ett gram kol kom ut ur den gruvan. En främling, xenos, kom till detta land, med en vansinnig guide som uppenbarligen inte visste vad han gjorde, främlingen distanserad och passiv inför allt, den enda aktiva handling han gjorde var att gå till änkan och starta en händelsekedja han sedan kände sig tvungen att bara åse; åt gruvan gjorde han intet, han ser på Zorbas galna planer och låter dem pågå. Vem är denne passiva kalla främling som väljer en dåre till vägledare och slutar med att dansa en glad dans på stranden som om han genomgått en förvandling? Kanske har han mognat, kanske har han blivit en gladare typ. Kanske är filmen bara en nidbild av greker, av engelsmän, av kvinnor, av män, av munkar, av änkor. En nidbild av fattigdomen. Ingen xenos kommer att kunna åstadkomma något gott i det här samhället som han inte förstår och bara vill exploatera, allra minst med en korrumperad  och självuppfylld guide.
       Året är 2013 och man kan undra vad xenos i form av de internationella valutamännen, de europeiska centralbankerna och de riskkapitalister som köper upp det grekiska arvet ska skapa för ny värld. Det kommer inte att saknas korrupta grekiska politiker att guida dem till det i alla fall.
          När Zorba the Greek slutar är allt ödelagt: skogen är nedhuggen, gruvan har rasat, kvinnorna är döda. Zorba och främlingen dansar vidare på stranden och drömmer redan om nästa strand, nästa gruva  att rasera och nästa kvinna att tillintetgöra. Oppa!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar