Eurokrisen förändrar hur beslut fattas. Lägets allvar tvingar fram drastiska lösningar, snabba beslut och ofta nog ingripanden av överstatliga organisationer. Internationella Valutaunionen (IMF) beskriver i sin rapport om Greklands "räddningsprojekt" vilka vägval och överväganden man stod inför. Besluten var inte på något sätt självskrivna, och resultaten sällan riktigt vad man väntade sig. Man erkänner att man saknade folkligt stöd och legitimitet, men hävdar samtidigt att diskussionen om ett eventuellt grekiskt utträde ur euron borde ha förts bakom stängda dörrar och inte offentligt, kanske för att inte oroa marknaderna och trassla till räntan på statsobligationerna.
I det nya Europa krymper utrymmet för åsiktsskillnad. Kriserna, vare sig av politisk eller finansiell grund, tillåts att pågå för länge. När de officiellt ska åtgärdas, helst med överstatlig hjälp, är det bråttom. På några få dagar eller veckor ska avtal ingås som påverkar hela länders liv i decennier framåt. Ingen tid finns för en verklig och öppen konsekvens- och riskanalys, för remissförfarande och debatt i de djupa folklagren. Besluten ska bara nöjaktigt pressas igenom i parlamenten.
Den fullständigt moderna makten vill få oss att tro att det inte finns några val - att den är maktlös och handlar utifrån en ren nödvändighet. Det är den enda vägens politik, som inte tillåter sig att presentera bättre eller sämre val, utan inget val alls. Vare sig det är krisen, naturen, nationen, unionen eller situationen som tvingar fram politiken, så kräver den ett diskussionslöst accepterande. Detta är falskspel.
Det finns val, kanske inte alltid så trevliga, men ändå val. Varje dag och varje stund görs det val. Detta, om inget annat, kan IMF-rapporten lära oss. I eurokrisens hittills värsta stunder, i Grekland 2010-2012, gjordes val, ibland för att pengarna fanns eller saknades, ibland för att den politiska viljan fanns eller saknades. Diskussioner fördes, på den överstatliga nivån, tvivel fanns på den överstatliga nivån. Man hade kunnat fatta andra beslut. Hade andra beslut fattats hade till exempel den offentliga grekiska skulden varit lite mer fransk och betydligt mer privat. I vilket fall som helst behöver dessa utrymmen av val återerövras till demokratin. Dessa utrymmen, och lite till.
Det är verkligen kris i Europa, en demokratins kris.
I det nya Europa krymper utrymmet för åsiktsskillnad. Kriserna, vare sig av politisk eller finansiell grund, tillåts att pågå för länge. När de officiellt ska åtgärdas, helst med överstatlig hjälp, är det bråttom. På några få dagar eller veckor ska avtal ingås som påverkar hela länders liv i decennier framåt. Ingen tid finns för en verklig och öppen konsekvens- och riskanalys, för remissförfarande och debatt i de djupa folklagren. Besluten ska bara nöjaktigt pressas igenom i parlamenten.
Den fullständigt moderna makten vill få oss att tro att det inte finns några val - att den är maktlös och handlar utifrån en ren nödvändighet. Det är den enda vägens politik, som inte tillåter sig att presentera bättre eller sämre val, utan inget val alls. Vare sig det är krisen, naturen, nationen, unionen eller situationen som tvingar fram politiken, så kräver den ett diskussionslöst accepterande. Detta är falskspel.
Det är verkligen kris i Europa, en demokratins kris.
Även för svenska förhållanden finns ju ett uttryck som säger att "ekonomin styr". När vi ser konstiga effekter som vi inte riktigt gillar av vårt ekonomiska system men inte riktigt ser hur vi skulle kunna förändra det förhållandet så är det vanligt att använda det uttrycket för att lite uppgivet hävda att marknadskrafterna kan vara starkare än politikers och vanliga medborgares vilja och kreativitet. Lösningen bör vara att bygga in demokratin i det ekonomiska systemet, anser jag.
SvaraRadera