Världshälsoorganisationen (WHO) har ägnat en av sina stora världshälsorapporter åt frågan om sjukvårdens finansiering. Kapitel 4 med titeln More health for the money ägnas specifikt åt ineffektivitet inom sjukvården, och dess botemedel effektiviseringar.
Man räknar med att uppåt en biljon dollar går förlorade årligen i ineffektiva sjukvårdssystem. De besparingar som skulle kunna göras med effektiviseringar uppskattas till 20-40% av jordens totala sjukvårdskostnader. Det betyder inte att de resurserna skulle behöva användas till andra saker än till hälsa, men tvärtom att fler människor skulle få tillgång till nödvändig sjukvård, ja rentav till avancerade behandlingar.
I låg- och medelinkomstländer handlar det om att möjliggöra för alla invånare att få tillgång till sjukvård. I höginkomstländer rör det sig om att ha råd med avancerade behandlingar för alla på lika villkor, till en kostnad som är politisk möjlig.
Att effektivisera innebär inte bara att skära ner på kostnaderna, slår WHO fast. Det innebär också, eller framför allt, att få ut mer nytta av de pengar som spenderas - att få mer hälsa för pengarna.
Det är intressant att WHO bland de tio största källorna till ineffektivitet inte nämner för mycket personal. Inte en stavelse i kapitlet antyder att detta skulle vara ett globalt problem. I Sverige tycks det vara metoden par préférence i effektivisering att helt enkelt och brutalt skära ner på antalet anställda. WHO nämner istället omotiverad och illa betald personal som ett av de tio stora problemen. Bland de andra nämns inadekvat bruk av mediciner och teknisk utrustning, felaktiga val av behandlingsmetoder, korruption och vårdskador. Mer om detta senare.
Så varför väljer Sverige alltid att spara på personal?
Man räknar med att uppåt en biljon dollar går förlorade årligen i ineffektiva sjukvårdssystem. De besparingar som skulle kunna göras med effektiviseringar uppskattas till 20-40% av jordens totala sjukvårdskostnader. Det betyder inte att de resurserna skulle behöva användas till andra saker än till hälsa, men tvärtom att fler människor skulle få tillgång till nödvändig sjukvård, ja rentav till avancerade behandlingar.
I låg- och medelinkomstländer handlar det om att möjliggöra för alla invånare att få tillgång till sjukvård. I höginkomstländer rör det sig om att ha råd med avancerade behandlingar för alla på lika villkor, till en kostnad som är politisk möjlig.
Att effektivisera innebär inte bara att skära ner på kostnaderna, slår WHO fast. Det innebär också, eller framför allt, att få ut mer nytta av de pengar som spenderas - att få mer hälsa för pengarna.
Det är intressant att WHO bland de tio största källorna till ineffektivitet inte nämner för mycket personal. Inte en stavelse i kapitlet antyder att detta skulle vara ett globalt problem. I Sverige tycks det vara metoden par préférence i effektivisering att helt enkelt och brutalt skära ner på antalet anställda. WHO nämner istället omotiverad och illa betald personal som ett av de tio stora problemen. Bland de andra nämns inadekvat bruk av mediciner och teknisk utrustning, felaktiga val av behandlingsmetoder, korruption och vårdskador. Mer om detta senare.
Så varför väljer Sverige alltid att spara på personal?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar