4 april 2013

En klassmässigt komplicerad uppväxt?

Första dagen i skolan i brukssamhället på 70-talet pekade man ut tre elever och berättade att de skulle bli duktiga. Det var de tre som var barn till tjänstemän. Nu var det ju inte några stjärnadvokater eller plastikkirurger det handlade om, utan en lägre tjänsteman, en något lite högre tjänsteman och en gymnastiklärare. Men deras barn blev duktiga snart och nio år framåt - det hade man inte kunna förutsäga bättre om man så skurit upp en strömming och spått i inälvorna.

       Vi har avskaffat klassamhället, sa man. Synd bara att det inte märktes. Istället numrerade man socialgrupper: ett, två och tre. De svarta i Afrika är precis som oss, sa man, fast de borstar tänderna med kvistar, man måste tycka om dem för de är precis som oss. Det var konstigt, för ingen tyckte ju direkt om oss, vi var till besvär. Pojkarna rycktes i luggen, flickorna blev mest utskällda. Ingemar Hedenius har avskaffat helvetet, sa man. Glömde man säga det till djävlarna där nere?
       Hur många generationer går det emellan bonddräng och skiftarbetare i järnverket som till nöds skriver sitt namn med svajig handstil, till akademiskt bildad expatrierad med luftkonditionerad lön och privatskolor till barnen? Exakt två generationer. Hur många generationer tar det att lära sig medelklassens sociala kod? Sjutton. Var han vikarie han som ställde sig upp och vrålade, eller bara en av de vanliga lärarna? Det kommer aldrig att  bli någonting av er, vrålade han. Vi har avskaffat klassamhället! Synd bara att det inte märks.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar