16 april 2013

Industriman på radio sa

att Sveriges krona är alltför stark - vår export tappar mark. Vi kan inte konkurrera med svagare valutor. En ekonom svarar honom: Eftersom vi har överskott i vår bytesbalans kunde vi kanske ett tag tåla en stark krona? Vi exporterar mer än vi importerar. Nej, säger industrimannen, vi måste gå med i euron.
       Och visst, med en skakig euro på 8,30 skulle vi bli Tyskland, som det var förr, i begynnelsen. Vi skulle kunna exportera sönder halva universum, slåss mot Kina med bambusvärd, klättra upp efter väggar och i träd, kasta dolkar 300 meter bakåt - ja, exportera till hela eurozonen exploderar till en RÖD DVÄRG.
       Visst har vi ett återhållsamt löneavtal, säger industrimannen Sverker Martin-Löf, men det löper på tre år, och fortsätter kronan att stiga blir enhetslönekostnaden för hög. Visst är det bra nog med välfärd och utbildning, men enhetslönekostnaden får inte bli för hög.
       Enhetslönekostnaden - unit labour cost - lönens kostnad i förhållande till produktiviteten, är det som Greklands avtal med trojkan i Memorandum of Understanding vill sänka, eller rättare sagt har sänkt, strax under reproduktiv nivå, i sin förståelse för trojkans krav.
       Enhetslönekostnaden är det som trojkan vill åt. När trojkan är förspänd med bjällror och allt och galopperar fram över tundran är det inte havre i krubban och varm melass den tänker på, utan enhetslönekostnaden. Den ville man gärna sänka till någonstans nära den farliga nivå där en arbetares lön inte räcker till för att föda henne (vad har man väl biståndsorganisationer till?)
       För hur ska annars det mycket gamla Europa bli lönsamt?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar