Växer man upp i ett brukssamhälle lär man sig att respektera män. Och varför skulle man inte det?
De var helare människor på något sätt, gladare och friare än kvinnorna, rentav andliga. Livet, det är att intressera sig för något, kamrat, och det var männen som var intressanta. Männen kunde tillåta sig saker. De kunde göra saker bara för att det var roligt eller för att det intresserade dem. De kunde kosta på sig att visa svaghet, eftersom deras position var upphöjd, att gråta av sentimentalitet när de fått lite i sig.
Kvinnorna visade aldrig svaghet, aldrig sentimentalitet, inte ens för sina barn, som om känslor hade kunna döda dem.
Män behöver mat också, ständigt. Kvinnor däremot kan säga, när de lämnats åt sig själva: Idag behöver vi inte laga någon mat, det är inga karlar här. I en upprörd scen i Othello låter Shakespeare kvinnorna säga om männen: De är bara magar, vi är bara mat.
Männen sysslar med viktiga saker och blir aggressiva om de störs. Kvinnor å sin sida är aldrig ostörda.
Även i tragiken och ensamheten tycks de avundsvärda, de gamla ungkarlarna eller de frånskilda männen - med huset i kaos, balar av glasfiberull uppställda längs väggarna och tusentals ölburkar i källaren. De gör det de vill, det de alltid gjort. Medans kvinnorna trampar i uppförsbacke i ett glädjelöst ordningsskapande eller fullständigt halkar utför i sitt frigida städdille.
Och så finns det de få - de kvinnor som inte fogar in sig, de rödhåriga, de argsinta, de fullständigt livsfarliga kvinnor som gör precis det som behagar dem; som vilda djur man måste närma sig försiktigt, helt utanför språket och förnuftet. Männen darrar inför dem, som om de var gudinnan Pallas Athena, och dyrkar dem. Men långt ifrån att vara odödliga har de bara några få år på sig att existera.
De var helare människor på något sätt, gladare och friare än kvinnorna, rentav andliga. Livet, det är att intressera sig för något, kamrat, och det var männen som var intressanta. Männen kunde tillåta sig saker. De kunde göra saker bara för att det var roligt eller för att det intresserade dem. De kunde kosta på sig att visa svaghet, eftersom deras position var upphöjd, att gråta av sentimentalitet när de fått lite i sig.
Kvinnorna visade aldrig svaghet, aldrig sentimentalitet, inte ens för sina barn, som om känslor hade kunna döda dem.
Män behöver mat också, ständigt. Kvinnor däremot kan säga, när de lämnats åt sig själva: Idag behöver vi inte laga någon mat, det är inga karlar här. I en upprörd scen i Othello låter Shakespeare kvinnorna säga om männen: De är bara magar, vi är bara mat.
Männen sysslar med viktiga saker och blir aggressiva om de störs. Kvinnor å sin sida är aldrig ostörda.
Även i tragiken och ensamheten tycks de avundsvärda, de gamla ungkarlarna eller de frånskilda männen - med huset i kaos, balar av glasfiberull uppställda längs väggarna och tusentals ölburkar i källaren. De gör det de vill, det de alltid gjort. Medans kvinnorna trampar i uppförsbacke i ett glädjelöst ordningsskapande eller fullständigt halkar utför i sitt frigida städdille.
Och så finns det de få - de kvinnor som inte fogar in sig, de rödhåriga, de argsinta, de fullständigt livsfarliga kvinnor som gör precis det som behagar dem; som vilda djur man måste närma sig försiktigt, helt utanför språket och förnuftet. Männen darrar inför dem, som om de var gudinnan Pallas Athena, och dyrkar dem. Men långt ifrån att vara odödliga har de bara några få år på sig att existera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar