I Sofokles drama Antigone bestämmer härskaren Kreon att förrädaren Polyneikes inte får begravas. När Antigone ändå försöker begrava sin bror döms hon till döden. Kreon blir till en urbild av en tyrann som inte ens respekterar gudarna eller traditionen, utan enbart statsnyttan, och även det på ett godtyckligt sätt.
När Jean Anouilh 2300 år senare skriver en ny version av dramat försöker Kreon få Antigone att hålla tyst om det hon gjort. Så länge ingen vet behöver hon inte dö, han tänker bara låta vakterna som sett henne "försvinna". Här handlar det om att upprätthålla skenet av statsnytta, eller kanske man kan säga att statsnyttan består av skenet.
Antigone har som en modern människa ingen gud, inte heller handlar hon av kärlek till sin bror. Hon riskerar livet för sin egen skull, eller kanske gör hon det för ingen. Kreon å sin sida är en motvillig härskare, han gick med på att bli kung mot sin vilja. Lika lite som att bli kung vill han vägra Polyneikes en begravning, eller låta döda Antigone. Han gör det han måste. Antigone hånar honom för att han bara gör det han inte vill. Hon kan ju göra som hon vill. Med mina brutna jordiga naglar är jag drottning, säger hon.
Kreon i 1944 års Antigone är den fullständigt moderna makten förkroppsligad - den som förnekar sin egen existens. Den handlar av ren nödvändighet - det den tror eller påstår är nödvändigt. Här finns knappt ett spår av vilja kvar, och i sin maktfullkomlighet beskriver den sig själv som maktlös. Den är snarare ett offer för yttre krafter den inte kan rå på, men bara blidka. I kontrast framstår den dödsdömda Antigone som ett mirakel av frihet - hon har friheten att göra det hon vill, om det så bara är att säga nej och dö.
Den friheten kan ingen ta ifrån oss, medan maktens beroende av annan makt gör den maktlös.
När Jean Anouilh 2300 år senare skriver en ny version av dramat försöker Kreon få Antigone att hålla tyst om det hon gjort. Så länge ingen vet behöver hon inte dö, han tänker bara låta vakterna som sett henne "försvinna". Här handlar det om att upprätthålla skenet av statsnytta, eller kanske man kan säga att statsnyttan består av skenet.
Antigone har som en modern människa ingen gud, inte heller handlar hon av kärlek till sin bror. Hon riskerar livet för sin egen skull, eller kanske gör hon det för ingen. Kreon å sin sida är en motvillig härskare, han gick med på att bli kung mot sin vilja. Lika lite som att bli kung vill han vägra Polyneikes en begravning, eller låta döda Antigone. Han gör det han måste. Antigone hånar honom för att han bara gör det han inte vill. Hon kan ju göra som hon vill. Med mina brutna jordiga naglar är jag drottning, säger hon.
Kreon i 1944 års Antigone är den fullständigt moderna makten förkroppsligad - den som förnekar sin egen existens. Den handlar av ren nödvändighet - det den tror eller påstår är nödvändigt. Här finns knappt ett spår av vilja kvar, och i sin maktfullkomlighet beskriver den sig själv som maktlös. Den är snarare ett offer för yttre krafter den inte kan rå på, men bara blidka. I kontrast framstår den dödsdömda Antigone som ett mirakel av frihet - hon har friheten att göra det hon vill, om det så bara är att säga nej och dö.
Den friheten kan ingen ta ifrån oss, medan maktens beroende av annan makt gör den maktlös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar