19 juni 2013

Om jag var diktator

i Turkiet, skulle jag bjuda demonstranterna på kaffe och säga att det var intressanta synpunkter de hade, och sedan skulle jag förstöra parken vid någon annan tidpunkt, några månader eller år senare när ingen var beredd på det.
       Om jag var del av en demokratisk regering i Turkiet skulle jag bjuda demonstranterna på kaffe, lyssna på dem och säga att jag gråter varje natt över parken och att jag delar demonstranternas vrede, men tyvärr kan jag inget göra för att förhindra att parken förstörs. Och sedan skulle parken förstöras några månader senare när ingen längre orkade bråka om det, under regeringens tårar.
       Brasiliens president Dilma Rousseff påstås ha sagt om de stora pågående protesterna i hennes land, att hon är stolt över dem och att protester är en legitim del av livet i en demokrati. Detta är nästan på nivå med den skandinaviska samförstånds-modellen - alla klagomål tas emot med stolthet över de engagerade medborgarna - att man sedan inte gör något åt saken är som man säger en helt annan sak. Landstinget som arbetsgivare följer helt denna modell: vi är så stolta över duktiga medarbetare som oroar sig för patientsäkerheten, men de måste förstå att vi inte kan ändra på något.
       Detta är det moderna samhället: makten säger vi älskar dem som har en annan åsikt och vågar skrika ut den, MEN DE MÅSTE FÖRSTÅ ATT INGET KOMMER NÅGONSIN ATT BLI ANNORLUNDA

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar